Mina Anna Ankor har humor!

När jag häromdagen berättade att jag i Schweiz skulle föreläsa för ”ett gäng Anna Ankor”, blev några läsare oroliga för att jag kanske hade sagt något dumt. Anna Ankorna i Genève kanske inte ville bli kallade Anna Ankor? De kanske inte ville jämställas med Anna Anka i Hollywood? Tänk om de schweiziska Anna Ankorna inte har humor! Alltså var just detta det första jag frågade dem igår när jag här i Schweiz föreläste för dem om svenska skrivregler.

Och de höll på att skratta ihjäl sig. Några tjöt ”näääää” mellan skrattårarna,  andra bullerskrattade och ett par, tre stycken stirrade tomt framför sig och kände sig utanför eftersom de inte hade den blekaste aning om vem Anna Anka var. Hade jag bara haft ett piano där vi var, hade jag rivit av Paul Ankas ”Diana” på det eftersom det är en av tre låtar jag fortfarande kan spela på piano.

AB saknade mögelbilder under gårdagen. Så kan vi ju inte ha det.

Gårdagens kvällsmat. Anna Ankorna och jag länsade faten och spillde vin på varandra.

Men innan jag igår åkte in till Genéve, cyklade jag till Frankrike.

Jag bor alltså hos en kompis i Meinier och cyklade över den gråa linjen (som är gränsen) till Veigy-Foncenex. 

Medan min cykel hemma väger 300 kilo och tappar kedjan i både upp- och nerförsbackar, i vattenpölar och nerför trottoarer, var den schweiziska cykeln smidig som ett väloljat gökur. Jag for fram som en racerbil, helt enkelt. När jag kom till gränsen förväntade jag mig i alla fall lite Checkpoint Charlie-stämning – men icke. Det enda som avslöjar att man har kommit in i Frankrike är att vägarna blir sämre och dikena smutsigare samt trädgårdarna stökigare.

Beatrix Potter måste ha varit här och blivit inspirerad.

Jag hörde klart och tydligt åsnan säga till hängbuksvinet att han stod i maten medan hönorna grälade med varandra om getens gunst.

När jag en stund senare stod och väntade på bussen, var tidtabellen obegriplig. Jag stirrade på orden och siffrorna och kom inte ens på vad ”onsdag” heter på franska.

– Mittwoch och mercredi, kan de ha med varandra att göra? sa jag högt till mig själv.

När man i England ser vilsen och förvirrad ut, kommer alltid någon fram och säger ”may I help you, dear?” medan schweizarna inte tycks tala förrän de blir talade till. Undrar hur det känns att vara vilsen och förvirrad i Sverige.

Får jag lov att för transportministern i Sverige bevisa att det ( i mån av plats) funkar att tillåta cyklar på bussen?

Inne i Genéve irrade jag runt bland affärerna där ett par dammiga skor på rea kostar 1 200 kronor, innan jag bestämde mig för att vara a tourist with a mission. Så jag letade upp katedralen – Saint Pierre, byggd 1150–1225.

Titta, där bakom statyn av jultomten ser man katedralen.

 Men jultomten såg vid en närmare titt inte så glad och snäll ut.

I Saint Pierre får man klättra upp i de båda tornen – och det är så obegripligt stort och imponerande, dammigt och fantastiskt. Jag, som ju inte lider av svindel utan bara är lite rädd för telefoner, kände hur jag blev knäsvag och knep extra hårt i räcken och handtag.

 Bara halvvägs upp.

Överallt finns spännande, men låsta trädörrar med små hål i. (Stationsvakt måste komma hit!) Överallt finns små spanjorer som grälar och överallt finns spindelväv.

Dan Brown måste ha varit här och blivit inspirerad.

Bakom de tunga draperierna finns Chapelle des Maccabees (”The Chapel of the Maccabees”). En stor albino stod och spionerade i ett hörn, med blod droppande från båda benen.

Plötsligt hittade jag det finaste lilla krypinnet i hela världen.

Klo!

Jag ska berätta vad ni ser. Fotot är taget genom ett pyttelitet, smutsigt glasfönster. I mitten högst upp ser ni ett vitt fyravåningshus som är långt, långt nere på marken. (Precis som ju hus brukar vara.) Och mitt i bilden ser ni en toa. Vem behöver väl mögelost när man hittar en sådan här toalett?