Mördarbloggen / Dead Mouse Walking

Känsliga läsare varnas. Igen. Allvarligt talat. Det blir blod.
Läs inte om du är känslig.
Läser du trots att du är känslig, får du inte bli arg på mig utan på någon annan. Jag lovar att skriva om ofarliga saker imorrn.

Det var en gång en liten mus som hade byggt sig ett bo i ett gult hus i mellersta Sverige. I ett hörnskåp fanns det nötter, under diskbänken fanns ett utrymme som varje dag fylldes på med slarvigt ursköljda mjölkkartonger och i skafferiet fanns guld och gröna skogar samt stora mängder pasta.

Häromkvällen bestämde sig musen för att nu, nu var det minsann dags att visa vem som var boss i huset. Trots att männschorna satt och fnittrade vid köksbordet, var det läge för en uppvisningspromenad.

– Humdidum. Trarajdiraaa. Se där. Jaha. Vissel, vissel. Pfuh, ska bara vila en stund. Såja, nu går jag in dääär och sover.

Sedan mindes musen inte mycket mer. För vad som hände (nu byter vi alltså tvärt point of view, vad tusan heter det på svenska – berättarjaget?) var att jag och Åttaåringen satt vid köksbordet och fick se en ovanligt välgödd mus stillsamt vandra på sitt livs sista promenad alldeles bredvid oss.
Uppdat! Ulla förstod vad jag menade: ”det narrativa perspektivet”.

Den stannade till, tittade på oss, gick ett par steg, vände sig ett varv runt, promenerade framåt igen, tog ett par steg åt sidan och gick sedan vidare mot hallen. Vid tröskeln tvekade den – som Burt Reynolds eller Rödöga gör när de närmar sig ett vattenfall eller stup – och skuttade sedan vidare in i en vedlårsliknande sittbänk som vi har skarvsladdar i. Jag och Åttaåringen ropade:

– Kom! Kom!
– Kom! En mus!
– Stor som ett hus!
– Den är inte rädd!
– Kolla!
– Kom!

Alla kom – men lite för sent. Efter fem minuter var alla övertygade om att musen var stor som en liten ponny och att den nog var väldigt gammal.

Den djefla mannen gillrade sedan snabbt vår snällfälla som garanterat knäcker offrets nacke på det allra humanaste sättet.

(Djurvänsparentes: Det funkar inte att fånga dem och släppa ut dem långt bort. Fångafällorna är inte humana eftersom musen ju är rädd och skrämd och instängd under obestämd tid, vilket kan vara flera timmar. Och sedan är den ju helt vilse när den blir fri igen! Dessutom kan vi pälsdjursallergiker inte hantera mössen utan att drabbas av snor, snörvel, kli och andnöd. Var finns alla människovänsaktivister när man behöver dem?)

Fällan placerades alldeles utanför vedlårens musingång. Under tiden skrev Åttaåringen i sin dagbok:

Ja, dagböcker är hemliga. Men just denna sida har jag fått tillåtelse att visa upp. (Klicka gärna.)

Men det var inte slut där. Snällfällan fallerade under natten. De till frukosten nerdansande barnen möttes av en mus i kläm. En levande mus i kläm. Tjo och tjim och ropanden och den djefla mannens snabba agerande med sprint ut i trädgården och splatt och tjoff och pang med ett vedträ ... så var musens saga all.

När den djefla mannen var forskare och skulle disputera på muskelfibrer, lärde han sig att man genom att klämma med två fingrar över musens nacke och ett snabbt ryck i musens svans kunde vara både effektiv och djurvän samt mördare. Men det var då det.

Åttaåringen och den ... ehum ... JÄTTESTORA musen ...

Apropå bilden: i vilken film är det ett öga som inte riktigt sitter där det ska?