Slutet är nära

And now

the end is near

and so I face

the final curtain …

Och här står vi på nyårsaftonen och kan inte annat.
 
Först kom möblerna till det rök- och vattenskadade vardagsrummet medan vi slog ut med armarna och sa:

– Soffor?
– Etthundratio flyttlådor med böcker?
– Men herrejisses, vad ska vi med dem till?

Sedan försökte vi med handkraft att flytta fyra soffor på fel eller rätt ställe trots att de inte hade möbeltassar. Någon kom på den lysande idén (mellan potatisgratängens skapande) att lägga något mjukt och litet (ergo grytlappar) under möblernas ben (trots att en soffa saknade ben på ena sidan). Så gissa vem som lite senare var tvungen att ta en simpel SJ-diskhandduk som skydd mellan potatisgratängsformen och sig själv.

– Aaahaaaaaaaaaaaj! vrålade jag med rykande fingertoppar.

Sedan åt vi middag. Nostalgimenyn gick till 2/3 hem hos den yngre befolkningen (bestående av hela nio omyndiga):

1) avocado med havsdjursklägg, lime och bautaräkor som enligt min djurvän till svåger är förbjudna i släktens hus
2) fläskfilé i grädd-, sherry- och rosépepparsås som jag fick hitta på helt själv eftersom inga recept passade med de oglömda ingredienserna (svårt för en icke-matnörd)
3) glass, Örjans maränger, bananer, chokladsås och ohemula mängder grädde

Vad de yngre inte gillade? Gissa.

Sedan hölls det tal. De vuxna – Bästisgrannen, Bästisgrannens skotte och Min djefla man – tackade för livet, dåtiden och framtiden.

Skotten, alltså Bästisgrannens make och husbonde tittar på Den djefla mannen efter välförrättat diskvärv.

Sjuåringen, som är familjens främste talare, höll två tal: ett om vårt återställda vardagsrum och ett tal till sin sjuttonårige brors ära. Alla grät. Sjuttonåringen återgäldade  med detta tal:

”Jo, 1965 ökade befolkningen i Italien, och då kan vi dra kopplingen till att vi har ökat i antalet personer i denna familj. Det var slutet på del ett. Sen har jag fått ett logiskt problem av vår granne John. Det handlar om ett handgranat i ett par byxor. Och här har vi pudelns kärna. Den är ca 3 meter bort. Då ska jag försöka lista ut vad som är speciellt med det. Det var slutet på del två. Till sist vill jag sjunga en textrad som jag tycker är väldigt rörande. Varje gång jag ser dig är det som  om allting stannar till... humxm, och jag humm humm... Tack för mig.”

(Inom parentes måste det sägas att alla tal får stående ovationer, hur obegripliga de än är.)

Nu har vi precis insett att ”Grevinnan och betjänten” sändes redan före åttasnåret och att vi måste se på den via SVT Play och att många sladdar saknas.

Livet är verkligen jobbigt.

Femtonåringen, jag, Nioåringen och tre tyllkjolar i det avskalade vardagsrummet.