Förbannade kräk!
I höstas sa jag fnittrande ”undrar hur det känns att bryta ett ben som Henke Larsson, undrar hur det känns, jag vet inte för jag har ju aldr...”. Jättekul. Några veckor senare bröt jag tån.
Häromdagen pratade vi om alla sjukor som lägger fälleben för stora som små, och jag sa lite överlägset att ”jaja, den där småbarnstiden när man blev sjuk, den är ju äntligen över, jag kan faktiskt inte minnas när jag senast var sjuk, hahahaa ...”.
Ha. Ha. Ha.
Igår eftermiddag glömde jag att äta lunch. (Här hade Dr. House höjt på ett ögonbryn och mumlat något om early symptoms eftersom jag är en sådan där som längtar efter lunchen fem minuter efter att frukosten är uppäten.)
Ulrika Good och jag upplevde tydligen samma sak samtidigt. Jag konstaterade lugnt att mitt illamående måste bero på extrem hunger och tillagade mig en omelett med extra tabasco. Aj, sa jag när den några minuter senare kom upp igen.
Nu vill jag illustrera detta med ... nej, inte en bild ... men med en kräkdikt. Men, men, men, vad nu? Jag hittar ingen. Har ingen poet skrivit om detta? Hallå, kanske embryo kan? Det mest poetiska jag hittar, är faktiskt NE:s beskrivning:
Häromdagen pratade vi om alla sjukor som lägger fälleben för stora som små, och jag sa lite överlägset att ”jaja, den där småbarnstiden när man blev sjuk, den är ju äntligen över, jag kan faktiskt inte minnas när jag senast var sjuk, hahahaa ...”.
Ha. Ha. Ha.
Igår eftermiddag glömde jag att äta lunch. (Här hade Dr. House höjt på ett ögonbryn och mumlat något om early symptoms eftersom jag är en sådan där som längtar efter lunchen fem minuter efter att frukosten är uppäten.)
Ulrika Good och jag upplevde tydligen samma sak samtidigt. Jag konstaterade lugnt att mitt illamående måste bero på extrem hunger och tillagade mig en omelett med extra tabasco. Aj, sa jag när den några minuter senare kom upp igen.
Nu vill jag illustrera detta med ... nej, inte en bild ... men med en kräkdikt. Men, men, men, vad nu? Jag hittar ingen. Har ingen poet skrivit om detta? Hallå, kanske embryo kan? Det mest poetiska jag hittar, är faktiskt NE:s beskrivning:
”Förloppet styrs av ett kräkningscentrum i hjärnans förlängda märg. Ökad aktivitet här ger en känsla av plötsligt illamående tillsammans med ökad salivproduktion. Andningen hålls tillbaka, och struplocket täcker ingången till luftstrupen. Därefter dras bukväggens muskulatur på en gång samman mot en fixerad mellangärdsmuskel, och trycket i bukhålan ökar snabbt. Via kräkningscentrum utvidgas övre magmunnen och matstrupen, och magsäcksinnehållet pressas ut. Det uppkräkta maginnehållets utseende varierar.”Aha. Jag ser en öppen marknad för kräkpoesi. I lyriska ordalag ska jag beskriva till exempel hur maten som en lax klättrar i motvind.
Etiketter: sjukdom
24 Reflektioner:
»- - - minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra – – –«
Inte det?
Återkommer kanske.
Wv = dizestio = låter som det har med magen att göra.
Inte särskilt lyriskt men när är kräksjuk det?
Vomit
The house grows sick in its dining room and begins to vomit.
Father cries, the dining room is vomiting.
No wonder, the way you eat, it's enough to make anybody sick,
says his wife.
What shall we do? What shall we do? he cries.
Call the Vomit Doctor of course.
Yes, but all he does is vomit, sighs father.
If you were a vomit doctor you'd vomit too.
But isn't there enough vomit? sighs father.
There is never enough vomit.
Do I make everybody that sick, sighs father.
No no, everybody is born sick.
Born sick? cries father.
Of course, haven't you noticed how everybody eventually
dies? she says.
Is the dining room dying . . . ?
. . . The way you eat, it's enough to make anyone sick,
she screams.
So I do make everybody that sick . . .
Excuse me, I think I'm going to be sick, she says.
Oh where is the Vomit Doctor? At least when he vomits one
knows one has it from high authority, screamed father.
Russell Edson
Landscape of a Vomiting Multitude
The fat lady came out first,
tearing out roots and moistening drumskins.
The fat lady
who turns dying octopuses inside out.
The fat lady, the moon's antagonist,
was running through the streets and deserted buildings
and leaving tiny skulls of pigeons in the corners
and stirring up the furies of the last centuries' feasts
and summoning the demon of bread through the sky's clean-swept hills
and filtering a longing for light into subterranean tunnels.
The graveyards, yes the graveyards
and the sorrow of the kitchens buried in sand,
the dead, pheasants and apples of another era,
pushing it into our throat.
There were murmuring from the jungle of vomit
with the empty women, with hot wax children,
with fermented trees and tireless waiters
who serve platters of salt beneath harps of saliva.
There's no other way, my son, vomit! There's no other way.
It's not the vomit of hussars on the breasts of their whores,
nor the vomit of cats that inadvertently swallowed frogs,
but the dead who scratch with clay hands
on flint gates where clouds and desserts decay.
The fat lady came first
with the crowds from the ships, taverns, and parks.
Vomit was delicately shaking its drums
among a few little girls of blood
who were begging the moon for protection.
Who could imagine my sadness?
The look on my face was mine, but now isn't me,
the naked look on my face, trembling for alcohol
and launching incredible ships
through the anemones of the piers.
I protect myself with this look
that flows from waves where no dawn would go,
I, poet without arms, lost
in the vomiting multitude,
with no effusive horse to shear
the thick moss from my temples.
The fat lady went first
and the crowds kept looking for pharmacies
where the bitter tropics could be found.
Only when a flag went up and the first dogs arrived
did the entire city rush to the railings of the boardwalk.
Federico Garcia Lorca
Den anonyme var förstås jag.
Lite svenskt som kanske funkar. Eller kanske inte.
Medlidandet
Du eldbrand, utspydd av helvetet!
Där intet ont jag anande
trygg framåt gick,
där låg du i min väg,
å, du högst sympatetiska
rödglödda järn i solsken!
Ve, fot! fot!
Vilhelm Ekelund
Blä! Bläää!
Och krya på dig din stackare. Har hört att man ska äta pepparkorn men har ingen aning om det funkar.
När du börjar känna dig liiite bättre ska du skicka ut den djefla mannen eller nån av ungarna efter en stor påse vingummin. Det är det absolut bästa att äta när man är magsjuk. (Och har kommit till det stadiet att man kan få ner något överhuvudtaget.) De är ju fulla med gelatin, och det binder vätska i magen. Sockret i dem hjälper till att få upp blodsockret snabbt. Prova, det funkar faktiskt!
Sen måste jag ju berömma Agneta för alla kräkdikter!
Själv hade jag tänkt påminna om Zappalåten Valley Girl, där en brutta säger "barf me out" och "gag me with a spoon" på slutet, för det var den enda låt jag kunde erinra mig på rak arm med spyrelaterad text. Men Agnetas dikter kastar ju upp i en helt annan division ...
Hur som helst: krya på dig, din stackare. Jag föreslår att du är lagom sjuk ganska länge så att du får vila ut -- du ska vara så sjuk att du inte kan stiga upp men inte så sjuk att du lider över hövan.
Tack helena för vingummitipset! Aldrig hört. Nu lär jag ofta bli nytillfrisknad efter magsjuka -- utan att först passera själva äckelstadiet.
"Minsta kräk i kärr och syra..." Haha! Tack för skrattet!
Wv påstår psykinc - (psykisk kinkiness? Eller Psychics Incorporated?) men det tror jag inte.
Krya på dig!
På grund av i bloggen meddelade omständigheter kan det ju inte vara... hrm, omständigheter... Så du är snart fit för lunch again.
Ut rumlar ... nånting, säger w: outrumb
När jag var spysjuk för några veckor sedan satte jag familjen att, fåfängligt, leta efter något som jag har för mig att jag läst hos någon Lottenkompis om att tugga ett äpple väldigt väldigt väl och äta det. För det skulle bli som en propp som drog med sig allt sjukt ut genom den bakre utgången.
Men det visade sig att jag gjorde denna kur för tidigt, så det kom tillbaka huvudingången så att säga.
Så ... om nu någon känner igen sig i denna äppelkur så har jag en fråga: hur tidigt får man börja äta äpplet?
Krya på dig Lotten!
Och hur blir det med intervjun imorgon bitti då? Flyttar ni på den eller blir det någon annan som pratar med Annika?
Jag är frisk som ena nötekärna! Ska här kräkas, så ska det ske snabbt och effektivt, basta.
AB-intervjun görs imorrn bitti. Tur att det inte var idag, för idag domineras allt nyhetsflöde av att stans Stadshotell brinner upp.
Tack för poemen, Agneta -- Edson hittade jag också, men jag tyckte att det var fusk med hus och rum som kräks. Min ryggsäck kräks ju, den skulle jag kanske kunna rimma om?
Väldigt tråkigt med hotellet.
Då hörs vi i morgon!
Laxen klättrar kanske motströms, inte i motvind, väl? Eller finns det en poäng jag missat här?
Du var inte matförgiftad eftersom du återhämtade dig så snabbt?
Sorry, Lena/northofsweden, jag försökte vara lite rolig och poetiskt omkrivande. My days as a poet are sadly over ...
Vomera mera!
Ropen skalla, kräklor åt alla!
Själv upplevde jag uppstötningens befriande gåva efter min utekväll i lördags. Bort med det onda!
Krya på sig!
Men stackare då!
Förr tyckte jag fasligt illa om att må illa men efter ett par graviditeter med sammanlagt närmare 1,5 års dagliga besök till kräkaltaret så är det inte så jobbigt längre. Man vänjer sig.
wv vill påminna om att man ska vara försiktig när man äter chicking-relaterade produkter, det kan ge upphov till kräksjuka.
Gunnar Ekelöf! sonatform denaturerad prosa ur Sent på Jorden. Världens bästa illamående!
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler
elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag
och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
vi börjar om
krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar
vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar
kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:
det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vind-
lingar som vansinnet i luften svindel, skrik och rop: han fal-
ler han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi bör-
jar om. jag och han hon det
vi börjar om
krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, el-
den brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.
Åhå, då förstår jag varför intervjun blev inställd. Jag trodde det var pga branden.
Gaaaah! Jag hör dagligen om folk i min närhet som drabbas av Galna Kräksjukan.... Det här är inte bra för min emetofobi, ju.
obsalut: det är bara att spy upp en:
där ligger den och skimrar
spiralgalaxen: en capricciosa
från djupet av djupet
Jamen se där, embryo kunde ju!
(Och Ekelöf.)
En av mina korridorgrannar på nationen i Lund hade varit i Uppsala och lärt upsaliensarna hur man gör när man har kul. Han kom glatt tillbaka och berättade att det minsann fanns mycket kul som kom från Uppsala. Inte minst den skämtteckning han rivit ut ur en tidning, vars namn jag glömt, men det var en studenttidning.
(Jag hoppas att ni inser att det är lite kärleksfullt gnabb Lund-Uppsala ovan. Vi vet att vi alltid är bäst på allting, men Tage Danielsson studerade och spexade faktiskt i Uppsala.)
Åter till skämtteckningen. Det var en bild på en kille som stirrar ner i en WC-stol:
"Inte konstigt att jag mådde dåligt. Magen var ju full av kräk!"
Given plats på väggen i korridorköket sedan! Min humor.
Studiomannen: Jättekul :-D!
Annars känner jag inte att det förbannade kräket är värt några poetiska omskrivningar. Men det är väl för nära inpå, kanske blir bättre när det fått sjunka ner lite (nej, nu blev det äckligt igen).
Lotten: Konstigt att varken du eller jag kom att tänka på denaturerad prosa. Det är ju nästan vår sång.
Skicka en kommentar
<< Home