On the road

Detta skrivs varken på en lång toapappersremsa eller ett gäng ihoptejpade pappersark och vi håller oss inte vakna med hjälp av amfetamin och allt ser helt klart och tydligt ut och inte en enda spännande kulturpersonlighet har vi träffat. Men vi är i alla fall on the road – jag, Sjuttonåringen och Femtonåringen.

Kommer ni på min kurs Vem fan, bryr sig om: skiljetecken” i höst? (Blå, officiell skylt med vita bokstäver – vem måste man muta för att få så trevliga budskap på den?)

Marschfarten är i genomsnitt 50 km/h, vilket gör att vi på tio timmar har tagit oss endast till Oskarshamn. Perfekt. Eniro säger att den blåa vägen här nere är 29 mil, men vi har idag kört 50. Perfekt. Och vi har kört vilse en gång. Perfekt.

Det röda strecket visar vilka irrvägar vi hamnade på genom att resa ungefär som på 1700-talet: att bara trampa på och i korsningarna fråga byborna vart man kan ta vägen.

Vi åkte genom Flen och körde in i Malmköping och körde ut igen. Sedan trasslade vi till allt på väg till Jönåker och hamnade på en slingrig väg som ledde oss till en kyrka i Halla, som var så liten att vi bara (trots min kyrkobesökshistoriska aversion) var tvungna att gå in och inspektera, tända ljus, skriva i gästboken och läsa på gravstenarna. När vi kom till Vrena för andra gången på två timmar, drog vi fram kartboken och tog ordentligt sikte på färjan över Bråviken, och lyckades till allas stora förvåning köra hela vägen till Söderköping. Där vi åt glass på torget, för det hade vi ju fått order om att göra. Av er i kommentatorsbåset.

Halla, som vi inte alls skulle till. Men i vägbeskrivningen stod det något om Hallavägen ...

Halla kyrka. Sjuttonåringen står till vänster, Femtonåringen till höger. Jag tar bilden i bänkraderna, strax under orgeln. Gift er här, alla ni som har klena släktträd!

Söderköping har extremt tydliga och roliga cykelställ! (Jag skulle kunna flytta till en annars okänd stad bara pga. sådana här detaljer.)

Men Söderköping hade en kåkstad vid kanalen! Se presenningen som nödtorftigt täcker det med krimskrams fyllda skjulet. Och stackars Maud i förgrunden, hon verkar ha gått över valtiden lite.

Efter Söderköping styrde vi mot Oskarshamn. Men när Sjuttonåringen med kartboken i knät sa att Vimmerby ligger rakt norr om Oskarshamn, körde jag dit. (Det var ju inte helt rätt, fast just denna dag där det inte togs hänsyn till klockor, hade det ingen som helst betydelse.)

Astrid fick låna Femtonåringens mysse medan hon berättade hur en skrivmaskin fungerade förr i tiden. (Till mig viskade Astrid att hon ju faktiskt skrev alla sina böcker i sängen med hjälp av stenografi, men att konstnären hade föredragit skrivbordsposen.)

Vimmerby i kvällningen.

Nu sover vi på hotellet som har varit badhus – strax nedanför trampolinen. Och detta tack vare er, ni bloggkommentatorer! Tack!