Melodifestivalen: deltävling 2

Jag laddade upp inför denna helafton med chips och champagne bara för allitterationens skull.

Sedan försökte jag mikroblogga via Bloggy, men himmel vad svårt det var med ett champagneglas i ena handen. Hur var det med musiken, då?

Lili och Susie rev ner taket med en nostagisk tripp och jag sa ”Det där ser ju ut som jag och Bästisgrannen”. Då ringde telefonen, och jag hörde Bästisgrannen vråla ”Det där ser ju ut som du och jag!”. (Tjing för att vara hon i brallor.) Till andra chansen.

Lasse Lindh gjorde mig helförvirrad eftersom jag helt har förträngt honom och trodde att det var dags för Lasse Lindbom. (”Tänd ett ljuuuhs ...”)

Jennifer Brown sjöng en bra låt bra. End of story.

H.E.A.T. överraskade mig med en riktig jädra bra sångare. Till final. Med (hjäääälp) snopp i tights. Men jag hejar mest på dem – twin lead guitar och Thin Lizzy-referenser och dessutom den där sångaren som ser ut som han i The Goodies. Ja. Hejaheja.

Han med blommor i håret till vänster, alltså.

Markoolio var jättetrist tills förra årets ryska skridskoåkare dök upp i bakgrunden. Men när han sedan började brinna, blev vi alla bekymrade och Sexåringen sade med gråt i rösten ”det är faktiskt inte roligt med människor som brinner, var är brandkåren?”.

Amy Diamond måste, måste, måste ha dåliga rådgivare. En sjuttonåring som klär sig som en femåring och som dansar som i Esther Williams farvatten måste ha dåliga rådgivare. Till andra chansen. Utan en chans in hell. Den ”internationella juryn” fick tydligen frispel eller en massa mutor eftersom de valde denna låt som sin favorit.

What if ... what if Goldie Hawn mötte Dolly Parton och what if de bestämde sig för att skoja med svenskarna och what if stämsången kunde tränga bort de där fula klänningarna med 80-talsskärp.

Måns Zelmlerlöv måste ha samma jädra rådgivare som Amy Diamond. Till final. Lyssna på mig: skippa brudarna, stå liiiite mindre bredbent och titta mer på Ricky Martin än Julio Iglesias.

Sammanfattning: Tydligen var kvaliteten något alldeles i särklass eftersom det enligt Petra Mede (som hade klistrats fast i sitt manus) aldrig någonsin har röstats så intensivt i någon deltävling tidigare. Här har ni en som hejar på hårdrockarna även om snoppgrabben i tights irriterar. Måns framträdande är plågsamt. Det är som att se t.ex. Cary Grant i t.ex. Grease 2. (En diamant i en dynghög.)