Om detta blir mitt livs sista blogginlägg ...
... ska ni bara veta att det har varit en trevlig och lärorik tid. Jag har älskat alla kommentarer och kommentatorer och lärt mig vansinnigt mycket. Dessutom har jag stundom kastat mig över sådant som jag aldrig hade gjort om jag inte hade haft en blogg att sedan skryta i. Apropå förra meningen, så finns det ju en anledning till min domedagsinställning i rubriken.
Jag ska om tre timmar tävla i nattorientering.
När jag blev övertalad att anmäla mig, tyckte jag att det lät som en förtjusande idé. Nu sitter jag här med ångest, prasslande nylontights, gammal kompass, ruelse, illasittande pannlampa och gammal idrottstejp som inte vill lossna från sin rulle samt en orienterande djefla man som är alldeles till sig i trasorna av glädje.
Adjö, grymma värld.
Nattsvart.
Jag ska om tre timmar tävla i nattorientering.
När jag blev övertalad att anmäla mig, tyckte jag att det lät som en förtjusande idé. Nu sitter jag här med ångest, prasslande nylontights, gammal kompass, ruelse, illasittande pannlampa och gammal idrottstejp som inte vill lossna från sin rulle samt en orienterande djefla man som är alldeles till sig i trasorna av glädje.
Adjö, grymma värld.
Nattsvart. Etiketter: idrott
19 Reflektioner:
Det har varit trevligt att läsa din blogg och jag hoppas kompassen trots sin höga ålder hjälper dig tillbaka hit igen. Då kan du kan kanske berätta om hur sjutton du kunde låta dig övertalas till att nattorientera?! Jag bara undrar eftersom jag inte ens klarar av att orientera i dagsljus.
När jag orienterade i gymnasiet i Täby, kom de andra i mål på 23 minuter. Mig fick de leta efter i två timmar eftersom jag hade sprungit halvvägs till Kårsta.
Tack&hej då, Lotten. Det har varit några givande år på din blogg. En bok och *trrrum* en T-shirt, faktiskt.
Dina efterlevande får förklara hur det kom sig att du ställde upp i sista tävlingen, tycker jag nog allt.
Jag vill också tacka för den här tiden. Det var roligt så länge det varade.
Tack för allt, Lotten. Vi saknar dig redan men jag har en känsla av att du kommer att blogga för oss igen, var du än hamnar. ;)
Lycka till! Mig höll de på att ordna skallgång efter när jag orienterade i åttan. I dagsljus.
Det låter lite som när jag på förra veckans saxofonkurs anmälde mig att spela solo med pianoackompanjemang inför sextio saxofonister som i stort sett allesammans var bättre än jag på att spela saxofon. (Vissa av dem gick t.ex. solistutbildningen på konservatoriet i Haag.)Men det var kul! Man måste ju göra saker som man inte tror att man vågar.
Lycka till, det kommer att gå strålande och du kommer att bli en (ännu) bättre människa!
Lycka till ja. Men jag säger inte hej då om nån inte är uttryckligen döende så välkommen tillbaka sen när du hittar tillbaka till civilisationen. Vem uppfann f ö nattorientering? Vad är det för fel att orientera på dagen?
Du får styvt 2.5 mil hem till Göran Persson. Anitra kanske serverar dig en livgivande konjak eller två.
Du får väl återkomma som spökbloggare, i ordets rätta bemärkelse. Det där med orienteringens charm har undgått mig, liksom äldsta dottern som går i en klass där det går en massa orienterare.
oinloggad pärlbesatt
Jag har varit på begravning idag, en jämnårig. (Alltså även rätt så jämnårig med Lotten, om någon skulle sväva i ovisshet.)
Maken var också med och jag tror han är på väg till vita arkivet för att delge sina upplevelser ...
Det här var helt i stil med vad vi behövde!
Får man ha med sig mobilen på orienteringen och meddela: leta inte efter mig nu, jag sitter här nder granen och väntar på att det ljusnar.
På högstadiet orienterade vår skola en gång per termin. Gick man vilse kunde man följa kompassnålen norrut. Då kom man ut på landsvägen.
SHE'S ALIIIIIIIIIIIIIIIIVE. Mor min ringde nyss från skogen och meddelar att hon hängde på far min och kom levande i mål. Endast en incident med en björn och femton huvudstupa fall!
Jag var i din ålder, Lotten, när jag sprang min första nattorientering. Jag blev glatt överraskad när jag hittade den första kontrollen - ingen hade upplyst mig om att det var en LAMPA som lyste - jag trodde jag skulle leta efter en skärm i mörkret!
Så HAV TRÖST - det är faktiskt ganska kul - särskilt vid den här årstiden när augustivinden smeker ens kind - det är skillnad i november på Smålandskaveln i -10°!
Jösses, ett tag blev jag orolig - mycket orolig - sedan började jag fundera på om du hade kamera som kunde fota i nattmörkret.
För självklart räknar vi med ett extra spännande inlägg om detta äventyr.
(Och sen läste jag resten av kommentarerna och fick klart för mig att du överlevde. Tack femtonåringen!)
Skönt att höra att allt gick bra!
(Och Pärlbesatt, du behöver inte logga in utan kan klicka på Namn/URL där och skriva ditt namn, så slipper du stå som anonym.)
Ooooo - orientering. Orienterade gjorde man i skolan och det hade jag lyckats förtränga till nu. Jag kan i stort sett instämma med de skräckberättelser som redan influtit här. Jag kom aldrig rätt, jag heller. Och rädd var jag också, hela tiden, för att jag skulle komma vilse och för att jag hade kommit vilse. Vilken fasa! Att du gav dej in på detta, Lotten. Modigt. Eller ...
Försök inte slå i mig att du skulle sluta blogga bara för att du dog. Av en liten nattorientering på köpet. Så hur gick det?
Tack, Anna, nu skrattade jag högt och frustande.
Och vet ni, under hela tiden som jag låg för döden i/sprang i skogen, tänkte jag ”fan, det där och det där och det där skulle jag ha fotograferat till bloggen”.
När jag kom hem var jag så fullständigt slut att jag tittade på min med rena lakan snyggbäddade säng och tänkte "den där skulle jag kunna fotografera till bloggen”.
Skicka en kommentar
<< Home