Jag har närt en orm vid min barm!

– Snälla mamma, kan vi inte stanna och titta på solnedgången?

Se där, en replik som jag aldrig tidigare har hört komma från mina barn. Solnedgång som solnedgång, tänker jag alltid. Särskilt när solnedgången faktiskt krockar med en väldigt viktig, tv-sänd stormatch med fotbollslandslaget. (Okejrå. Träningsmatch mot Finland.)

– Va? Solnedgång? Käre son, har du helt förl...

Precis som Tage Danielsson gjorde i sina alster, avbryter jag här för en inblick i mina egna tankar. En solnedgång är en solnedgång och därmed basta. Men om det här barnets lycka just denna kväll hänger på en vy av solnedgången, vem är väl jag att säga nej – jag som så sällan curlar barna Bergman. Men tänk om detta sätter igång en solnedgångsvurm som börjar som en nål och slutar med en silverskål som är en fondtapet med gråtande barn. Ack. Tänk på alla de vackra målen som Elmander kommer att göra, alla snygga pass som kommer från Sebastian Larsson och ... äh. Tänkte jag.

– Klart att vi ska se på solnedgången.

Solnedgången, fotograferad av Tolvåringen i samma ögonblick som vi hörde Elmander göra mål i bilradion.

(Ormen klagade en stund senare på en skylt med särskrivning. Puh. Back to normal.)

Men en liten rapport från hemresan ska vi väl klämma in också?

Först: Wij trädgårdar. Det är en enorm park med allehanda installationer, konstverk, blomsterslingor och åkerlappar med alla sädesslag. Vi pluggade ”långa strån, korta strån, fladdriga flärpar och så började vi om när vi inte kom på den sista. (Jag har problem med vete: jag tycker inte att vete ser ut som vete medan havre ser precis ut som havre.)

Men nu är jag ju inte alls en trädgårdsmänniska. Att Wij lockade berodde mer på ”vad kan det vara för nånting”-känslan. Barnen och jag läste noggrant på alla skyltar, tittade på alla konstverk och reagerade föredömligt som vi skulle. Mången gång sa vi ”hm” och kliade oss på hakan.

Men när vi gick in i ett konstverk som bestod av böcker, pirrade det först till av glädje, strax därpå av irritation. Eftersom konstnärerna verkar bli glada av vilken reaktion det än må vara som skapas, var det väl bra.

Ihopklistrade! De sitter ihop i varandra och klistret är drällt lite hur som haver. Dessutom är det inte vilka böcker som helst, utan Ugglan (1904–1926)! Rasande oförskämt!

På Wij fanns en sådan här lekplats, som vi inte höll på att ta oss ifrån.

Träden växer uppåner!

Citronanka skrev i en kommentar att jag ”undermedvetet gillar kyrkor” när jag själv skriver att jag ”hyser aversion” mot dem … men hela tiden går in i kyrkor och undersöker innehållet. Utan någon som helst kunskap egentligen. Ja, något är det i alla fall, för knappt hade vi svängt ut från Wij, förrän jag tvärstannade vid Ockelbo kyrka. Och den var konstig!

Utifrån ser den ut som en normal kyrka, men kolla insidan! En dammsugare! (Den Kyrkan eldhärjades 1904, återinvigdes 1908 och – aha! – renoverades på 1950-talet.)

Efter kyrkan styrde vi mot Sveriges fängelsemuseum i Gävle, vilket rekommenderas varmt. (Man får inte publicera bilder som man tar där inne om man inte frågar om lov först, så det gjorde jag.) Det är uppdelat på två: ett häkte som handlar om forna tiders bestraffningar och en med fängelseceller som handlar om fängelsernas utveckling sedan slutet av 1800-talet.

När man bröt upp golven för renovering, hittades pappersskräp. Försiktigt pillades de fram och veks upp … Tadaaa: hemliga brev som skickades fångarna emellan!

Museer måste inte var högteknologiska. De kan till och med vara fumliga, tafatta och dammiga bara de har hjärtat på rätt ställe. Som musik? Att Fängelsemuseet var så intressant beror naturligtvis på att brott och straff är intressanta – men också på passionen bakom utställningen.

Men nu var klockan sen eftermiddag och vi hade bara ätit glass till lunch. Mot Gävles centrum!

– Vill ni ha hamburgare eller äta på något annat ställe?
– Annat ställe!
– Bra, rätt svar!

Mat på en bakgård i Gävle. Jag beställde grillad kyckling med stekt potatis och tzatziki och fick friterad kyckling, påmmfritt och ”vitlökssås”.

Efter lite irrande inne i Gävle, hamnade vi av misstag på E4:an mot Uppsala. Och tur var väl det, för i kvällningen blev vi badsugna och precis då såg det ut så här på kartan:

Björklinge hade en fantastisk badplats med klart vatten, hopptorn, gräsmatta, sand, duschar, omklädningsrum, kiosk, en fiskare som fick fisk och en familj med undervattenskamera eftersom det lär finnas en ovanlig snäcka i just denna sjö (Långsjön).

Det var helt enkelt som att vara på tivoli!

Det var det sommarlovet. Barnen har bott på hotell och simmat i främmande vatten och gjort tidsresor till 1800-talet. Vi är så nöjda så.

Nu återstår bara en sak. Att planera en bloggtågcharter till Prag.