Att vara ett år yngre, är det lagom ... ibland?
När jag var 6 år sa mina föräldrar att jag borde börja ettan istället för att gå på lekis ett år till. Min mormor sa bestämt NEJ, och mina föräldrar lydde henne. Varför minns ingen. Och jag har inte ”lidit” av det ett enda dugg.
Lida? Varför skulle man lida av att inte börja skolan ett år tidigare? Vad konstigt jag uttrycker mig. Vänta, det kommer mer.
Min djefla man har två äldre bröder. Den äldste började ett år för tidigt, mellanbrodern hoppade över fyran och Den djefla mannen hoppade över tvåan. Vilket gick helt smärtfritt.
Dock var han ju ett år för ung när han gick ut gymnasiet, och då kan man inte göra lumpen. Alltså fick han vänta ett år på det, varför han istället började läsa i Lund. Efter ett år på LTH ryckte han in, och hamnade med världens bästa lumparkompisar. (Naturligtvis hade nästa årskull kunnat vara precis lika perfekt, det förstår han.)
Min djefla mans sammanfattande åsikter om att vara ett år yngre är: allt var toppen! Det var bara det där med hårda och mjuka vokaler som han inte riktigt hängde med på, för det lär man sig tydligen i tvåan.
Nu till våra fem barn, där nr 1, 2 och 4 har börjat ett år för tidigt. (Eller, ptja, nr 1 bytte från lekis till ettan vid jultid.)
Att nr 3 och 5 har börjat med sin egen åldersgrupp beror dels på att de är födda på andra halvan av året, dels på att de helt enkelt var omogna. (Vänta, hm, det kanske är relaterat. Men i alla fall.) Trean satt mest och jollrade i sandlådan när han var 6 år, och Femman har ju epilepsi och är så liten till växten. Det var helt enkelt inte aktuellt och togs inte upp till diskussion av t.ex. rättviseskäl. Ingen av dem har ifrågasatt detta faktum. Men jag måste ju kolla med Trean (nu 11 år):
– Om du hade kunnat trolla och ändra så att du också fick börja ett år tidigare, hade du velat det?
– Va? NÄE! Aldrig i livet! Jag har det jättebra!
Ettan (nu 17 år, går i tvåan på gymnasiet) hade en förfärlig skolgång i fyran, sexan, sjuan och åttan. Men det hade inget att göra med att han var ett år yngre – det var bara extrem otur med dåliga lärare, skolstängningar, kriminella element och diverse annat och allt hade kunnat vara precis lika komplicerat om han hade gått med sin ”rätta” åldersgrupp. Han skriver siffror lite konstigt för att han inte gick hösten i ettan när de pratade om hur man skriver. En fyra gör han t.ex. med lodräta strecket först och vinkeln sedan. Åttor gör han inte i en slinga utan som två bubblor på varandra.
Det enda jag ångrar nu, det är att han ju kommer att flytta hemifrån om bara ett år. Han ska läsa i Lund säger han, och det är inte förhandlingsbart. Dumma onge, tänk på mammas köttfärssås, den finns inte i Lund!
Tvåan (snart 15 år, går i nian) har extremt höga krav på sig själv och pluggar alldeles för mycket, vilket jag finner synnerligen onödigt. Man kan inte få mer än MVG+, dumma onge. Här kan jag känna att det hade varit bättre om hon hade fått gå kvar i grundskolan i ett år till bara för att slippa pressen av att bli ”vuxen” och gå på gymnasiet. Men håller hon med? Näpp, hon är nöjd med allt utom en av lärarna.
Fyran (9 år, går i trean) är lika cool, lugn och disträ som Ettan, men förstod inte förrän förra året att hon var ett år yngre än alla andra. Jag kan såhär i efterhand säga att hon inledningsvis låg lite efter sina kompisar i skolmognad eftersom hon gick direkt från dagis till ettan, medan de andra hade tränat i ett år på lekis.
Nu ska vi höra om allt jag har skrivit stämmer!
Jag frågar Min djefla man vad han tycker om att han var ett år yngre. Han mejlar:
Nu frågar jag Sjuttonåringen om hur han upplever det:
Nu frågar jag Fjortonåringen vad hon tycker:
Fyran (aka Nioåringen) har ett intressant problem: hon är extremt duktig på matte, snabb på huvudräkning och intresserad ... men ligger sist i matteboken i klassen. Bara för att hon inte kan förmå sig att göra repetetiva uppgifter som är lätta. Vi har verkligen försökt få henne att jobba snabbare och mer fokuserat, men hon sitter mest och stirrar ut genom fönstret. Och kan inte få svårare uppgifter förrän hon är ifatt de andra.
Jag frågar Nioåringen om det är konstigt att vara ett år yngre än klasskompisarna
– Jag tänker inte på det. Och ingen annan heller. Varför är jag ett år yngre förresten?
Hoppsan, vi har visst inte varit tillräckligt tydliga i hennes fall.
– Jo, du var liksom mogen, färdig för att börja ettan och då tyckte vi att det var lagom och dags att göra det.
– Vad bra att ni tyckte det. Annars hade jag ju inte haft dom kompisar som jag har nu. Hejdå!
Alla är vi olika. Men varför pratar man så mycket om att ”se till den enskilda individen” samtidigt som man klumpar ihop alla i åsiktsgrupper, åldersgrupper och utseendegrupper?
________
Detta apropå i Bloggvärldsbloggens tema ”ålder”.
Lida? Varför skulle man lida av att inte börja skolan ett år tidigare? Vad konstigt jag uttrycker mig. Vänta, det kommer mer.
Min djefla man har två äldre bröder. Den äldste började ett år för tidigt, mellanbrodern hoppade över fyran och Den djefla mannen hoppade över tvåan. Vilket gick helt smärtfritt.
Dock var han ju ett år för ung när han gick ut gymnasiet, och då kan man inte göra lumpen. Alltså fick han vänta ett år på det, varför han istället började läsa i Lund. Efter ett år på LTH ryckte han in, och hamnade med världens bästa lumparkompisar. (Naturligtvis hade nästa årskull kunnat vara precis lika perfekt, det förstår han.)
Min djefla mans sammanfattande åsikter om att vara ett år yngre är: allt var toppen! Det var bara det där med hårda och mjuka vokaler som han inte riktigt hängde med på, för det lär man sig tydligen i tvåan.
Nu till våra fem barn, där nr 1, 2 och 4 har börjat ett år för tidigt. (Eller, ptja, nr 1 bytte från lekis till ettan vid jultid.)
Att nr 3 och 5 har börjat med sin egen åldersgrupp beror dels på att de är födda på andra halvan av året, dels på att de helt enkelt var omogna. (Vänta, hm, det kanske är relaterat. Men i alla fall.) Trean satt mest och jollrade i sandlådan när han var 6 år, och Femman har ju epilepsi och är så liten till växten. Det var helt enkelt inte aktuellt och togs inte upp till diskussion av t.ex. rättviseskäl. Ingen av dem har ifrågasatt detta faktum. Men jag måste ju kolla med Trean (nu 11 år):
– Om du hade kunnat trolla och ändra så att du också fick börja ett år tidigare, hade du velat det?
– Va? NÄE! Aldrig i livet! Jag har det jättebra!
Ettan (nu 17 år, går i tvåan på gymnasiet) hade en förfärlig skolgång i fyran, sexan, sjuan och åttan. Men det hade inget att göra med att han var ett år yngre – det var bara extrem otur med dåliga lärare, skolstängningar, kriminella element och diverse annat och allt hade kunnat vara precis lika komplicerat om han hade gått med sin ”rätta” åldersgrupp. Han skriver siffror lite konstigt för att han inte gick hösten i ettan när de pratade om hur man skriver. En fyra gör han t.ex. med lodräta strecket först och vinkeln sedan. Åttor gör han inte i en slinga utan som två bubblor på varandra.
Det enda jag ångrar nu, det är att han ju kommer att flytta hemifrån om bara ett år. Han ska läsa i Lund säger han, och det är inte förhandlingsbart. Dumma onge, tänk på mammas köttfärssås, den finns inte i Lund!
Tvåan (snart 15 år, går i nian) har extremt höga krav på sig själv och pluggar alldeles för mycket, vilket jag finner synnerligen onödigt. Man kan inte få mer än MVG+, dumma onge. Här kan jag känna att det hade varit bättre om hon hade fått gå kvar i grundskolan i ett år till bara för att slippa pressen av att bli ”vuxen” och gå på gymnasiet. Men håller hon med? Näpp, hon är nöjd med allt utom en av lärarna.
Fyran (9 år, går i trean) är lika cool, lugn och disträ som Ettan, men förstod inte förrän förra året att hon var ett år yngre än alla andra. Jag kan såhär i efterhand säga att hon inledningsvis låg lite efter sina kompisar i skolmognad eftersom hon gick direkt från dagis till ettan, medan de andra hade tränat i ett år på lekis.
Nu ska vi höra om allt jag har skrivit stämmer!
Jag frågar Min djefla man vad han tycker om att han var ett år yngre. Han mejlar:
”Det är så många illa underbyggda åsikter som cirkulerar. Klart att barn som ligger före i den intellektuella utvecklingen ska få hoppa framåt – precis lika självklart som att de som inte hinner med ska få ta om ett år i lugn och ro. B-a-r-n ä-r o-l-i-k-a !
Visst har jag fått höra att jag en ’64:a’, men det gjorde bara att mina klasskompisar hade något att hänga upp min eljesthet på; jag är övertygad om att jag hade framstått som precis lika udda bland mina jämnåriga. Det var en slags frizon att vara auktoriserat annorlunda.”
Nu frågar jag Sjuttonåringen om hur han upplever det:
– Vaddå? Skulle det vara negativt att jag är yngre? NÄE! Tänk om jag var tvungen att gå i ettan på gymnasiet nu! När jag gick i lilla ettan till fyran tyckte alla att det var jättecoolt att jag var ett år yngre, men sedan dess är det ingen som har brytt sig. Självklart ska man hoppa över en klass om man kan och får! De som säger att man inte ska det ... har inte hoppat över en klass, så är det väl helt enkelt.
Nu frågar jag Fjortonåringen vad hon tycker:
– What? Vad menar du? Vaddå speciell? Hurså? Varför skulle jag vara annorlunda? Va? Vem säger det? Alltså det finns inget som är negativt eller dumt med att vara ett år yngre. Alltså det är ju tur att jag har fått vara med dom som är ett år äldre för alla andra är ju jättebarnsliga. Alltså tänk om jag skulle gå i åttan nu! Eeeew!
Fyran (aka Nioåringen) har ett intressant problem: hon är extremt duktig på matte, snabb på huvudräkning och intresserad ... men ligger sist i matteboken i klassen. Bara för att hon inte kan förmå sig att göra repetetiva uppgifter som är lätta. Vi har verkligen försökt få henne att jobba snabbare och mer fokuserat, men hon sitter mest och stirrar ut genom fönstret. Och kan inte få svårare uppgifter förrän hon är ifatt de andra.
Jag frågar Nioåringen om det är konstigt att vara ett år yngre än klasskompisarna
– Jag tänker inte på det. Och ingen annan heller. Varför är jag ett år yngre förresten?
Hoppsan, vi har visst inte varit tillräckligt tydliga i hennes fall.
– Jo, du var liksom mogen, färdig för att börja ettan och då tyckte vi att det var lagom och dags att göra det.
– Vad bra att ni tyckte det. Annars hade jag ju inte haft dom kompisar som jag har nu. Hejdå!
Alla är vi olika. Men varför pratar man så mycket om att ”se till den enskilda individen” samtidigt som man klumpar ihop alla i åsiktsgrupper, åldersgrupper och utseendegrupper?
________
Detta apropå i Bloggvärldsbloggens tema ”ålder”.
34 Reflektioner:
Jag var också ett år yngre än mina klasskamrater när jag gick i skolan; jag fyller år i april och jag hade DÖTT om jag hade varit tvungen att vänta ytterligare ett år. En enda gång var det mindre bra att vara yngre än alla andra: när vi skrev studenten (och jag talar nu om Finland där man faktiskt fortfarande avlägger studentexamen) var jag fortfarande bara 17 år och rektorn förbjöd vår klass att hålla de sedvanliga festligheterna på en krog, eftersom jag inte hade åldern inne. Det var mindre populärt bland mina klasskamrater! Men vi hyrde istället en lokal och fest blev det med besked!
Vår sextonåring, som också hoppade över årskurs två och därför nu går i ettan på gymnasiet, har nu börjat oroa sig för att alla hennes kompisar fyller arton nästa år och därför till skillnad från henne själv får lov att gå på krogen. Detta är nog första gången hon har upplevt det som ett problem att vara ett år yngre. En av vår artonårings tjejkompisar erbjöd sig dock på stört (så att jag hörde det, dumma onge!) att låna ut sitt leg till flickebarnet om det knep. De är ganska lika.
Jag läste "b-a-r-n ä-r o-l-i-k-a" som "barn äro lika". Det blev lite lustigt under en tiondels sekund.
Jag lider med 9-åringen jag! Usch för att traggla med matte! Själv är jag matematiskt obegåvad till absurdum och låg alltid efter. Men jag hoppade alltid i boken för att hänga med när läraren förklarade nästa kapitel. Och det var visst ok! Jag lärde mej dock aldrig räkna särskilt väl och kan inte gångertabellen ens. Jag får plussa många gånger istället.
wv: spousn Ja tänk om man hade en spouse! Gärna en som kunde hjälpa en med räkningarna...
Det låter som om det är något fel på era skolor! Antingen man organiserar i klasser efter födelseår eller arbetar med åldersblandade grupper måste man individualisera utifrån barnets behov och förmågor. Att "hinna ifatt" och att alla gör samma uppgifter i samma mängd, det låter som stenåldern i mina öron.
Dar jag jobbar har vi åldersblandade grupper, en av få skolor som har kvar det. Men vi tycker att vi har en bra verksamhet och ser åldersblandningen som ett sätt att underlätta individualisering. Alla börjar här när de är sex, med något undantag som stannar i förskolan ett år extra. Sen jobbar man med det man är mogen för. Behöver man vanlig "sexårs" ett år får man det och är man jättsugen och mogen för matte med "ettor" eller "tvåor" för den delen så har man det. Läser man Bröderna lejonhjärta obehindrat läser man inte första läseboken, men det kan hända att man behöver första bokstavsskrivningen ändå. Behöver man lite mer "sexårs" det året man är sju så kan man ha det och hänga med på "ettans" aktiviteter i den utsträckning det passar. Det kan bli ett extra år här hos oss för någon lika väl som det kan hända att någon följer med sina ett år äldre kamrater till mellanstadiet.
Det här sättet att arbeta gillas av barn, föräldrar och personal. (Arbetslag med förskollärare, grundskollärare och fritidspedagog.) Vi får dock kritik av skolverket. Det här arbetssättet passar inte för de "nya tagen" med kunskapsprov i vissa årskurser, det första i trean i stället som förut i femman. Men det har inget med flum och slapphet att göra, bara med insikten att barn är olika och att det inte går att pressa en fyrkantig kloss genom ett runt hål.
Min mamma funderade på att låta mig börja ett år tidigare (för att farmor tyckte att jag var så osedvanligt begåvad), och rådfrågade då en bekant som var lågstadielärare. Hon svarade då att det nog skulle gå bra, men "sedan får hon inte fri tid förrän efter pensionen". Och mamma lade ner det där med börja-ett-år-tidigare.
Så här i efterhand tycker jag förstås att det var bra att jag inte började skolan när jag var sex. Eller hoppade över några klasser. För hade jag gjort det, hade mitt liv troligen sett väldigt mycket annorlunda ut. Hade inte börjat läsa på universitetet när jag gjorde och hade då kanske inte träffat min man!!!
För att inte tala om alla vänner som jag inte hade känt.
Men du, läste han i Lund eller på KTH, den djefla mannen?
/fd LTU-student.
Jag skrev fel, Båthuspernilla, han gick på LTH!
Ingela: intressant, det där. Men "kunskapsprov i vissa årskurser" passar ju vissa barn. Det är precis som allt annat, ju.
Jag (och Ettan, Trean och Fyran) gillar prov. Förlåt. Med iver och frenesi fyller jag (i dessa provlösa dagar) i enkäter och undersökningar bafatt.
Hihi, Howdy, jag läste precis som du "äro lika" och blev förbryllad.
Funderade på om jag skulle gå in och redigera, men tänkte sedan att det här med förbryllelse faktiskt är bra ibland.
Malinka: Du hade förmodligen träffat en helt annan man, helt andra vänner, fått helt andra barn och startat en helt annan blogg och kommenterat i en helt annan blogg och inte ens hetat Malinka ...
Lille Maken började ett år för tidigt, dels för att han var så stor för sin ålder (!) och dels för att han hade två äldre systrar som släpade hem trevliga skolböcker som han hade tjyvtränat med. Han har aldrig lidit av sin för tidiga start, meddelar han.
Jag,som alltid ska vara värst, började när jag var 7. Men på npt konstigt vis tog jag sedan studenten ett år före det gänga som jag började tillsammans med i ettan. Konstigt. Jag flyttade lite och så flyttade jag tillbaka till utgångsorten och på vägen hoppade jag över ett år. Mystiskt.
Det är inget fel med kunskaper eller att (försöka) mäta dem. Det knepiga är att alla barn ska komma till samma nivå samtidigt.
Skolmyndigheterna och jag är överens om att det viktiga med proven är vad man gör när resultaten inte visar sig räcka till.
Jag tror också att det är betydligt svårare att mäta kunskaper än vad en del provkonstruktörer och provadministratörer tycker. Eller, rättare sagt, man kan mäta en del färdigheter, men långt ifrån alla. Vissa barn får aldrig bekräftelse via prov, för deras förmågor låter sig inte mätas på det sättet.
Egentligen borde man inte behöva göra provet förrän de (förhoppningsvis)professionella skolmänniskorna är säkra på att man kommer att klara det...
För så är det ju till 99,9%, vi vet på förhand vilka som kommer att klara det. Det kommer sällan överraskningar. Prov är alltså inte något dåligt i sig, bara övervärderat som pedagogiskt redskap.
Jag hoppade över tvåan och det gick bra på alla sätt utom att jag inte lyckades skaffa lika bra nya kompisar. De jag gick med i ettan bodde på "min" sida av stan och de andra på den andra, så det blev väldigt ensamt på rasterna, för de höll ihop. Förutom det var jag alltid längst ändå, så jag kände mig aldrig yngre, och kunskapsmässigt gick det hur bra som helst att hoppa en klass.
Det enda som störde mig under skoltiden var att jag var tvungen att gå ett helt år i gymnasiet, som låg ganska lång bort, utan att kunna ta mc-kort. Sedan var jag tvungen att köra lätt hoj tills gymnasiet var slut. Eftersom jag fyller i maj fick jag bara glänsa med tung båge i några veckor.
Två av våra kunde ha börjat tidigare. Den ena hade en fröken som tyckte att sonen var så kunnig i allting så att han borde börja tvåan direkt. Vi sa nej, för att han var liten, född sent på året och inte överdrivet social. Vad är poängen med att vara på samma nivå som de andra om man samtidigt är yngst och blygast? Då kan det vara en poäng med att åtminstone ha lätt för sig, tänkte vi. Allt gick jättebra ända till han började sexan, men det berodde på att sexorna just det året placerades på högstadiet med katastrofalt resultat för hela den klassen.
Det andra barnet började också med sina jämnåriga fast hon av skolan ansågs mogen att börja på sexårs som femåring. Där lyssnade vi på dagisfröken som sa att hon nog hade mycket behov av lugn och ro och lek ett år till. Och nu går gon faktiskt i en klass med 93:or fast hon är 92:a, eftersom hon var borta från skolan ett år när vi reste. Men hon tycker det fungerar jättebra.
Åldersblandat tror jag på också!
(Off-topic: Fast allra helst skulle jag se att skolan var både åldersblandad, helt frivillig, resultatorienterad, vardagsnära och vuxennära. Ganska långt från skolan som den är idag alltså.)
Det där med mjuka och hårda vokaler begrep inte jag förrän i gymnasiet - på franskan.
Trots att jag gick i tvåan och såg den där remsan med skumgummivokaler och trävokaler.
F ö har vi börjat i rätt tid i vår familj, även om jag var på skolmognadsprov redan som femåring. Jag vet inte om det var för att vi sen flyttade eller för att jag inte räckte till som jag började lekis isället.
Såsom arbetande i skolans värld med ungar som ska börja gymnasiet så ser jag att det är väldigt många som skulle behöva gå något år till i högstadiet. Men visst finns det några som är "övermogna" och gott skulle kunnat börja skolan tidigare. Men i snitt så tycker jag faktiskt att det är rätt bra. Min 16-åring går i "rätt" åldersgrupp men vill redan nu till 2an i gymnasiet flytta till en internatskola. Jag önskar att hon fått börja skolan ett år senare...
(Hur kan man vilja flytta hemifrån för att få möjligheten att plugga mer och svårare - och missa mammas köttfärssås!)
Nu är jag lycklig! Lotten använde förbryllelse!
Det där med hårda och mjuka vokaler är ju bara ett påhitt för att plåga små barn. När jag förklarade för mina egna telningar att man i stället kan kalla dem det de är, nämligen främre och bakre vokaler, fattade de systemet direkt. Det känner man ju faktiskt i munnen när man säger dem!
Jag ville börja tidigare, men det var ingen som fattade att man ens kunde göra sa de till mig, så jag manglade mina kompisar istället.
Och jag skriver med åttor som två runda ringar på varandra. Det är snyggare. :)
Jag började ett år tidigare. Det fanns liksom inget val - skolmässigt kunde jag gärna hoppat över ytterligare en klass. Men socialt och motoriskt var kanske en annan sak.
Socialt: Om kompisarna spelade i 65-laget, var skulle jag spela? Det blev förstås med kompisarna som var lite äldre, lite snabbare, lite starkare. Där kom motoriken in, det var svårare att hänga med. Inte omöjligt, dock. Skulle definitivt göra på samma sätt igen.
Vi ville låta vår nuvarande förskoletandlösing börja i ettan i stället där han ändå hade många kompisar. Skolan avrådde därför att erfarenheten från deras sida är att det blir jobbigt för killar i för-puberteten. Jag undrar ändå om vi inte skulle insisterat, själva skolmognaden och lärintresset finns och fanns där.
Jag hoppade över tvåan, och trodde att jag var unik, men här hittar man minsann flera stycken likar! Mådde aldrig dåligt av att vara yngre. (Jag blev erbjuden att börja ett år tidigare - född i januari - men vägrade, eftersom jag hört av grannpojken hur trist det var i skolan.)
Otroligt coolt att få läsa om era erfarenheter! Olsson: sorry, nu får du på hitta ett annat sätt att vara unik på.
Ö-helena: Jag har exakt samma erfarenhet -- jag fattade inte vad det var för mjukt med de mjuka vokalerna. Tacka vet jag vokalfyrsidingen.
Eftersom jag är väldigt angelägen om att i möjligaste mån hålla med folk vill jag bara få sagt att jag delar uppfattningen om vokalfyrsidingen. Minsta barn fattar. Undrar vem som hittade på larvet om hårda och mjuka? Kanske samma som gjorde D*L*S-proven?
Händer det nånsin att man låter sitt barn vänta ett år med att börja skolan? Pga omognad alltså.
Det verkar vara rätt vanligt att börja ett år tidigare för att barnet anses tillräckligt moget men händer motsatsen: att börja ett år senare pga omognad?
Kanske vore jättebra i vissa fall! Det borde ju vara lika vanligt med sen mognad som med tidig? Eller är den 'normala' skolstarten anpassad efter långsammare mognad?
(själv började jag lite tidigare och är nöjd med det)
Nu orkar jag inte läsa alla kommentarerna först så jag kanske bara upprepar gammal skåpmat, men: Det synes självklart att man ska se till individen. MEN, igen. Ganska ofta, rentav nästan jämt, tar man bara hänsyn till intellektuell framåtanda. Social förmåga och känslomässig mognad är också något att fundera över när ungar ska börja tidigare (nu talar jag främst om de låga åldrarna).
Det är det ena.
Det andra är att det är så vansinnigt sällsynt att man låter ungar GÅ OM, det må vara sexårs eller senare, eller rentav hejda sig innan sexårs och låta ungen gå kvar ett år till på dagis. Enligt normalfördelningskurvan borde det vara precis lika aktuellt och ömmande som att låta små snillen (?) gå vidare ett år i förtid.
Nu ska jag läsa vad andra skriver.
Själv fick jag hoppa från ht i ettan til vt i tvåan. Trots att jag hela tiden svarade nej på frågan om jag ville hoppa över fick jag hoppa över ändå. Det var nog bra eftersom jag från första dagen tykcte skolan var skittråkig. Har aldrig haft svårt att få kompisar trots ett antal skolbyten under de sammanlagt elva åren och har alltid varit bäst (förutom sen på gymnasiet när jag skolkade så mycket jag kunde och därför inte var så jättebäst längre; i fysik rentav sög jag gammal brottalbalk) men hela tiden har det varit en pest att gå i skolan. Trist trist trist. Så tack och lov att jag slapp ett trist år.
Nu till hösten när min äldsta dotter ska börja sexårs önskar jag att hon får lärare som Ingela som kommenterar här. Att bedriva undervisningen på det sättet måste ju vara det bästa. Är det nåt jag oroar mig för å dotterns vägnar är det att hon ska få samma upplevelse som jag: noll tuggmotstånd, bara traggel och väntan på att de långsamma ska hinna ikapp (ja, utom gymnasiet då, men då var det liksom redan försent). Jag var så renons på lust att plugga vidare att jag aldrig gjort det och jag är rätt säker på att jag har gått miste om en otroligt givande period i livet. Det vill jag ju inte att döttrarna ska, så jag hoppas att skolan är mer motiverande för framåt ungar idag än den var för trettifem år sen.
Men: bitter är jag verkligen inte om det nu låter så! Jag är oförskämt nöjd där jag befinner mig idag och orkar verkligen inte tänka på "hur det kunde ha blivit om" -- vad är meningen med det?
Bra vokaluppfinning, Helena. Enda anledningen att lära sig skillnaden alls är väl att vissa konsonanter uppför sig olika vid olika slags vokaler. Tack vare dig vet vi nu kanske också varför - det blir bekvämare att uttala.
Men som uppfostrad som östgöte så måste jag få protestera mot det fiffiga med främre och bakre vokaler.
Det vet varenda östgöte att ö säger man långt bak med tappad haka. Jô.
Ingela, vad är D*L*S-proven?
Våra tre gick i Montessori-lekis och dito skola till och med sexan Mycket bra, för där togs det hänsyn till om det gick fort eller långsamt för barnet och man anpassade farten och uppgifterna efter det.
Minns nu att jag flyttade från en något avslappnad tredje klass i Vällingby till Whitlock på Östermalm mitt i skolåret (min fjärde skola). De låg långt före mig och det blev väldigt mycket pluggande för nioåringen (särskilt minns jag geografi), men det fungerade.
De där proven är standardiserade diagnostiska prov i svenska. De används i många kommuner som screening, alltså för att se var stöd behöver sättas in, och som en del av en dyslexiutredning. De används också ofta vid kvalitetsredovisningar.
Jag hör inte till dem som tycker att den typen av prov är särskilt bra för att mäta annat än enskilda förmågor, t.ex. hur man stavar. Just dessa prov är gamla och innehåll och ordval är i många fall föråldrade, tycker jag.
När det gäller prov, kunskapsmätande och letande efter diagnoser i skolans värld finns det mycket att säga. Men det får bli en annan gång, i ett annat forum.
Jag skulle ha behövt 10 år till i skolan, jag älskade den och ville inte bliva stur... så gick det som det gick också!
Jag läste Ingelas komentar och undrar om hon jobbar på en ReggioEmilia skola? Vi har våra barn i en sådan och vad jag vet utgår läroplanen från den pedagogiken, alltså tycker jag att skolverkets klagomål är konstiga. Självklart ska man utgå från barnen, lärande kommer inifrån, v får ge barnen förutsättningarna!
Va? Finns det ett standardsätt som man måste skriva siffror på? Är det fastställt av svenska standardinstituter (eller vad det nu heter)? Jag växlar glatt mellan slingriga åttor och snögubbevarianten. Till exempel. Dottern skriver femmor nerifrån.
Hade gärna börjat ett år tidigare (är född 1 mars och var himskans duktig i skolan, kunde skriva och läsa när jag började vilket bara två till i klassen kunde, så jag fick sitta av en del tid...), men jag tror inte det fanns som alternativ på min skola. Hade inga klasskompisar som var yngre eller äldre.
Däremot fick jag så småningom en pojkvän som hade börjat tidigare, och enda nackdelen han kunde komma på var att han inte fick köra moppe när de andra i klassen fick, och sen när han gick gymnasiet fick han inte ta körkort samtidigt som klasskompisarna. Å andra sidan körde jag aldrig moppe och tog inte körkort förrän jag var 19½, så det kan ju variera ändå.
Skicka en kommentar
<< Home