Konst(igt)
Vad är konst? (Och hur trötta är vi inte på denna fråga efter tunnelbaneklotter- och psykutbrottskonstdiskussionerna? Se där, ett ord jag aldrig har skrivit förut.)
Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:
Konst.
Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)
– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft...
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.
Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.
Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.
Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?
I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.
På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.
Publiken applåderade artigt ... och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter ... som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?
Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?
Förra veckan hade vi i radion temat ”konst” och passade på att låta lyssnarna bidra med budskap som illustreras med hjälp av vägmärken av och med konstpedagogen Elin Pantzare. Svårt att förstå? Krystat? Konstigt? Obegripligt? Inte då, kolla:
Konst. Vi frågade under veckan bl.a. Lars Vilks vem som egentligen får kalla sig konstnär. (Förstås.)
– Vem som helst, det kan man kalla sig efter bara tre timmars skapande.
– Och vad är konst?
– Det som konstnären anser är konst.
– Men vad är syft...
– Syftet spelar ingen roll, det är helt oviktigt.
Lars Vilks började redan på 1970-talet att placera ut små konstiga saker på nordsidan av Håkull – alltså innan han byggde Nimis på Kullaberg. Min djefla man hittade i tonåren burkar med namnlappar och saker upphängda i träden och blev irriterad på dem. På honom – konstnären. Det var ju den unge, blifvande djefla mannens orienteringsmarker, inte en konsthall! Men si, orienteraren både vande och ändrade sig.
Dagen efter vårt bröllop 1991 klättrade vi med några kompisar upp på en del av Nimis, som vi då uppskattade till fullo både som klätterställning och konstverk.Är då modern konst – precis som nystavningar som tejp, mejl och jos – alltså något som man måste vänja sig vid för att kunna tycka om?
I januari 1949 spelade den ungerske, helt okände pianisten Tomas Blod inför imponerade åskådare i Wigmore Hall, London. I en hel timme pågick konserten på ett ljudlöst piano medan en synnerligen allvarlig kvinna vände notblad efter notblad.
På noternas titelblad stod Chopinpreludier, transmagnifikationer op. 37 av Joseph Sandal, ”Parfita in Silences” av Kuppenheimer samt ”Fyra pauser” och ”Silenzio Geographico” av Luigi Bergamo.Publiken applåderade artigt ... och deltog väl i konstverket? Fast dagen efter blev de utskrattade av tidningarnas recensenter ... som inte deltog i konstverket? Och var det stackars pianot egentligen med på noterna?
Många frågor blire. Då återstår väl bara en sista:
Vad kan vi kalla den här konstformen som vi håller på med – bloggande, bloggläsning och bloggkommenterande? Särskilt kommentatörerna deltar väl i ett ständigt pågående konstverk?
22 Reflektioner:
Just nu är min rumsgranne en kvinna som fick en psykos av en hormonsjukdom så är vi less på psykkonstgrejen? Indeed.
Inte för att jag tyckte att det var konst. Tvärtom. Att leka, som med de där skyltarna kan mycket väl vara en sorts konst. Men när man blandar in sina medmänniskor i någon sorts såpoperaaktig installation, då har man gått över gränsen. Nu har jag nog gått bra mycket off topic men i varje fall.
Medan jag funderar på vad vår konst kallas, kommer jag att tänka på Cage's ASAP (As slow as possible), ett orgelstycke, som framförs i Halberstadt i Tyskland, och detta skall pågå i 639 år.Ett ackord ljuder månader i sträck och när det är dags för tonbyte kommer det busslaster med kulturfolk och journalister. Senaste tonändringen inträffade i november 2008. För ett par år sedan var det paus i stycket, och då kom busslasterna för att lyssna på pausen. Kompositören själv John Cage avled dock före paus.
Äsch, länken funkade inte, men man kan googla på Halberstadt+ Cage
Jag gillar konstnärsparet vars namn jag nu inte minns men som bl a har slagit in Berlins stadshus (?) i tyg och slagit upp en massa parasoll i en japansk park. Sedan tas allt ner. Konstens förgänglighet. Allt behöver ju inte vara Rembrant, det är de här såpoperaliknande installationerna som jag inte förstår vitsen med.
Om det kallar sig konst är det konst, tycker jag. Det behöver inte vara konstigt, roligt eller intressant för det. Men det fiffiga med konst är att ju mer man tillåter sig att gilla det, desto roligare blir det.
Jag tillåter mig att kalla saker jag inte tycker är konst för trams och sådant som inte är skapat i syftet att vara konst, för just konst. Det är väl precis lika OK som att man kan kalla sig konstnär på vilka grunder som helst?
Bäst, tycker jag, är konst som jag förstår. När konstnärens tanke överförs i konstverket, en tanke, en känsla, ett budskap eller vad det än är!
Bloggkonst är än så länge lika oborstat som graffiti var i begynnelsen.
Så tycker jag.
Jag tror att jag håller med Wilks. Det är ju dock inte samma som att gilla allt som förpackas som konst. Psykakuten har jag svårt för. Dels för att jag sett insidan av en psykakut och dels för att detta "verk" inkluderar en bunt människor som inte bett om det eller vet att de är med i en installation. Kanske satt det där den kvällen någon riktigt sjuk människa, vars ångest blev än värre när studenten spelade ut hela sitt register?
Tunnelbanevagnen och psykakuten är i och för sig ett tecken på att konst, när den är som mest intressant, ska tänja på gränserna. Gör man det så kommer man ibland att hamna på fel sida om gränsen.
Varför ska konsten tänja på gränserna? Och vilka gränser? undrar jag nu, yo.
Håller med Ökenråttan. Konsten tänjer på samma gamla gränser som de gjort i många år nu (för det mesta mot något negativt, sällan mot något positivt) och resultatet blir lika förutsägbart som en gammal punschveranda med hö-höande gubbs.
*puh*
Om vi säger så här istället: Om konst, som många människor i debatten nu verkar vilja ha den, bara är tavlor med Älg i skog så finner jag det ointressant.
Nej tacka vet jag tavlor med Älskog! Håller även för övrigt med Pseudonaja. Hellre bråkig konst än tråkig. Och förvisso är det inte så ofta konst faktiskt tänjer på gränserna, men det är väl bra att den ändå syftar ditåt? Den kanske tänjer långsamt, så att man knappt ser det ibland?
Varför skulle valet stå mellan bråkig konst och tråkig? Jag ser inte ÄLG I SKOG som alternativet till SPRAYA T-BANAN (har liksom även det gjorts förr) eller SPELA PSYKSJUK. Snarare börjar de två senare närma sig den första i kitschighet.
Nej, tacka vet jag BRA KONST! Den som får mig att hisna, rör om i mitt huvud på ett intressant sätt, ger mig en ny vinkel. Men att göra den kräver ju lite mer.
ab: ditt huvud ja. så då var vi där i subjektiviteten igen.
jag tycker den senaste tidens konst och efterföljande debatt verkar ha rört om rätt ordentligt i mångas huvuden - fast kanske inte på något njutbart sätt.
om det är konst eller inte - tja, det uppstår väl i betraktarens öga. eller huvud då.
eller inte.
Vägmärken som konst, var det. Kommer Lotten ihåg sin personliga övergångsskylt?
Cruella: Ja, om det rör om i andras huvuden men inte i mitt blir jag ju måttligt intresserad. :)
Jessika:Nu har jag nog gått bra mycket off topic men i varje fall.
Tycker jag INTE!
Du har slagit huvudet på SPIKEN!
Konsten att vara människa,HUMAN,tycks vara helt bortglömd.
Jag tycker också att Jessika var på topic.
Om jag minns mitt vägmärke? Oooom. Det sitter dessutom uppsatt i köket! (Mellan en dödskalleteckning av hakke och en fiberdikt av embryo.)
*smickrad* Annars kan jag som lekman fråga mig om psykfallet --även betraktat som konstverk-- verkligen faller inom Konstfacks räjong. Konstfack handlar om bild och avbildning, vad jag förstår. Inte drama/samhällskritik eller vad hon nu kommer att komma med som motivering.
T-banedårens 'verk' var förvisso inte sanktionerat i förväg. Men det gick ändå igenom som elevarbete. Då tyckar iaf jag att Konstfack därmed sanktionerar dådet. Bara att betala för skadegörelsen, alltså.
Jag tycker tunnelbanevagnar är fula, by the way. Fick jag välja så skulle alla vagnar vara målade. Eller sprayade. Eller virkade. Vad som helst utom fula, som nu.
Kanske kunde man utlysa en tävling för Konstfackselever: Dekorera en tunnelbanevagn? Eller ge fem av dem ett helt tåg där de får dekorera varsin vagn. De får INTE krossa rutor eller installera stiletter i sätena, men annars är det fritt fram. (Fy tusan, vilken bra idé jag fick där.)
Synd bara att du inte visste om följande historia innan du pratade med Vilks: Han ställde ut en skulptur av träbitar i Ätran inne i Falkenberg när de (dvs kommunen Fbg) fortfarande höll på med Sculptura.
Några grabbar byggde en egen skulptur av diverse spillvirke och placerade den inte långt ifrån Vilks egen skulptur. Det roliga i det hela var att det inte var jätteskillnad på dessa och enligt uppgift blev Vilks skitsur.
Men, men, men, jag hade ju inte velat göra Vilks surare, jag hade aldrig i livet dragit upp den historien.
Kallade grabbarna sitt verk för konst? Jamen då var det ju konst. En liten avfälling bara!
Skicka en kommentar
<< Home