OS: ”Helt plötsligt stod jag på huvudet” (uppdat.)
Jag har några besvikelser i livet som jag ibland drar upp och berättar om när barnen gnölar över skavsår eller dåligt skolschema. Det kommer förmodligen Sanna Kallur också att göra vad det lider.
– Jo, förstår ni barn, jag var med i OS 2008, men i semifinalen tog jag mig inte ens över första häcken. Jag stod på huvudet och jag bara grät och grät. Journalisten Peter Jonsson frågade ”Hur kommer det nu att bli att uppleva finalen från sidan?” och jag lyckades faktiskt svara utan att kalla honom idiot.
– Ååååh, säger Sannas barn i korus.
– Men jag slet ju i fyra år till och fick mitt guld i London 2012!
Idag upplevde även Femåringen här hemma en liten besvikelse. Han började i sexårsverksamheten (”nollan”) och var beredd på att man om man vill prata måste räcka upp handen och sitta stilla. Men han hade inte förstått att man inte är garanterad att få svara bara för att man räcker upp handen. Helt korrekt reste han sig indignerad upp efter ivrigt handviftande medan de andra barnen ropade gissningar rakt ut.
– Men varför får inte jag svara? Jag har ju rätt svar. Sjutton!
(Jag dog förstås av stolthet.)
– Kom nu, alla sexåringar! sa lärarna efter en stund. Femåringen satt förstås kvar.Nu ska jag lida med Sanna ett tag och strax efter tre kolla på Mustafa Mohamed som med fjärde bästa tiden i år springer 3 000 m hinder. Om Baumgartl faller på sista hindret blir allt bra, eller hur?
Uppdatering, tyvärr
Mustafa Mohamed, som jag tycker så mycket om, stumnade heeeelt på sista varvet och höll inte på att ta sig ur sista vattengraven efter att ha satsat totalt på att dra ut fältet eftersom han har en dålig spurt. Han kom tia.
– Vad ska du göra nu då?
– Äh – flås – det är – flås – bara att – flås – komma igen.
22 Reflektioner:
Och jag som alltid är rädd att hinderlöparna ska snubbla på hindren (vilket de ju ibland också gör) ändå. När det nu kan gå så illa redan med lösa häckar vågar jag definitivt inte se hinderfinalen!
ååååh, ska bli spännande att höra vad min 5-åring säger efter första förskoleklassdagen! längtar
jag lutar mer och mer åt att elitidrott är värdelöst ur alla synvinklar (men jag älskar det)
Jag håller med, Patrik -- jag älskar allt tävlande, allt slit, all svett, alla stånk, stön och bortförklaringar samt besvikelser och glada överraskningar. Men det äääär ju värdelöst: var är alla våra medaljer och vart kommer alla dopningsgalningar ifrån?
Rastlös Rotlös: Hinder, häck, slalom och gymnastik på bom är är sådana där snubbelsporter som effektivt förkortar åskådarnas liv.
Men Lotten, hoppningen då! Det är olidligt spännande just nu! (Vad gör jag å skriva kommentarer i din blogg nu? Överslagshandling!)
Oj och hoppsan Heléne, jag har jobbat en stund och helt missat hästarna!
Men hu, de har stoppat ner mikrofoner i halsen på hästarna! Flås, rossel, host och astma är vad man hör hela tiden!
Nu springer Musse!
Hur och hej så nervöst -- Musse måste hålla sig långt fram och ett högt tempo eftersom han har så dassig spurt.
Nu ska jag döda en bildproducent. De visar stavhopp! Bort!
Jahaja, nu gick även hästarna åt pepparn.
Femåringen påminner om när jag gick på Mulle.
"Alla barn som hör till mig kommer hit", hojtade den ena mullefröken högt och tydligt. Jag hörde ju henne så jag gick dit. Men jag hamnade fel. Jag hörde ju till den andra.
Jag hade aldrig hört "tillhör" omvänt och upphackat.
Elitidrott är väl i stort sett meningslöst. Det är underhållningsindustri - och när det vill sig är underhållningen helt sensationell.
Och när det inte vill sig? Tja, då kan underhållningen smulas sönder av att Peter Jonsson intervjuar Kallur. Jag var faktiskt tvungen att byta kanal.
Stackars Sanna! Usch. När det verkade så lovande! Usch.
Usch, nu vill jag ju se på resten av kvällens rapportering -- men hela tiden vevar de Sannas fall i repris. Gärderud säger om och om igen att hon nog kommer att vara medaljör i detta OS, men att hon ju har haft problem med musklerna och man vet ju inte hur det ska gå med smalbenet som gör så ont.
"Gör så ont." Oh dear, hur ont gör det inte just nu i så fall?
Nu ska jag mejla hennes pappa Anders. (a.kallur@telia.com) Hjälp, jag är en mejlgalning.
ETT fall som inte var helt fel var ju när Gärderud själv vann sin OS-final. Vi såg det live - det var ju den gången inte SVENSKEN som föll...
"TV-bilderna från upploppet har blivit klassiska: de där värste konkurrenten Frank Baumgartl från Östtyskland kommer upp jämsides men faller på sista hindret
Jag är helt hjärtlös och lider inte alls med någon - jag är bara arg för att de är klantiga. Leverantörer av medaljer, jajamensan. Vad ska man annars ha dem till?
Vet du, jag tittade på springet för att jag hörde namnet Mustapha Mohammed nämnas och jag hade läst det här... Du har bidragit till min bildning! Känn dig stolt!
Kul med en svenskspringande med det namnet och det tok-östafrikanska utseendet.
Bra, Pärlbesatt -- det är precis det som är meningen. För så är det ju med nästan allt: när man inte är bekant med det, är det lite farligt eller ointressant.
(Jag är hemskt dålig på geografi, varför jag så fort någon börjar prata om huvudstäder somnar med pannan i gröten. Finns det månne någon huvudstadsblogg som jag kan frossa i?)
Huvudstadsbloggar vore nog iofs kul, men annars kan jag rekommendera kartböcker - HUR KUL SOM HELST!
Det viktigaste kriteriet när jag köper ny almanacka är att den har bra kartsidor. Sedan när jag sitter på tråkiga möten och någon pladdrar på om allt och inget kan jag göra gott bruk av tiden och lära mig t ex huvudstäder i Afrika. Eller floder. Eller bergstoppar eller vad som helst.
Aha! Jag bör för att förbättra mina geografikunskaper ta anställning på ett ställe med många och långa samt tråkiga möten.
Jag tänkte ett tag göra en promenad- och fikablogg, och det hade ju varit en huvudstadsblogg i det att jag bor i Stockholm, men det stöp på kamerabrist. Sorry...
På den gamla goda tiden, den före Internet och TV, så matades man med påtaglig geografiundervisning i skolan. Rejäla kartor som bars in och hängdes upp och små blindkartor på bänkarna för att pricka in sina kunskaper. Varje klass hade nog sin egen kartvakt som fick hämta och lämna tillbaka aktuella kartor i skolans speciella kartrum.
Och inte nog med det, på fritiden lade man Sverigepussel eller Världspussel, när man inte roade sig med att spela kortspelen Sveriges städer eller Europas dito. Eller andra geografiskt inriktade spel.
Du har fattat galoppen, Lotten.
Åter ett annat alternativ är att hänga upp en stor världskarta på väggen. Min mor gjorde så i mitt pojkrum, och där kunde jag stå som förhäxad och glo i timtal. Så grundläggs ett kartnörderi.
Nämnda karta hade för övrigt den egenheten att alla huvudstadsnamn skrevs ut på landets inhemska språk, med följden att jag rimligen drev min stackars lågstadielärarinna till vansinne. Med dårens (eller kanske helt enkelt 8-åringens) envishet upprepade jag att de korrekta namnen minsann var Praha, Roma, Lisboa osv. Stackars kvinna.
Annars noteras att OS-teven idag bjudit på en intressant basketaforism: "Man ska inte jaga basket, man ska låta basketen komma till sig." Ibland blir sportstruntet nästan svindlande poetiskt.
Fredrik I: Aulanders konstiga basketspråk har jag skrivit om bl.a. häääär. Får säkert anledning att återkomma i ämnet ...
Underbart och genialiskt enkelt spel för geografinördar. Rekommenderas varmt!
Skicka en kommentar
<< Home