Men jag är frisk!

Av mina fem barn är en tonåring, vilket inte kan botas för tillfället.

Men de andra fyra ser ut ungefär så här.
Uncle Fester.

Bleka och med mörka ringar under ögonen hostar de sig genom dagarna. Igår djupandades jag tills det började flimra eldflugor framför ögonen, sedan ringde jag till vårdcentralen. Vårdcentralerna. Sjukvårdsupplysningen. Och ännu en vårdcentral. Det är nämligen så fiffigt ordnat att vi sju personer i hushållet är utspridda på olika vårdcentraler.

– Varför vill ni ha det så? sa människan jag talade med på ett ställe.
– Vi. Vill. Inte. Ha Det. Så.

(Stilistiskt sett tycker jag att det här med att skriva ett ord per mening är ett perfekt sätt att illustrera ”jag pratar sammanbitet och försöker att inte vråla oanständigheter och dunka en kastrull i huvudet på dig just nu”.)

– Men om ni inte vill ha det så, varför har ni begärt det?
– Vi har inte begärt det! Flytta oss allihop till en vårdcentral, snälla rara!
– Jahaja. Det är tusen personer före i flytta-vårdcentral-kön. Hur var namnet?
– Jamen du sitter ju där med alla våra namn framför dig på skärmen!
– Nej, flytta-vårdcentral-kön har vi i ett annat system och man kan inte köra båda systemen samtidigt. Hur var namnet?

Bästisgrannen har även hon familjemedlemmarna på olika vårdcentraler. Genom en smärtfri rockad där hennes kung byter plats med vårt torn hade nästan allt utom hostan ordnats upp. Men nej.

– Hur skulle det se ut om alla bara bytte vårdcentraler med varandra? Vi har faktiskt ett kösystem.
– Ok. När kan jag komma med de tre barnen som hör till din vårdcentral?
– Klockan nio.

Nytt telefonsamtal, ny telefonkö, nya automatiserade röster och nya telefonvalstryckningar.

– Jamen, sa den förstående kvinnan. Det är helt klart så att din dotter ska läkarundersökas. Klockan nio?
– Nej, då är jag ju på en annan vårdcentral med tre av mina andra barn!
– Varför har du dina barn utspridda? Varför har du begärt det? Det är den enda tid vi har kvar är klockan nio. Jahahaaa. Då får du komma i morgon istället.
– Ok. Det går bra. Vilken tid?
– Man kan bara få akuttid den dag man ringer. Alltså måste du ringa i morgon för att få tid i morgon.
– Fastän du vet att jag ska ha en tid, så måste jag göra om allt detta och ringa och knapptrycka och invänta er uppringning? Kan du inte bara stoppa in mig?
– Nej, det går inte med det systemet vi har.

Det var väldigt svårt att inte slänga luren i örat på den de facto inte alls systemansvariga.

– Ok. Tack. Så. Mycket. (Andas lugnt.) Då hörs vi imorrn!

Uncle Fester här ovan hette på riktigt Jackie Coogan (1914–84), och det går ju inte att nämna honom utan att berätta om hans tredje filmroll: med Charlie Chaplin.

Charlie Chaplin och Jackie Coogan i ”The Kid” (1921).

Alla ska vi den vägen vandra. I ena stunden är vi storögda och rosenkindade, om än i trasiga kläder och omaka strumpor. I nästa ser vi ut som Uncle Fester i Familjen Addams.

Fotnot. En läkare undersökte de tre minsta barnen, som även tömdes på blod så att de blev ännu blekare. Sedan fick jag en föreläsning om antibiotikans fördärv och nyttan av att dricka vatten. Slutligen fick jag antibiotika till alla barnen eftersom de led av allt från luftrörskatarr till mykoplasmapneumoni och attacker av mördarsnor samt vaxproppar i kombination med trumhinnesvullnad.