Att ta betalt, nej få betalt, nej ... öh ...
Koncentration nu. Fokusera på bokstäverna som en dartspelare fokuserar på sitt bullseye. Men till skillnad från dartspelaren har jag inte fått kläm på om det är en pil eller en liten gåspenna jag håller i handen.
Oj. Det där blev ju helt obegripligt. (Bra, då framstår jag som mystisk och dubbelbottnad.) Vi går direkt på ämnet istället.
Jag fyllde i Media Culpas årliga bloggenkät hääääär (de många ä:na är instoppade för att det ska bli enklare för er att hitta rätt och klicka på länken) med några frågor om reklam på bloggen och läste ungefär samtidigt (simultanförmåga is my middle name) Ulrika Goods declaration of independence. Jag citerar (och inkluderar hennes länkar samtidigt som jag konstaterar att parenteser också är my middle name):
Ulrika Good var helt enkelt Gunder Hägg som plötsligt fick chansen att bli proffs och därmed riskerade att drabbas av Blondinbellaparia: att ta betalt för att man springer fort, skriver intressant eller vill vara med i OS fastän man kan försörja sig på sin talang är ... ju ... dåligt ...?
Tuffa Viktor, Jerring och Hägg 1940. Foto: Pressens Bild.
Tillbaka till Gunder Hägg, som var en hejarns löpare på 1940-talet. Han var världsrekordhållare på bl.a. 1 500, 2 000, 3 000 och 5 000 meter när han och Arne Andersson 1946 stängdes av på livstid för brott mot ”amatörreglerna, eftersom de upprepade gånger sprungit mot betalning”. Fy skäms, sa man då. Say what? säger vi idag.
Men till skillnad från Gunder Hägg, tackade Ulrika Good nej. På precis samma sätt som Ulrika, har jag också tackat nej. Jag kan inte ens förmå mig till att ha reklam här på bloggen för att jag är så fruktansvärt rädd för att förlora glädjen och inspirationen och förmågan när ... när ... när vaddå? När jag får krav på mig? Jag skulle kunna skriva precis och exakt som Ulrika gjorde:
Vad är mest ”tillåtet”?
Kommer jag att skaffa reklam på den här bloggen? Nej.
Kommer jag att skriva sponsrade inlägg här? Nej.
Kommer jag att bli rik inom överskådlig framtid? Nej.
Hurra för mig dårå. Men jag har i alla fall slagit världsrekord i antal frågetecken idag.
Uppdatering
Jag måste dra upp denna kommentar från Bengt eftersom jag håller med:
Oj. Det där blev ju helt obegripligt. (Bra, då framstår jag som mystisk och dubbelbottnad.) Vi går direkt på ämnet istället.
Jag fyllde i Media Culpas årliga bloggenkät hääääär (de många ä:na är instoppade för att det ska bli enklare för er att hitta rätt och klicka på länken) med några frågor om reklam på bloggen och läste ungefär samtidigt (simultanförmåga is my middle name) Ulrika Goods declaration of independence. Jag citerar (och inkluderar hennes länkar samtidigt som jag konstaterar att parenteser också är my middle name):
”Vad det handlade om var att jag i torsdags blev bjuden på lunch av LG från Telia, där han gav mig ett litet paket av trevliga förslag: Den här bloggen skulle feedas till Telias Melodifestivalbloggportal, jag skulle få gå på själva festivalen på Scandinavium ikväll, jag skulle få intervjua artister och gå på trevligt förevent. Som grädde på detta najsiga mos fick jag en helt underbar, ny mobil, så att jag skulle kunna testköra Telias nya musiktjänst.
Det lät ju fantastiskt kul, så jag tackade glatt ja, Melodifestivalen är ju så roligt att skriva om!”
Ulrika Good var helt enkelt Gunder Hägg som plötsligt fick chansen att bli proffs och därmed riskerade att drabbas av Blondinbellaparia: att ta betalt för att man springer fort, skriver intressant eller vill vara med i OS fastän man kan försörja sig på sin talang är ... ju ... dåligt ...?
Tuffa Viktor, Jerring och Hägg 1940. Foto: Pressens Bild.Tillbaka till Gunder Hägg, som var en hejarns löpare på 1940-talet. Han var världsrekordhållare på bl.a. 1 500, 2 000, 3 000 och 5 000 meter när han och Arne Andersson 1946 stängdes av på livstid för brott mot ”amatörreglerna, eftersom de upprepade gånger sprungit mot betalning”. Fy skäms, sa man då. Say what? säger vi idag.
Men till skillnad från Gunder Hägg, tackade Ulrika Good nej. På precis samma sätt som Ulrika, har jag också tackat nej. Jag kan inte ens förmå mig till att ha reklam här på bloggen för att jag är så fruktansvärt rädd för att förlora glädjen och inspirationen och förmågan när ... när ... när vaddå? När jag får krav på mig? Jag skulle kunna skriva precis och exakt som Ulrika gjorde:
”Men när jag kom hem igår kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre. Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn.Det konstiga är att när man tackar nej till att tjäna pengar på sin bloggbegåvning hyllas man av omgivningen. Vad vill jag ha sagt med detta? Bara att det är intressant att fundera över, kanske? Eller att det där med rädslan för krav egentligen är ett förnuftigt sätt att behålla sin oberoendeställning? Vad händer den dag som jag blir sponsrad av sega SJ, en basketklubb eller en möglig hotellkedja? Hu.
Därför messade jag LG i morse och sa att jag tackar nej till rubbet.”
Vad är mest ”tillåtet”?
- Att tigga med hjälp av PayPal?
- Att använda bloggen som annonsplats?
- Att vara avlönad av en tidning och blogga vid sidan om och länka fram och tillbaka mellan tidningsartiklar och blogg?
- Att sponsras av ett företag, vilket som helst?
- Att få lön av t.ex. ett universitet och blogga på arbetsgivarens bekostnad och med dennes goda minne?
- Att fritidsblogga gratis och ibland hoppa på betalbloggprojekt som frilans på helt andra ställen?
Kommer jag att skaffa reklam på den här bloggen? Nej.
Kommer jag att skriva sponsrade inlägg här? Nej.
Kommer jag att bli rik inom överskådlig framtid? Nej.
Hurra för mig dårå. Men jag har i alla fall slagit världsrekord i antal frågetecken idag.
Uppdatering
Jag måste dra upp denna kommentar från Bengt eftersom jag håller med:
”Vissa kommentatorsbås är smartare än andra(s), om jag säger så. Jag tycker faktiskt att alla de som kommenterar Lotten borde applådera sig själva.”
26 Reflektioner:
Jag vill inte heller ha reklam på min blogg. Dock skulle jag gärna ta betalda uppdrag vid sidan om, men dessa skulle vara så vitt skilda från min "bloggärning" att jag inte skulle kunna misstänkas för produktplacering eller liknande.
Jag har någon gång skrivit att en sponsrare får gärna trilla ner från himlen sådär ibland och ge ett och annat gratisprov, förutsatt att det inte är något mer krav än så. Men eftersom min blogg är liten och jag aldrig har fått något de facto erbjudande så vet jag inte hur jag skulle göra. Sånt jag nämner, eftersom jag skriver om mat, det är sånt som jag själv gillar och det skulle inte förändras oavsett produktprov.
Reklam brukar jag ta bort så den utgår ju av sig själv.
Många matbloggar är noga med transparensen. Vem betalar vad och varför.
Jag anser för övrigt att mecenaterna borde stå i kö utanför min dörr.
Ja, be dom ställa sig i bokstavsordning så att det blir ordning i kön!
Jag har svårt för bloggar med reklam. Så svårt att jag släppte självaste Silverfisken när han gick till Metro, och även andra när de landade i en mittspalt med sprattlig reklam runt. Det känns oseriöst.
Sånt strider mot bloggandes själva själ i mina ögon.
Inte visste jag att jag var så lik Gunder Hägg.
Eller olik, beroende på hur man ser det ;-).
Visst hurra för Lotten.
Brukar vi inte hurra för lotten rätt ofta ändå utan att det handlar om sånt här, eller hurrar jag i min ensamhet? Okej då, hurra för Lotten!!
En mecenat behöver jag ändå, jag kan överväga att vara konkubin bara jag får avgöra villkoren.
Jag har yrat miltals dravel och halvtänkta tankar om (personligt) varumärke på sistone, och för mig är det nog det som avgör. Hur skulle annonser på bloggen påverka mitt personliga varumärke? Inte till något jag vill. Hur skulle ett betalt uppdrag påverka varumärket? Tja, det beror ju på vad jag skriver om, och hur jag skriver det.
Inte för att jag någonsin ställts inför problemet, men jag funderade också ett par varv när jag läste Ulrikas text och diverse relaterade inlägg här och var. Jag tycker att var och en får ta ställning till vad bloggen är och ska stå för, vad man vill att den ska säga om en som person. Personligen hade jag inte haft något problem med uppdraget som Ulrika tackade nej till - så länge jag fick vara så kritisk jag ville... ;o)
Jag tror nog att det där är en fälla som är värd att akta sig för.
Även jag har fått propåer från annonsnätverk, men tackat nej. Det finns också de som skickat små grejer till mig och jag har valt att låt magkänslan styra. Jag skriver bara om sånt jag känner för, om de har tur så är det de skickar något jag känner för.
Eftersom Heja Abbe är förhållandevis tematiserad eller konseptuelliserad om du vill, med hjärtsjuka Abbe i centrum, så det vore olyckligt med för yviga avsteg tror jag.
Det är lätt att bli smickrad av att man får frågan, men det gäller att hålla skrivarglädjen vid liv. Precis Ulrika skriver.
Men tänk om man plötsligt får en propå från något man verkligen älskar.
(Nu börjar det bli farligt att skriva sådant här rakt ut, alla verkar ju numera lusläsa och söka på sig själva och sina produkter. Vilket påminner mig om att jag inte har fått något från Skogaholms än. Men det kommer säkert.)
Men ok. Tänk om ett basketbollsföretag skulle vilja att jag skrev om deras fina bollar och jag verkligen går omkring här och tycker att deras fina bollar äro de bästa.
Hoppar jag på reklamtåget då -- utan att förlora i trovärdighet bara för att jag vill kunna köpa flingor till mina flinglösa barn?
Nej.
Men kan jag åka till basketbollsföretaget och hålla skrivregelskurs för dem och sedan berätta i bloggen att jag åkte till basketbollsföretaget och höll kurs för dem och förresten har de himla fina bollar?
Caesars hustru får inte ens misstänkas...
Eller som Kierkegaard säger Enten Eller
Antingen fullt öppen sponsring eller betald annonsplats
ELLER
Nada.
Vad därutöver är, är av ondo
Jag har ett väl utvecklat reklamfilter så jag ser normalt inte reklam som finns på bloggar. Så jag skulle nog fara med osanning om jag sa att jag störs av den.
Däremot har jag funderat på om jag själv skulle tjäna lite pengar med att ha reklam på bloggen men har kommit fram till att det nog är för mycket besvär. Åtminstone så länge bloggen inte är så stor att det skulle ge en rejäl inkomst. Och det kommer knappast att hända. Så nej, ingen reklam hos mig heller.
(Har för övrigt även ett rubrikfilter vilket kan vara lite besvärligt.)
Herregud. Jag skriver ju som en kratta, ser jag nu.
Det är ju många frågor du ställer och alla går förstås inte att besvara. Men nej tack säger jag till reklam på bloggen och nej tack till konstiga tävlingar. Däremot tycker jag förstås det är kul med tävlingar som Hemlisbloggaren (även om jag aldrig vunnit) och att det är ok att som Abbes pappa idka välgörenhet med hjälp av sin blogg eller slå ett slag för en god sak! Nånting som däremot irriterar mig gränslöst är när folk skriver kommentarer i andras bloggar (och alltså helst förstås hos sådana som har jättemånga läsare) och är helt ointresserade av vad den personen skriver; det enda som gäller är att locka folk till sin egen blogg. Och allra värst är när det sker i kombination med en värdelös tävling, typ: du kan vinna en push-up-bh i en tävling på min blogg. (Och nej det kan ni inte göra på min blogg heller)!
Ja, det ÄR verkligen kluvet det där. Själv har jag givit gratisrekalm på min blogg, men har å andra sidan inte så många läsare i alla fall ;) Vi är testfamilj för ett nytt klädmärke för barn och eftersom jag tyckt att de är så fantasitskt bra, så har jag skrivit om det. Jag är ju ingen sån där typ av bloggare, som många läser, utan mer en "kompisbloggare", så frågan känns inte så aktuell, eller brännande för mig. Jag skulle verkligen unna sådanan som dig och Ulrica Good att få tjäna pengar, eller få något bra för ert bloggande, eftersom jag själv uppskattar det ni skriver, men jag tror att jag snart skulle tappa intresset om bloggarna började kännas "köpta". Sen tycker jag att det är skillnad på reklamslogans i hörnen, som kanske inte är så kul de heller, men ju finns mest överallt i alla fall och att man "lovordar" något märke i texten, bara för att man fått betalt.
Hm ... Dammråttan är inte samma som x-råttan som sätter in valfritt eptiet på x:s plats? Ökenråttan t ex?
Jag tycker inte om när det står reklamrutor mitt i texten på bloggar. Och ska det nödvändigtvis finnas reklam så ska den stå still. Inte hoppa och blinka.
Men helst reklamfria bloggar.
Nej, jag är bara en ovanligt dammig råtta ;) Fick den kommentaren även i julas när jag gissade i hemlisbloggen, men jag lovar, hade ingen aning om att det fanns andra råttor att förväxlas med, när jag valde mitt bloggnamn.
Nu såg jag att blondinbella ska få betalt för att prata om sig själv ... för 6 kronor i minuten:
http://korta.nu/a732
Kolla kommentarerna till Johnnys länk! Det är som att hamna på månen!
Oj, ni vill förstås ha en klickbar. Blondinbella ger råd i telefon.
Jag hade gärna prostituerat mej om bara någon hade velat ha mej! Jag lever ju i armod och då får man inte ha några skrupler. Fast det är klart, jag hade förstås blivit tvungen att skriva under pseudonym, för hur fattig jag än är har jag inte råd att bli hatad ens för pengar. Ehrrm, nu brast logiken lite där, men du förstår nog hur jag menar.
Mina klena nerver klarar inte bespottning, helt enkelt.
Mina starka nerver klarar inte bespottning.
Vilka idiotiska kommentarer det var på bellas inlägg!
Snacka om att spamma!
2 dm "min bloggadress" efter varandra. Inte bara en gång utan många.
Klickar folk verkligen på såna?
Vissa kommentatorsbås är smartare än andra(s), om jag säger så.
Jag tycker faktiskt att alla de som kommenterar Lotten borde applådera sig själva. Visserligen är hon källan till det hela, men jag kan uppskatta kommentarerna lika mycket.
Skicka en kommentar
<< Home