På toa

Man äter på restaurang. Man går på restaurangens toa. Man tar förstås med sig kameran, för tänk om det finns mögel i ett hörn eller en synnerligen konstig toapappershållare som måste dokumenteras.

(Någon som är intresserad av toalettlås? Jag har en diger samling toalettlåsbilder, men jag minns inte vad jag tänkte göra med dem.)

Min kusin Ann berättade en lång och komplicerad historia om en god vän som råkade ut för än det ena, än det andra – allt bedrövligt och förfärligt. Men allt löste sig en dag när hon gick in på Marks & Spencer och där inne mötte Gud. Sedan den dagen är hon djupt tro- och välmående.

(Nej, så där kan man inte skriva. F’låt. Troende och välmående borde det stå. Men jag säger som Howdy Sailor: ”Rökning orsakar en långsam och smärtsam död står det i annonserna och jag tänker lång- och smärtsam eller smärt- och långsam?”)

I alla fall.

Där inne på restaurangtoan var allt normalt utom ett med något degliknande igenproppat rör. Titta nu noga. Ser ni Honom?

Man ser en fyrkant som kan vara en tv eller ett fönster. Och i högerkanten av fyrkanten ser man ju någon! Är det månne Jesus i tioårsåldern? Vad kan det i så fall betyda? Hallå? Vafalls, ser ni inte?

Våjla!

Nä, nu ser jag. Äsch. Det är ju Kalles Kaviar-killen. I skjorta och allt.

– Hur var toan?
– Helt ok. Jag tror numera att kaviar är lös- och meningen med livet.