Konduktörens tång – en baklängesassociation

Alla mina dagböcker är upp till nian fyllda av hemliga bokstäver. Tyvärr har jag inte kvar chiffernyckeln, men det står förmodligen bara ”Anki är dum” eller ”Micke är söt” eller ”Jag pluggade till biologiprovet men i skolan sa att jag inte hade gjort det”. Så här ser det ut på nästan alla sidor:

Naturligtvis kan man dechiffrera detta om man klurar ett tag. Men varför? Det får helt enkelt vara hemligt.

När jag ser de hemliga bokstäverna idag, tycker jag att schwungen i pennan påminner om mina nästan dagliga korrekturtecken. Och att jag kom att tänka på mina krumelurer, beror på att jag igår kom att tänka på några andra, korrekturteckensliknande streck:

Nämligen De dansande figurerna ( Sherlock Holmes).

Att jag kom att tänka på dem, beror på att jag på väg hem från Sundsvall igår inspekterade konduktörernas tänger. Många har dem, medan andra har övergått till trista pennor som de har för att krafsa ner en kråka på biljetten med.

Booooring.

Tängerna tillverkas inte längre och om man är tångälskande tåganställd, ser man till att kvittera ut en innan de tar slut och de elektroniska biljetterna tar över. Jag gillar tängerna. Ibland säger de iiiiiiiiiioiiiiiii som om de kände till sitt öde – att utrotas. Ibland kärvar de som om de har en egen vilja och bara inte har lust att knipa hål i sju biljetter på en gång. Ibland tar jag foto på dem.

För ibland ser de ut som dansande figurer.