Har flygplanskroppen bröstvårtor eller testiklar?

Dagen började med att jag insåg att jag skulle åka om 90 minuter, men inte

• hade packat
• hade koll på passet
• visste om jag skulle släpa med mig kanonen (förklaring till mamma: det är som en OH-apparat, fast liten och kopplad till datorn)
• hade tvättat håret på fyra dagar.

(Jag skulle kunna skriva en modern version av David Copperfield. Det är visserligen inte ont om mat, man blir inte slagen och slipper sova på golv – men man har inte tvättat håret på fyra dagar och lider alla helvetes kval av detta faktum.)

Men 89 minuter senare var allt som det skulle vara. Jag, min djefla man och Sjuttonåringen stod på perrongen och tittade på hur vi var klädda alla tre: t-shirt, hoodie, bylsig och oknäppt jacka, Levi’s-jeans och samma märke på gympaskorna. Tänk om jag i sjuttonårsåldern hade sett ut som som min pappa – vinröd manchesterkostym (med mockalappar på armbågarna) och foträta skor. Samt polisonger.

Jag längst ner (stl. 39,5 – lite för liten), den djefla mannen till vänster (futtiga stl. 42) och följaktligen Sjuttonåringen till höger (stl. 45).

Väl framme på Arlanda blev jag övertalad av personalen att inte checka in min rullväska (som jag brukar snubbla över) utan dra med mig den som handbagage eftersom den är ”så liten”. Men framme i väskröntgenavdelningen, såg de vakande ögonen min fina, fina, lilla fickkniv som jag köpte 1989 och som har penna, tandpetare, pincett, sax och skrivmejsel plus allt annat som en fickkniv ska ha. Som jag hade glömt att jag hade i väskan.

– Den måste jag ta! sa röntgenögonmannen.
– NEJ! Du får inte! nästan snyftade jag.
– Då får du gå ut igen och checka in väskan eller gå till posten där borta och skicka hem den i ett paket.
– Post? Har ni post här? Synnerligen intressant, jag trodde att ... va?
– Gå där.
– Oj, ja, förlåt, ja, jag går och checkar in väskan. Meddetsamma.

Nu är det inte helt lätt att gå baklänges ut genom röntgenkontrollen. Det var många ursäkta, förlåt, jag ska bara samt oj det var inte meningen – men till slut kom jag fram till incheckningen. Fast vad hade de där?

En jättekonstig handdukshängare där man lägger biljetterna!

– Nämen! Vad är det här för båge? Ska man göra något speciellt med den?
– Jag vet inte.
– Har det med säkerheten att göra?
– Inte en aning. Dom bara fanns där en dag. Har inte tänkt på att fråga.

Dumbom. Klart att man måste fråga. Är det bara en inredningsdetalj? Är det en detektor? Är det en distraherare?

När jag hade godkänts av röntgenpersonalen, smygtog jag denna bild på en annan resenärs väska. (Förmodligen kan någon stämma mig för tilltaget/kränkningen, men det är ju så intressant.) Kolla: whisky! Och en pistol från Stjärnornas krig!

Så blev jag slutligen insläppt i taxfree-området. Där handlade jag inte pilotglasögon för 1 000 kr styck och heller inte Risifrutti för 25 kronor portionen.

Jag höll mig även från att köpa skinnet här. (Som jag trodde kallades rug eller hide eller något fluffigare än just ”hud”.)

För att inte tala om hur väl jag lyckades med att låta bli att köpa denna räkmacka. (Endast en dyr räkmacka per år unnar jag mig.)

Själva resan gick i två steg: först till Amsterdam och sedan till Genève. Men det underliga var att jag hamnade absolut längst bak båda gångerna trots att planen knappt var halvfulla.

Här satt jag på första etappen och fladdrade och pekade och pladdrade och frågade. (Märk väl hur bra hon tar regi, den nederländska flygvärdinnan.)

Här satt jag på andra etappen och konverserade i lugn samtalston med en helt avslappnad flygvärdinna. (Inte alls sant, faktiskt. Jag frågade för mycket. Och hon var sådär måttligt road av ett gäng grabbar som förmodligen var flygrädda och därför hade druckit åtta öl var innan de klev ombord.)

Men nu till rubriken. När vi hade blivit bästa vänner, jag och flygvärdinnan på övre bilden, sa hon:

– I have something to show you. The plane has nipples! Come, bring your camera!

De röda plastplopparna som vi inte vet vad vi ska kalla. (Och flygvärdinnans coola armband.)

Det visade sig att ungefär där lampknappen sitter – i nivå med flygplansvingen på rad 14 – finns två ploppar som är till för att flygvärdinnorna, när planet är rökfyllt, ska kunna känna var i flygplanskroppen de befinner sig.

– They can also come in handy when you are blind, but then you of course have to know that we have these testicles, fortsatte flygvärdinnan och smekte förstrött knopparna.
– Testicles? But you just called them nipples ..? sa jag.
– Well, I don’t know their real name. Testicles or nipples? Same-same.

Självklart. Nu skulle jag kunna fortsätta med att berätta om galna kaffetanter, konstig flygplansmat, snubbelsladdar och förfärlig turbulens. Men då hinner ni ju inte läsa till slutet.