Jag talar med döda ... eller inte

Solusfemina sparkade igång en utmaning i lördags. För en gång skull tänkte jag inte ”nääää” utan direkt ”jamen jaha”. Uppgiften löd:

Du får möjligheten att träffa fyra personer – numera alltså döda, icke i livet – och ställa din fråga ...

1. Skkrrrnf, Hitl... nej, Maril... nej. Men Churchi... nej.

Jag började resonera precis som Salt, som fick samma utmaning; jag kunde inte komma på någon fråga!

Antingen blir man lite bitter och vill fråga sin gamla elaka släkting varför hon sa si eller så, eller den där fotbollstränaren varför ha ... men han är säkert inte ens död. Eller så frågar man bara gamla krigsherrar varför de inte kunde skona några liv här och där eller så frågar man Jesus vad som hände egentligen. Here we go!

1. Hej, farmors bror (tror jag), som sägs ha dött av ett kobett men som nog led av syfilis: Vad var det roligaste du ... näe ... tråkigt. Gäsp.

Och väl där i mitt resonerande började jag komma på en massa frågor till nu levande personer som borde ställas till svars ... fast när jag väl hade ställt fantasi-frågan, var jag inte det minsta intresserad av svaret! Därför gör jag helt fräckt om uppgiften! (Felåt.)

Du får möjligheten att resa i tiden och säga vad du vill till fyra personer.

1. Jag träffar Goldie Hawn 1966 och säger till henne att we in Sweden have a very nice and väldigt rolig actress som heter Birgitta Andersson och att jag tror att de skulle kunna göra en sanslöst rolig film ihop om de bara kunde hålla sams.

2. Jag träffar Aristofanes år 411 f.Kr. och hjälper honom med att skriva komedin Lysistrate. (Visserligen peppar jag honom bara, men vill förstås gärna ta åt mig äran av verkets tillblivelse. Kanske en cool karaktär uppkallad efter mig? Eller bara ett litet tack i förordet?) När jag ändå håller på, rekommenderar jag att han skaffar sig en kopieringsmaskin eller ett bankfack. (Bara elva av hans fyrtio verk finns bevarade.)

3. Jag träffar Francis Crick och James Watson 1953 och tipsar dem om att inte kalla DNA för *pfft* DNA utan för AGCT istället. Argument om logik och haltande vetenskap biter inte på mig – jag övertalar dem. De blir lite sura men tinar upp när jag lyckas övertala rätt personer att redan året efter ge dem Nobelpriset, inte drygt ett decennium senare.

4. Jag träffar Tommy Svensson på våren 1994 och läser Karin Boye för honom. Naturligtvis får jag honom att inse att jag måste följa med – som moraliskt stöd – till USA ett par månader senare.

5. Jag träffar mig själv för en halvtimme sedan och beordrar mig att på något sätt i denna uppgift få fram önskningar om världsfred, stopp för miljöförstöringen och slut på dödliga sjukdomar och därmed inte framstå som så himla egocentrerad.

Oj, det blev fem. Felåt igen. Jag kan inte ens följa en simpel order ... som jag har formulerat själv.

Någon som hänger på uppgiften? Välj själva om ni vill ställa frågor till döda eller snacka med vem som helst! (Ibland är det skönt att slippa tänka ut bloggvirke själv.)