Uppsamlingsheat (uppdat.)

Min lillasyster Orangeluvan och jag diskuterar just nu om det finns några bortkastade år eller något som vi ångrar eller perioder i livet som vi skulle vilja göra om. Men hur vi än försöker, kontrar den andra med något som får oss på bättre tankar.

– Jamen mitt år som arbetslös var verkligen helt bortkastat! säger hon.
– Tsst, du skrev ju jättemånga artiklar som frilans under det året. Annat är det med våra fyra år i Väggarp, örk bara! säger jag.
– Snicksnack, om ni inte hade vantrivts där, hade ni ju inte flyttat hit – till det gula, fula, underbara huset.
– Men … ja. Jo.

De tre senaste dagarna är verkligen inte bortkastade, men kommer förmodligen att hamna i den grå sörjan som numera är mina minnen från förr. Om jag inte bloggar om dem förstås! (Nej, det här ska inte bli en dagbok. Men ett uppsamlingsheat när det gäller flertalet lösa trådar som är oknutna och fritt fladdrande.)

Jag åkte till Kista och höll ett föredrag om sociala medier på en internetmässa. Då berättade jag om SJ och SVT, som sköter sitt twittrande med den äran – men klagade på att SJ har fått för sig att det räcker med att vara närvarande på Twitter mellan 09 och 16 på dagarna.

Åhörarna. Innan jag började prata anade jag inte vem den inringade mannen var eller vad han skulle säga på slutet.

Man kan lugnt säga att företag som sköter sitt twittrande fick gratisreklam, att några bloggare fick sig en mild känga och att jag ifrågasatte viss sorts twitter. När föreläsningen var slut, reste sig mannen i den röda glorian upp och sa att han hade twitterrapporterat allt som jag sa.

– Och så har jag en hälsning från SJ. De funderar nu på att utöka sin närvaro på Twitter!

Wow. Var inte det fruktansvärt coolt?

När jag en lite stund senare skulle ta tåget mot Lund, kom jag att tänka på min försvunna rullväska som är full med ack så saknade böcker. Bagport, som har hand om hittegodset, envisas med att säga att väskan inte är funnen, men jag ger mig inte. Och gick till ”Lost and found” på Centralen.

 Men. Öh. Hittegodsavdelningen var inte full av hittegods utan bara en byggarbetsplats. 

 Jag kikade in bakom det svarta planket. Inte en enda väska! Inte undra på att de inte hittar mina böcker.

Besviken fick jag beskedet att hittegodsavdelningen ska flytta ”någon annanstans” och klev sedan på tåget. Endast två timmar först sent kom jag så fram till Lund. Där var det snö, kallfuktigt och underbart. Lund är underbart. Lund är Lund och min favoritstad, full med mina lundensiska favoritmänniskor.

Domkyrkan i Lund. (Som några lundensare varje år försöker putta omkull när de firar minnet av Jätten Finn.)

Efter välförrättat värv i Lund (återträff med NE-kolleger, Kunskapståget tillsammans med den djefla mannen och ett evighetslångt bankbesök), gav jag mig mot stationen i farinsockersnön som inte på något sätt är kompatibel med rullväskor. Dessutom har just den här rullväskan ett ovalt hjul, som egentligen borde jämna ut dunkandet mot kullerstenen. Jag lät som en baskagge i en plåtfabrik där jag hasade fram.

Kvicksand, liksom.

På tåget hemåt höll jag andan och tummarna och fick faktiskt tåget att hålla tidtabellen. Tyvärr konstaterade jag detta med hög röst till alla andra passagerare, vilket naturligtvis gjorde så att det gick troll i resten av resan.

Tågbytet i Norrköping brände inne eftersom tåget ”var borta”. Ingen visste var det var och ingen tågpersonal kunde ge oss besked trots att de gång på gång ringde hemliga nummer och fick tag på människor som inte heller kunde svara. Plötsligt sa en röst i högtalarna att vårt tåg hade ersatts av bussar som stod på hållplats C1.

Det var runt –10 C° och de flesta var dåligt klädda och oförberedda på 30 minuters utomhusväntan. Jag som var varmt klädd och har erfarenhet av luleväder, frös så att knäskålarna hoppade i höjdled. När den första bussen kom, kastade sig folk fram som hyenor på ett dött lejon. Rafs, krafs, puff, buff och hutter. Uppdatering pga. glömska: Vi skulle ha tagit det bortttappade tåget kl. 12:32. Busschauffören visste redan kl. 11.00 att han skulle köra oss. När jag vid halvtretiden twitterfrågade SJ vad som hade hänt med det försvunna tåget, visste de inte.

Twitterexempel. Och ja just det. Inställt var det ju. Ehum.

Den här bussen – som jag inte fick plats på – hann köra i tio minuter innan den krockade. 

 

Här är min buss, och min arbetsplats under de drygt två timmar som bussen slingrade sig genom snötäckt landskap utan mobil- eller internetvågor.

När jag efter ännu en evighetslång resa kom hem, konstaterade jag att det hade plogats. Det är i och för sig bra. Men jag har ju stukat handen och är den enda starka personen i huset under några dagar. Vad göra? 

– Aha, där kommer ett stort fordon, sa jag och älgade över drivor, viftandes med armar och ben samtidigt som jag skrek och pekade på snön. (Vilket ju skulle kunna betyda vad som helst. ”Hjälp mig, jag har tappat bort min hund i snödrivan där.”)

 Vallen som inte längre är där … eftersom jag med en hundring mutade en ängel i traktor.

Så. Har jag glömt något? Jodå: jag har glömt att rapportera om alla mina OS-sittningar – men det kommer. Största skandalen som jag hittills har hittat är nog denna:

 Coachen Bengt-Åke Gustafsson är med och tränar med sina spelare. Utan hjälm, ujujuj. Tror han att han är Guy LaFleur?