Vad är det som går och går ...

Intresseskapande inledningsbild. Förklaring kommer längre ner.

Förbaskade tiden som bara glider en ur händerna hela tiden. När vi är riktigt mossiga och bittra i bekantskapskretsen, låter det så här:

– Jag minns det som vore det igår, när man kunde spela in program på ena kanalen och titta på den andra och ...
– Äh, tacka vet jag forna tiders rullgardiner!
– För att inte tala om när man kunde handla mat på internet! Vilken lyx!
– Nä om man skulle ta och tänka på refrängen.

Nu ska jag citera lite hederlig gammal punk bara för att ni ska komma i stämning. The Cramps:

Life is short.
Filled with stuff.
Don't know what for.
I ain't had enough.

(Min djefla man hälsar att detta är The Great Unified Theory of Poetry. Enough said, liksom.)

Fast livet är i normalfall inte särskilt kort. Men fyllt av saker. Och hur vältrar just jag mig i tidens fyllnad – eller ska vi säga flykt? Jo, jag tar mig en obehagligt iskall dusch genom att gå ner i källaren och ta fram saker som är svåra att slänga. Och så slänger jag dem. Samtidigt som jag svär så det osar eftersom jag inte vill men faktiskt måste för att få plats med nya tidsminnen.

Jag kan bara inte släpa på denna dinosaurie längre. Vi äger sedan tre år inte ens en videobandspelare. Tänk, jag spelade in Disneydags till mina barn innan jag ens hade börjat föda barn. Tre fulla flyttlådor kördes till loppis. Ont i magen.

Kassettbandspelare har vi fortfarande. Men banden går inte att spela eftersom de har tappat spänsten så att till och med Agnetha Fältskog låter som Barry White. Fem fulla skokartonger slängdes – och jag funderade inte ens över tanken bakom blandbandens blandning.

Fula – men spännande – tapetrullar som fanns i huset när vi flyttade in. Jag vet att alla moden kommer tillbaka, men jag sparar hellre på 1940-talsskor och axelvaddar.

Ett intressant ormbo av skridskor. Men jag har inte stått på skridskor sedan 1982. Mina barn är sorgligt bedrövliga på att åka skridskor och fyra av dem har inte ens stått på ett par skidor. Hjälp, Pythagoras, detta måste vara vägen mot jordens undergång. Tiden tar slut den dag när ingen längre åker skridskor.

Denna sköra plastlåda med mitt adressarkiv från 1990 är sprucken, men lagad med superlim. Idag lagar jag inte längre sköra plastlådor utan slänger glatt och köper nytt. (Ärligt talat är lådan inte slängd. Jag ska leta upp alla gamla spexkompisar på Facebook.)

Länge står jag och håller i en väldigt väl sandpapprad spegel med hylla. Den tillverkades av Sjuttonåringen för åtta år sedan och har inte någonsin hängt någonstans. Som jag minns det var det en fantastisk känsla att äntligen få avsluta träslöjdens kreationer med lödkolven. Jag vänder och kollar på baksidan.

Men åh, min lilla stora Sjuttonåring som nyss var nio!

– Ööööh. Vilken ful spegel. Får jag se. Jätteful ju. Den kan du slänga.
– Men ti...
– Men titta på den! Jag gjorde en slemhögsformad spegel! Och lyckades inte ens sätta de två hängarna rakt! Jag har ont i knät. Var är kryckorna?

Tiden går och idag har jag även slängt den där vaselinburken från 1977. (Alla hade vi vaselin för att få blank pussmun eftersom läppglans med hallonsmak var så dyr.) En tjej i min klass hette Eva Selin och jag tyckte själv att jag var jätterolig som kallade just min burk för Evaselin. Nä, nu ska jag leta upp henne på Facebook.

”Tid är det som man mäter med en klocka.”

- Albert Einstein