På väg mot Sundsvall
Här sitter jag och myser med te i pappmugg i första klass. Några dricker redan vin, andra pschhhhtar upp öl medan resten pratar i sina mobiler.
Själv har jag av misstag gett mig iväg på en tvådagarsresa utan mobiltelefonen. Det känns lika naturligt som att åka hemifrån utan näsa och lika bekvämt som att gå omkring med en potta på högerfoten. För jag ska
Så återkommer vi till den så vilt diskuterade frågan: blir vi ”dummare” av den nya tidens teknik och finesser? Jag har ingen aning, men helt klart är att vi utan mobilerna är bedrövliga på att planera några timmar in i framtiden och sedan komma i tid.
Själv har jag av misstag gett mig iväg på en tvådagarsresa utan mobiltelefonen. Det känns lika naturligt som att åka hemifrån utan näsa och lika bekvämt som att gå omkring med en potta på högerfoten. För jag ska
- träffa Huskorset på ett ölhak ikväll, men vi har ju på modernt vis inte gjort upp planerna i förväg
- se till att alla 16 i basketlaget vet om att det är träning och att de som ska träna vet hur många som inte kommer (ett himla sjå)
- peppa Bästisgrannen att det kan vara kul att träna även när få kommer
- få besked om jag ska köra Fjortonåringens basketlag till Uppsala på lördag
- svara på om jag kan skriva protokoll på dammatchen på lördag, vilket jag inte vet förrän jag vet om jag ska till Uppsala
- be alla jag känner om tips på roliga aprilskämt att utföra i radiosändning
- svara på barnens frågor om allt mellan palt och klänningar och hur man lär sig att springa fort.
Så återkommer vi till den så vilt diskuterade frågan: blir vi ”dummare” av den nya tidens teknik och finesser? Jag har ingen aning, men helt klart är att vi utan mobilerna är bedrövliga på att planera några timmar in i framtiden och sedan komma i tid.
Etiketter: framtid, mobiltelefon
13 Reflektioner:
Jag älskar min mobil och vill helst inte gå en meter utan den. MEN jag upptäckte på vår långa resa, där vi helt enkelt inte hade råd att använda mobilerna annat är i Yttersta Nödfall, att man kan klara sig alldeles utmärkt utan. Plötsligt mindes jag att det fanns en tid när man kunde stämma träff, improvisera och till och med vara alldeles ensam. Det var häftigt.
(I samma sekund vi kom hem igen återgick jag till att låta mobilen tänka. Anledning okänd.)
Det slog mig häromsistone när jag glömde min mobil, och stämde träff med blivande maken via mail, att jag blev jättestressad av att han stod där och väntade när jag blev sen och inte kunde meddela honom det! Fast vi redan per mail hade betämt att vi väntar på varandra om någon blir sen. Och fast jag var bara fem minuter sen. För tänk om han inte väntade (varför han nu inte skulle göra det)?
Rätt nyttigt att klara sig utan mobilen ibland, och se att man kan upprätthålla vissa sociala kontakter ändå. Och att folk inte promenerar iväg när de väntat i flera minuter utan sms-besked. ;)
Nu har jag börjat iChatta med den djefla mannen istället. Funkar alldeles utmärkt. Huskorset måste gå på yoga, fick jag höra, men vi hinner träffas en liten stund ändå.
Man kan ju twittra också, förstås. Teknikens underdunder.
Om jag verkligen saknade telefonen skulle jag köpa den absolut billigaste och med billigaste kontantkorts abbonemanget.
Telefonen kan sedan användas som lånetelefon i hemmet eller av något barn.
Till omgivningens förtret envisas jag med att inte ha någon mobil.
Suspekt men angenämt!
(Fast jag medger att det kan vara opraktiskt. Lite. Ibland.)
Ibland funderar jag på hur jag gjorde innan jag hade mobiltelefon. Har haft det i 10 år nu till hösten. Då hade jag ingen e-postadress heller. Vanlig telefon var enda sättet att kontakta mig. Men nuförtiden har jag ingen vanlig telefon istället. Man kanske skulle prova att lämna telefonen hemma oftare...
Jag tyckte det gick bra, jag.
Förutom att den djefla mannen inte hann skicka nån bild så jag fick se hur snygg han var. Är.
Han kanske gör det nu i kväll... Hoppas kan man alltid.
Sesådärja, nu är vi riktiga bloggare -- som träffas först runt hörnet och sedan rusar hem och flärpar upp datorn för att umgås via bokstäver!
Tack för ikväll, Huskorset! (Det var jättesynd om oss. Mellanölen var slut, så istället för att dricka en liten mellanöl var, blev vi tvungna att trycka i oss två starköl.)
Den djefla mannen ser ut som Matt Dillon/Johnny Depp/John Cusack.
Men uppträder som en Professor Kalkyl. Mycket förvirrande.
Haha, javisst!
Jag la förresten upp dendära bilden nu. Protestera om du vill att den ska väck...jag kunde ju inte ringa och fråga.
Oj vad snygg jag tror han är då!
Blä att jag har hemtenta och ska sitta och vara duktig med den och inte kan fara till Sundsvall och träffa Lotten.
Men men, stan står ju kvar och rätt vad det är är hon väl där igen kan jag tro.
Må det vara otentatider då.
Inga protester angående bilden -- jag syns junte! Skitbra.
Cecilia N: Jag ska nästa gång jag är här hojta till lite i förväg.
Skicka en kommentar
<< Home