Kommentera inte!

Spring härifrån! Bloggen är livsfarlig! Den kommer att som jätten Glufsglufs äta upp alla era formuleringar och intressanta hm:anden!

Eller rättare sagt: det blir ett litet avbrott här på bloggen under onsdagen. Hela klabbet ska lyftas i håret, skakas om, rufsas till och placeras ute hos WordPress istället. När alla ord har pressats i lagom form, återkommer jag. Men förmodligen kommer alla kommentarer till just detta inlägg att försvinna och tuggas i småbitar av Chewbacca.

Å andra sidan kan man ju passa på att skriva sådant man ju inte vågar i vanliga fall eftersom kommentarerna just här och nu har en väldigt kort livslängd ...

Är vi bara ouppfostrade?

Häng med nu här på en länk- och resonerings- samt citatresa! Det handlar om saker vi säger eller inte säger men borde ha sagt.

Ulrika Good skrev häromdagen om när man gärna ställer upp och hjälper till, men i förväg faktiskt vill veta vad det gäller (min tolkning):

”Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen.”

Detta känner jag så väl igen. Och måste tillägga att det i de flesta fallen handlar om att man (=jag) gör skillnad på vem man (=jag, att det ska vara så svårt att skriva!) ska hjälpa. För så är det ju: en del människor är fantastiska på att be om tjänster. Men inte att återgälda dem.

Vi går tillbaka till Ulrika, som undrar hur man ska svara på sådana här frågor:

– Vad gör du nästa helg?
– Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
– Hur ser nästa vecka ut för dig ?

En befogad fråga måste ju vara: hur tänker de som ställer frågor som dessa? Är de bara disträa och ickekommunikativa eller är de rentav lömska och luriga?

Nu tar vi ett raskt steg åt ett annat håll i bloggvärlden. (Att läsa det här inlägget är som att ta ur diskmaskinen samtidigt som man knyter skorna och äter en äggmacka.) Julia Skott skrev om att hon är tjock och att det bara är så, men att folk säger emot henne ”för att de tror att jag säger alla de där andra sakerna om mig själv, eller för att de tror att man måste säga emot, eller för att de helt enkelt inte håller med”.

Vi närmar oss pudelns kärna när Julia skriver ”för att de tror att man måste säga emot”. Men vi tar först en vända bort till Mymlan, som resonerade vidare om Julias inlägg och folks reaktioner när Mymlan själv pratar om hur svårt det är att hitta Den Stora Kärleken:

”När de säger emot Julias påstående om att hon är tjock avslöjas att de utgår ifrån att Julia inte vill vara tjock. Det utgår ifrån att tjock är fult. Eller att Julia tigger om komplimanger.

När de säger emot mig och mitt resonemang om svårigheterna att hitta en partner avslöjas att de verkar tro att en partner är allt, eller att de tror att jag tycker synd om mig själv, och att de verkar tycka att det är verkligt sorgligt att vara singel.”

Och nu kommer jag som en elefant i ett för litet kylskåp och ska försöka vända på pannkakan utan att den går sönder:

Kan det handla om att vi inte riktigt vet hur vi ska bete oss? Att vi saknar verktygen att säga rätt sak vid rätt tillfälle och bara famlar efter det rättesnöre som heter uppfostran? Att vi inte är tillräckligt väluppfostrade? Och att det alls inte handlar om värderingar om huruvida någon är tjock men borde vara smal eller singel när man borde vara dubbel?

 Ur ”Grover’s Guide to Good Manners”.

Jag är inte vidare väluppfostrad och blir på cocktailpartyn gärna en av dem som bara pratar med två gamla kompisar och inte ens tittar på de nya, spännande ansiktena – än mindre hälsar på dem. Mina föräldrar lärde mig inte att skicka tackkort, men lade ner krut på att jag skulle uttrycka mig väl i telefon. Jag lärde mig inte att niga eller ta i hand när det kom främmande på besök, men ”har klarat mig bra ändå”. Ja, där kom det citattecken, jahadå. För det är ju det jag borde ha lärt mig, det hade jag haft nytta av idag på de där förkättrade cocktailpartyna.

(Liten brasklappsparentes: ta nu mina meningar om cocktailpartyn och nigningar med en nypa sallad – det behöver inte var cocktailpartyn utan t.ex. kundmöte, företagsmingel eller en helt vanlig fyllefest där man behöver ta folk i hand, titta dem i ögonen och säga något vänligt.)

Ur ”Polite Elephant” av Richard Scarry.

Jag tror alltså att man behöver artighetsredskap – och det särskilt när man är blyg. Vi behöver lära oss att om en person (som vi kanske aldrig någonsin har träffat förut) börjar prata om sin egen jättefula näsa, kan vi inte veta vad som är den ”korrekta” reaktionen. På samma sätt har vi ett ansvar för det vi säger när vi inleder ett samtal och kan inte utgå från att den som lyssnar omedelbart förstår.

Här får ni ett antal repliker som ni kan sortera in i vilka kategorier ni vill:

1.
– Vad gör du nästa helg?
– Jag vet in... skulle kanske åka ti.. måste kolla almana...

– Vad gör du nästa helg?
– Jag funderar på att ha party, du är välkommen i festkommittén!

– Vad gör du nästa helg?
– Hurså, vill du att jag ska flyttstäda din lägenhet medan du åker till Maldiverna?

2.
– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Jaså, jahaja. Och hur kom du att tänka på det nu?

– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Det är de inte alls. Och förresten har du en fantastisk personlighet så det gör inget.

– Mina tänder är så himla utstående att folk inte lyssnar på vad jag säger.
– Va?

Att reklama eller inte reklama, det var frågan

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.

Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)

Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.

Bara en liten betraktelse över lifvet, kanske?

När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.

Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)

Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)

På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.

– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.

På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den ... eh ... Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.

Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.

– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela ...
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!

Själv ska jag som sagt bli basketproffs.

Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.

 Kolla, en Pucko-fontän på perrongen!

Stockholm: skidor, cocktail och arkitektur samt ett spöke (nu uppdat. med film)

Stackars alla ni som bara bor i Stockholm och måste jobba, handla mat och bo och ha er.

Själv åker jag till Stockholm bara för roliga jobb, mingelpartyn, vernissage, champagne, teaterföreställningar, prisutdelningar och – numera – skidlopp. Idag vankades det öppet hus som cocktailparty mitt i Gamla Stan – men där var det fullt med snö. Slottssprinten! Hade jag ingen aning om!

Speakern speakade för alla som inte var där, liksom: ”Northug är i sitt liiiiiivs form, här kommer han och häääääääär kommer aaaaaaalla de andraaaaaaa och nu ska de sväääääääänga, tääääääänk om han tar heeeem det här ocksåååååå!” (Det är en jättestor tv där till höger.)

Se, en antitetisk metaföreställning! Skidor i verkligheten och skidor på jätte-tv och snö mitt på barmarken.

Northug!

På väg hem från mingelöppethuspartyt, vandrade jag osäkert över kullerstenen och funderade över öppettiderna i alla små underliga butiker. Är de knarklangarplejs, hemliga bordeller eller under cover-kamouflage? Hur kan de få ekonomin att gå runt?

Rea-öppet fyra timmar igår, annars stängt. 

Tänk om Gamla Stan är ett undantagsområde där man inte behöver jobba lika mycket för pengarna, där man inte behöver betala lika mycket skatt, där man inte behöver deklarera eller betala arbetsgivaravgifter! Tänk om det är himmelriket på jorden ... för alla som inte omedelbart behöver handla krimskrams i alla stängda butiker, alltså.

Se, så vackert Stortorget är! (Här kan jag hålla låda och gå stadsvandring; jag vet allt om de vita stenarna i röda huset och kanonkulan i väggen och allt blod som forsade.)

Och se så fult det är med modern arkitektur. (Här kan jag inte stå och berätta ett jota ... mer än vad jag har läst om rivningshysterin i Klarakvarteren: många hus revs och nya byggdes.) Cyklande spöken i rutiga kappor hemsöker sedan 1972 alla arkitekter.

Så här ser det ut utanför Centralen. Och till min egen förvåning blev jag glad och upprymd: de bygger om, det står Krasch, Stånk, Oj, Tut och Ooooops och snart kommer någon någonstans där bakom förmodligen att hitta min borttappade väska!

Främsta orsaken till att jag alltså inte vill bo i Stockholm: då måste man ju ha tråkigt där.

Uppdatering
För att ta fokus från alla som i kommentatorsbåset påstår att det visst då kan vara kul att bo i Stockholm, publicerar jag en filmsnutt från igår kväll, när traktorerna skulle forsla bort all snö.

Hejdå, snöhögarna!

Säg hejdå till en massa olika saker

När jag och den djefla mannen flyttade ihop i en studenttvåa i Lund 1986, köpte vi en toalettsits, Hellqvists etymologiska ordbok, tio meter turkos/rosa indisk bomull – och en strykbräda. Den har vi använt så intensivt att den har hållit i 24 år.

Den har visserligen fått nya kläder en gång och ett av metallbeslagen fick jag flytta på när jag av ilska sparkade omkull skrället så att det gick sönder. (Befogad ilska: jag skulle gå på maskerad och hade av potatismjöl tillverkat stärkelse som jag skulle stryka in i en sladdrig kjol så att den på 50-talsvis stod ut som en balettkjol. Men stärkelsen funkade inte, vilket ju var den illvilliga strykbrädans fel.) Att det står Nationalencyklopedin på klisterlappen på baksidan beror bara på att vi märkte alla prylar med sådana klistermärken när vi flyttade för tio år sedan.

Säg hejdå till strykbrädan. Den är nu brädad av en nyinköpt av samma kassa kvalitet och kommer att med vår intensiva strykningsfrekvens hålla tills vi pensioneras.

Säg även hejdå till den döda brevvågen som jag har haft sedan jag köpte den av Nationalencyklopedin när vi fick nya redaktionslokaler 1999. Med tanke på färgen måste den ha varit gammal redan då. (Det är den djefla mannens hand som ser ut som en rå kycklingvinge.)

I grannskapet har vi sedan länge sagt hejdå till den här gångvägen.

 Hejdå och ack, du ruttnande tacosås.

Här på isbanegångvägen riskerar jag liv och lem under mina sällan-promenader. Hejdå, lårbenshals?

Här vet jag inte riktigt vad jag ska säga hejdå till: avocadorna eller affärn som sålde dem till närapå saffrans kilopris. (Minns ni när det inte såg ut sådär?)

Imorrn ska jag slänga trasiga strumpor, en digitalkamera från 1997, en locktång från 1977 och T-shirtar som lämnar naveln naken (från ungefär 2003) samt en rostbiff som tydligen placerades i frysen 2004. Men den stora bedriften kommer inte att vara själva slängandet utan att inte blogga om det ...

Uppdatering
Kommentatorskan Agneta skickade en trevlig avocadobild!

 Åtta stycken rakt ner i sopan ...

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh ... fortsatte han till telefonsvararen, öh ... ja ... nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och ... hm ... det har dom ju varit hela dagen ... Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

• endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
• Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
• Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
• Tioåringen hade studiedag
• Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag ...

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

Ännu ett brott

Inte vet jag varför jag längtar till helgerna när arbetsveckorna faktiskt är bra mycket lugnare. Lördagar och söndagar är ett gigantiskt plockepinn där det inte går att flytta ens den där lösa lilla pinnen utanför högen eftersom den är ett viktigt redskap för alla de andra pinnarna.

Mitt i basketmatcher på hemmaplan, nyckelansvar och kioskberedskap, ringde Femtonåringens coach igår och berättade att de satt på akuten i Norrköping. Den brutna Femtonåringen – samma en som fick en liten bula i pannan i januari – hade varit på jakt efter en boll och i en närkontakt fallit så illa att handen och armen vreds och knäcktes lite.

Eftersom väntan på akutmottagningar nuförtiden alltid är av det ovisst, utdragna slaget när man inte blöder ihjäl, fick laget (efter en tvåpoängsvinst, tjolahopp) åka hem medan jag körde de drygt 11 milen till Norrköping för att hämta hem lilla dotran. Jag kände mig som en Thelma eller Louise, lite på krigsstigen och crazy på väg mot något okänt där jag vrålade till radiomusiken som var väldigt melodifestivalfokuserad. Lite spännande var det också eftersom jag inte känner till Norrköping så väl; jag vet liksom inte vad som finns utanför baskethallarna och järnvägsstationen.

Som till exempel telefonväggen som fanns i akutentrén, den kände jag inte alls till.

Det ser liksom ... omodernt ut.

När jag kom fram till Femtonåringen satt hon och fnissade, fortfarande klädd i matchstället. Gipset var djupblått med en intressant nätstruktur och hade passat perfekt till min långklänning från 1988. Man skulle kunna sätta på en volang längst ner, tänkte jag.

– Nej, du får inte fotografera här, det är fotograferingsförbud här. Folk har missbrukat fotograferingen här. Här, på hela akuten. Fast ... ok då, bara en bild.

Brottet syns nästan inte, vilket påminner om ”The Usual Suspects”. Inte som en annan, som ju får rejäla och tydliga brott.

Under tillbakafärden som tog två timmar – då Femtonåringen deklarerade att sjuksköterskan Laila var underbar och att patienten som bara skrek var galen och att hon vill flytta till Norrköping meddetsamma och att Laila var fantastisk och att om man gör sig illa bör man åka till Norrköping och ingen annanstans för att Laila ska ta hand om alla som har brutit sig utom kanske den där patienten som bara skrek – insåg jag att smärtlindringen fungerade som den skulle.

Nu ska jag sätta mig i bilen för att själv spela match i Flen. Finns det månne någon akutmottagning där?

Typiska basketspelare.

Sickna rebellfasoner

Jag funderar fortfarande på om jag någonsin rebellerade mot mina föräldrar. Visst, jag slutade att ta pianolektioner, men annars? (Nu rynkar jag pannan, känner efter och tänker än en gång. Uppror, uppror?)

Näe, jag åt mina grönsaker, gjorde de få läxor jag hade och accepterade storleken på min månadspeng samt lyssnade på den musik som mamma och pappa lyssnade på: Beatles och Vivaldi.

När vi nu är inne på musik, så är jag idag en allätare med stark aversion mot ett fåtal artister; spelas  Eric Gadd, Ulf Lundell eller Håkan Hellström på radion så byter jag kanal. (Bli nu inte uppretade av detta faktum, det är precis som att jag inte gillar stekt lever och handbollsskor.)

Barnen här hemma är heller inge vidare på att vara rebeller. Grönsaker, läxor, månadspeng, musik ... check. (Fast än så länge påstår både 18- och 15-åringen att de är nykterister, vilket ju är upprörande. Eh.) Men nu mullrar det lite i leden – vi är inte riktigt överens om vilken musik som ska spelas när man lagar mat och städar köket. Det är lugnt när jag byter till Coldplay, en annan byter till Kent, någon byter till The Killers … men så plötsligt kommer örk-musik så att  kökspysslet avslutas för att alla vill diskutera musikvalet.

Och nu går skam på torra land. Man kommer intet ont anande hem och se här, trallala, vad fint och välstädat det är i köket!

Men så intressant, där ligger en liten lapp.

Nämen va i helv...

Älu mä? (Nej, tydligen är jag helt väck.) (uppdat.)

Kommer ni ihåg att jag tjoade om Fredrik Lindström och ”Morgonsoffan” i förra veckan? Det såg ut så här:

Lägg gärna märke till ”Nyheter, debatt, triss och frukost” där i mitten, för det gjorde inte jag.

Anna med dotter Julia kastade sig omedelbart på anmälningsknappen och begav sig hem till oss för att dricka arton liter te, lyssna på Den djefla mannens orerande och sova lite i gästrummet. Jag funderade igår på hur jag skulle vara klädd och var lite pirrig för hur jag skulle framstå i jeans eller i kjol eller i randiga ben eller svarta ben och i stövlar istället för gympaskor. Istället skulle jag ha fokuserat på att leta fram visitkorten som vi tryckte upp till Bokmässan i höstas eftersom jag hade fattat helt fel.

För att dessa Morgonsoffor och frukoststunder för dem som är intresserade av ”företagande, näringsliv och marknadsföring” är tydligen allmänt kända för vad de är: reklam med en kändis närvarande.

Jag hade verkligen ingen aning. (Nu ska man inte bita den hand som föder mig, men jag fick faktiskt inte betalt för min insats och nämnde varken blogg eller företag där jag satt i soffan – eftersom jag är en idiot.)

Först äter man frukost tillsammans, minglar och samlar visitkort. (=Jag stod i ett hörn och funderade på livet och blev upphittad av Pipopp.) Sedan kom olika företagare och gjorde reklam för sig från scenen. Publiken (och jag!) applåderade reklamen. Klockan 08:13 klev jag fram till soffan och fick definiera ”språkpolis”. Fram till halv nio pratade vi om språk och drog vitiskort ur en skål, lät fler företag göra reklam för sig och applåderade lite till. (Även jag!) Det var som att befinna sig mitt i TV-shop på riktigt.

Hela tiden tänkte jag:

– Men hur kunde jag missa att det var såhär det skulle vara? Varför visste jag inte att jag skulle dra visitkort, varför trodde jag i min enfald att jag och Fredrik Lindström skulle sitta och pokulera om språk och dialekter i en soffa i 90 minuter? Är jag helt pantad? Ja, det är jag. Skäms på mig.

Så kom då Fredrik Lindström. Han fick ha headset-mick medan jag fick en handmikrofon. Detta irriterade mig mer än jag trodde till en början – med handmick kan man inte vara lika spontan och framför allt inte gestikulera och fara omkring som annars faller sig naturligt. Vi pratade lite språkutveckling, lite skrift- kontra talspråk samt härmade några dialekter och jag viftade lite med vänsterhanden tills jag faktiskt glömde att jag inte hade förärats den där headset-micken (som säkert heter något annat egentligen). Dessutom pajade Fredriks på slutet, så då fick vi dela mick.

När vår stund i soffan var till ända, gav jag implementerings-T-shirten till Fredrik (ja, jag vet inte hur det är med honom, men nu har i alla fall jag lagt bort titlarna) och så swoooooosch var han borta i fjärran.

Den djefla kameramannen gjorde så gott han kunde med en iPhone:

Ursäkta det dåliga ljudet. Mejla om ni vill ha en utskrift i tre exemplar på allt det där ohyggligt viktiga som vi säger. Eller hoppa till slutet, när Fredrik Lindström spelar trummor.

Sedan åkte vårt lilla gäng hem för att umgås en stund och dricka ännu mer te vid köksbordet. Den djefla mannen höll andravärldskrigsmonologer samt härmade apor och ödlor medan vi alla på något sätt hittade fakta som kvickt ifrågasattes och därför omedelbart måste kollas upp på nätet.

Helt naturligt sätt att umgås. Det kan definitivt jämföras med hur det var hemma när jag var liten och matbordet stod på armlängds avstånd från SAOL och andra uppslagsböcker.

Tidningsbildsuppdatering:

Aha, ”det som nu börjar bli ett begrepp”! (EskilstunaKuriren 12/3 2010.)

Kulturfyra om sagor och ett avhugget huvud

Jag sitter fast i vinkelvolten för att jag vill be er att alla anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka, men jag vill inte blogga om att ni ska anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka eftersom jag liksom har svårt att göra reklam för mig själv, särskilt när det gäller evenemang i egen regi, som ju Kunskapståget i Stockholm nästa vecka är. Sa jag att det handlar om Kunskapståget i Stockholm nästa vecka?

Därför hoppar jag raskt över den delen och på sagotåget istället. Det handlar om Kulturfyran:

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?
Det minns jag inte.

Men så trist kan man inte på några villkor svara, för vad är då poängen med att över huvud taget svara? I sådana här fall kan man 1) hitta på något 2) svara på något helt annat. Alltså svarar jag på en helt annan fråga som jag döper till 1b:

Vilken är din favoritsaga?
Det är absolut ”Det svarta skrinet och det röda” – en svensk folksaga som är lång som ett ösregn och har sensmoralen att om du är elak, snål, dum eller styvmor, brinner du upp för dina synders skull.

 Jenny Nyströms teckning av flickan som säger fuck you till hela världen.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?
Jag berättar denna:

Det var en gång en elefant som var ute och gick. Han hade en konstig, hög hatt på sig som hela tiden trillade av eftersom elefantens huvud inte är gjort för hattar utan mer för att dansa logdans på. Plötsligt mötte elefanten en myra.
– Hej Myra.
– Hej Elefant.
– Vad gör du idag då?
– Jag är på väg till igenkotten långt därborta i taggbusken, men det är så fasligt svårt att gå i de här pumpsen .
– Jag förstår. Vill du åka på mitt huvud? Du kan få hålla i hatten så att den inte trillar av.
– Ja! Hurra!

Och så gick de två mot taggbusken. Men mitt i vägen stod plötsligt en arg anka.

(Ja, sedan fortsätter sagan. Djuren och deras humör eller sysslor varierar från dag till dag och inte en enda gång har vi kommit till slutet. Logdans, pumps och andra krångliga vuxenord skapar nyttiga förklaringspauser.)

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?
Gunnar i Njáls saga. Inte för att få bli fredlös och dödad utan för att få träffa Njál och slåss lite. Jag har aldrig slagits, nämligen.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?
Se svaret på fråga 2.

Men min mest framgångsrika saga skrev och ritade jag när jag hade påssjuka den varma sommaren 1975. Den handlade om ”Föräldrarna Plopp”, som hade tio barn som föddes genom att växa som äpplen på ett väldigt speciellt träd. De hade alla namn som passade med respektive barns kynne och var klart inspirerad av Barbapapa-familjen. ”Framgången” består i att en på Sveriges Radio anställd kvinna sa till mig att den var mycket bra och att jag borde bli författare. Det sades 1976 och jag lever förstås fortfarande på berömmet och räknar det som en framgång.

Apropå det. Har ni läst Bröderna Grimms saga ”Äppleträdet” om kvinnan som slog huvudet av sin styvson och lurade sin dotter att det var hennes fel och sedan fick pappan att ovetande äta upp sonen? Det kan man kalla saga, det.

Bröderna Grimms barn- och folksagor, tryckt 1860. (Boken köptes när Akademiska Föreningen i Lund sålde ut sitt bibliotek.)

Branden och en skolös mjuklåda

Sammanfattning:
I november började det brinna i vårt hus. Det var en installation på vinden som orsakade en glödbrand och som var så svår att hitta att brandmännen faktiskt stökade till det alldeles förfärligt med massa vatten. För att inte tala om allt sågspån som drösslade ner som när Pippi Långstrump med en gammal pistol skjuter hål i taket. Halva huset blev vattenskadat och vi sju flyttade raskt hem till Bästisgrannen som bor i ett normalstort hus med man och barn.

Varning:
Ni som har samma installation som vi hade, bör avinstallera den eftersom den började brinna trots att den enligt företaget inte kan börja brinna. Den heter ”Trygghetsvakten”. Oh, the irony.

Trevligt problem:
Vårt hus är från 1932 och fuskrenoverades 1984 när man lade in blommigt plastgolv och satte upp knottriga vävtapeter överallt. Ett rum hade kritade väggar, ett rum hade ett kritmålat tak. Allt detta var ju fantastiskt att bli av med, men det kostade förstås pengar. Hur får man bort kritfärg tror ni? (Man kämpar. I en evighet.)

Ville vi kanske ha en ny, blommig plastmatta i vardagsrummet? Näe. Eller kanske få ett nytt trägolv inlagt som vi betalade själva? Ja tack. Alltså blev vi av med sådant som vi ville renovera bort men aldrig på tusen år hade kommit oss för att göra ... men försäkringsbolaget står ju bara för ”återställare”, inte ”förbättrare”. Kr, kr, kr, som det ju står i Kalle Anka.

Vår ersättning från försäkringsbolaget när taken nu är lagade, väggarna tapetserade och golvet nylagt och vi verkligen är glada över det men ändå hoppades att det skulle bli en slant över för sveda och värk och annat:
0,00 kr.

Överraskande upptäckt:
Någon har fyllt på med möbler och böcker. När allt kom tillbaka från magasineringen var det mycket mer skrymmande och får numera inte plats.

Inget blommigt plastgolv så långt ögat ser. Men en och annan kartong.

Smal passage som har gjorts än smalare.

Stort barnrum som har fyllts med lådor och sängar som staplats ovanpå varandra. Men man kan bygga finfina kojor.

Tillbaka till mina rötter och myshörnorna där barn jag lekt:
Jag ville bara ha lite inspiration och bläddrade håglöst i ”Gör det själv i hemmet” från 1974. Bygg staket av slipers, gör dina egna vardagsrumsmöbler i furu, snickra ett skidställ och ...

... installera en mjuklåda!

 För där kan vuxna och barn umgås ”skolöst” – och med citattecken dessutom!

Hurra! Låtom oss alla över alla gränser tillsammans i en enda stor ormhög umgås mera ”skolöst”. Låt mig nu se, man kan ställa temuggen på bordet ... dra in elsladdar där på baksidan och sätta upp en extraskärm där på sidan och ... och ... och ...

”Jag glömde kolla mejlen!”

Jo, hon sa så. ”Jag glömde kolla mejlen!”

Vem? Min mamma som fortfarande inte förstår vad ”hårddisk” har med datorer att göra? Nej, det var inte hon.

Tjejen är 21 år och är på det hela taget en helt normal person ... som glömmer att kolla mejlen.

Nu har jag ju i och för sig fått detta förklarat för mig tidigare – att vi som lever, andas och äter med mejlen kontrollerad non stop inte är representativa för alla i hela världen. Jag kan utan att blinka i kvällningen säga:

– En avi säger du? Nja, jag vet inte, jag har inte kollat brevlådan än.

För det som kommer i brevlådan (som, ok vi vet det nu, egentligen heter postlåda) är ju bara räkningar  och yesterday’s news. Medan det som kommer i min mejl är intressant, roligt, finurligt, personligt och spännande.

Hur kan jag då kommunicera med den 21-åriga tjejen bäst? Jo, via sms förstås. Men nu hade jag inte hennes nummer och var inte kompis med henne på Facebook och hon heter som 300 000 andra tjejer i Sverige och twittrar inte och msn har jag lagt ner. Plötslig insikt drabbar mig som en banal stenåldersklubba i bakhuvudet:

Man kan faktiskt inte kommunicera med alla hela tiden. Vissa är onåbara. Och trivs med det fastän de inte är 73 år (förlåt generaliseringen). Kan man inte lagstifta mot sådant?

Dessa två (två, vänta vaddå, hur ser man att det är två?) datorer var de första som skickade mejl till varandra. Långt var det inte.

Fotnot
Det som avhandlades i mitt mejl till 21-åringen var det alls inte bråttom med eller ens viktigt på sikt.

Electric Boys 2010!

Ok, man kan numera höra ”Eye of the Tiger” i technoversion och njuta av ”Purple Rain” med dansband. Allt för alla smaker.

Men varför?

Igår kväll klockan kvart i elva gick jag in till min sofvande djefla man och blåste revelj. Inte kunde han ligga där och tryna när det vankades konsert inne i stan.

– Tutelitut! Lips n’ Hips!
– Här? Nu? Va?

 

Electric Boys anno dazumal.

 

– ’Schäkta. Får jag komma in här bakom scenen, meen vad många fina gitarrer ni har!

– Jamen jag står fint här. Oj hoppsan, det där är alltså högtalare. Aj mina öron.

 

Conny Bloom.

Recension: Fem tummar upp! Tunggung, hårdrocksfunk med speciallockigt hårsvall. Jag är halvdöv och hes och lycklig.

Barndomsböcker och nostalgi

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

 

Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965. 

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

 

 Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken. 

Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger. 

Jag läser andäktigt boken ... som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:

”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”

”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.

”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först ...”

”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”

”Usch, vad du är pjoskig.”

”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”

Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.

På sista sidan dyker några bekantingar upp.

  Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.