OS: Höjdhoppsfinalen

De knotiga höjdhopparna tar av sig överdragskläderna – som de har på sig i 35-gradig värme. Så koncentrerar de sig i en dryg minut, skuttar högt, landar mjukt ... och tassar iväg för att ta på sig överdragskläderna igen. Sade jag att det är 35 °C? Jag sitter här framför tv:n och väntar på att få se åkarbrasor.

Dagens hittills största bedrift stod britten Martyn Bernard för. När han på 2,20 m hoppade upp, skrapade han rumpan så tajt mot ribban (ja, höjdhoppsspråket är av naturen ekivokt) att den böjde sig som en banan, sprättade till och lade sig ovanpå höjdhoppsställningen. Ribban ligger bevisligen inte kvar på 2,20 m, men hoppet blev godkänt ändå.
– Va? Va? Va? NEJ! Nej, jag vill inte vara höjdhoppsdomare längre! (Ribban ligger alltså på toppen av den lodräta pinne som har små konsoler som man lägger ribban på. Kan jag kanske uttrycka mig ännu krångligare?)

Stefan Holm? Ja, än så länge kan jag sitta ner och låta bli att skrika. Han har klarat 2,20 2,25 2,29 2,32 m. Men kommentatorerna säger hela tiden att alla andra ser ut att vara i storform.

Uppdatering
Nu går det inte bra. Han har rivit på 2,34 en gång, sparat sina två sistahopp där till 2,36, där han har missat första. Bara en chans kvar att ta medalj.

Uppdatering, tyvärr.
Stefan Holm blev fyra. Hans pappa på läktaren gråter. Men spik i foten och putäll, då kan Stefan ju inte avsluta sin karriär här och nu, trallala. (Mycket återhållen glädje.)