Elaka kommentarer eller bara konstiga
Jag får allt oftare frågor om hur man hanterar konstiga eller elaka kommentarer. Tyvärr måste jag allt oftare vara luddig i mina svar, eftersom det beror så mycket på vem bloggaren är, vad det är för blogg och hur hårdhudad bloggaren är. För alternativen är ju egentligen bara
Jag skulle vilja samla länkar till tips och peppande svar här – hjälp mig att hjälpa alla som famlar efter hjälp!
(Det här är inte på förekommen anledning – det råder stiltje i denna bloggs kommentatorsbås.)
__________
Uppdatering
Mymlan påpekar att det saknas en punkt här ovan: ”Att svara som folk också på elaka och dumma kommentarer. Det vill säga - att utgå ifrån att den som kommenterar är seriös och någonstans uppriktigt vill ha kontakt [---].”
Lisa håller med och försöker leva efter dessa kloka ord: ”Love your enemies, it will drive them crazy.”
Att jag själv glömde bort den varianten, är kanske för att jag har lite svårt att lyckas med den. Jag tenderar att låta både cynisk och ironisk. Så här kan det se ut (men nu hittar jag bara på):
Anonym kommentar:
”Din idiotiska besserwisser. Du är inte bara dum och ful, du är dessutom obegåvad. Jag vet var du bor.”
Mitt trevliga svar som tar kommentatören på allvar:
”Det var trist att höra att du anser det. Kan jag på något sätt göra din läsning av mina texter lättare att stå ut med, så ska jag gärna försöka.”
Ni ser, jag låter som den gamle Henrik Schyffert.
Med detta vill jag absolut inte ha sagt att Mymlan och Lisa har fel – deras förslag är ju det trevligaste, det mänskligaste och förmodligen det allra bästa. (Särskilt om man – som Pärlbesatt påpekar – har missuppfattat och den som låter elak och dum faktiskt bara hade en annan åsikt än man själv ...)
- att svara tillbaka på samma sätt och var beredd på den snöboll som sätts i rullning
- att inte svara alls, men låta kommentaren stå kvar som ett brännsår
- att radera kommentaren medan man visslar och tittar i taket
- leta reda på IP-nummer, dator, adress och ta första bästa tåg till elakingen för att sedan ta på sig arga ögonbryn och höja ett varnande pekfinger samt knacka på dennes dörr.
Jag skulle vilja samla länkar till tips och peppande svar här – hjälp mig att hjälpa alla som famlar efter hjälp!
(Det här är inte på förekommen anledning – det råder stiltje i denna bloggs kommentatorsbås.)
__________
Uppdatering
Mymlan påpekar att det saknas en punkt här ovan: ”Att svara som folk också på elaka och dumma kommentarer. Det vill säga - att utgå ifrån att den som kommenterar är seriös och någonstans uppriktigt vill ha kontakt [---].”
Lisa håller med och försöker leva efter dessa kloka ord: ”Love your enemies, it will drive them crazy.”
Att jag själv glömde bort den varianten, är kanske för att jag har lite svårt att lyckas med den. Jag tenderar att låta både cynisk och ironisk. Så här kan det se ut (men nu hittar jag bara på):
Anonym kommentar:
”Din idiotiska besserwisser. Du är inte bara dum och ful, du är dessutom obegåvad. Jag vet var du bor.”
Mitt trevliga svar som tar kommentatören på allvar:
”Det var trist att höra att du anser det. Kan jag på något sätt göra din läsning av mina texter lättare att stå ut med, så ska jag gärna försöka.”
Ni ser, jag låter som den gamle Henrik Schyffert.
Med detta vill jag absolut inte ha sagt att Mymlan och Lisa har fel – deras förslag är ju det trevligaste, det mänskligaste och förmodligen det allra bästa. (Särskilt om man – som Pärlbesatt påpekar – har missuppfattat och den som låter elak och dum faktiskt bara hade en annan åsikt än man själv ...)
Etiketter: elaka kommentarer, hjälp
26 Reflektioner:
Jag har följt din blogg i minst ett par år nu, och kan inte erinra mig några elaka kommentarer. Bara lite smykreklam som den här bloggspejaren i förra inlägget.
Eller minns jag fel?
Hmm. Du missade ett alternativ, som jag har brukat använda mig av. Att svara som folk också på elaka och dumma kommentarer. Det vill säga - att utgå ifrån att den som kommenterar är seriös och någonstans uppriktigt vill ha kontakt, och så svarar man rakt på frågor, och uppför sig mot vuxen.
Ungefär som när man som vuxen måste hantera ett trotsigt barn utan att ignorera eller sjunka till samma låga nivå. Man förklarar tålmodigt...
Håller med Mymlan - man ska inte sjunka till låg nivå.
Sonen kom ner till tvättstugan och någon hade stoppat in en blus i torktumlaren på hans tid. Han ringde och radade upp ett antal hämndlysta alternativ på hur han kunde bära sig åt. MEN då sa denna mamman åt honom att lugnt plocka ut blusen ur tumlaren och hänga upp den fint i tvättstugan. Och sen tumla sin egen tvätt. Man måste inte bråka emot på sandlådenivå.
Som Mymlan - tala lugnt och förståndigt. Jag får väldigt sällan elaka eller arga kommentarer, faktiskt, och när det hänt någon enstaka gång har det räckt bra.
Däremot har jag blivit mosad av några blogginnehavare (tre-fyra stycken under åren), utan att ha varit elak först - bara haft en annan åsikt. En rätt förbryllande upplevelse. Man är ju gäst! Jag gör alltå inte så själv.
En gång försvarade jag någon annan i en annan blogg och fick, som väntat, rätt hårda smällar i skallen. Sånt får man ta. Jag har inte gått dit igen. Gillar inte hånfulla bloggare som inte drar sig för att mobba i grupp.
Jag kör genomgående med en strategi hämtad från en skylt som satt på vårt utedass: Love your enemies, it will drive them crazy"
Se här för exempel:
http://blogg.sydsvenskan.se/patungan/2009/03/27/namnam/#comments
Det konstiga är att det fungerar alldeles utmärkt. Bloggtrollen tröttnar väldigt fort, du framstår som moraliskt överlägsen och se piper iväg och trakasserar någon annan elelr förpestar omgivningen på andra kreativa vis.
Lisa: Finns ingen text på länken, men förstår hur du menar! :)
En sådan bloggkommenterarelaking har jag råkat ut för. Då hjälpte varken att svara som folk eller vissla, titta i taket och radera. Så jag skrev ut alla påhopp (och mina svar) och såg till att elakingen fick hela pappersbunten. Det hjälpte.
Sen vill jag föra fram att det som kan tyckas elakt eller tros vara elakt bara är oförstånd, missförstånd och ett mindre utvecklat språk, plus alla missade "inte" och sånt som kan få en mening eller en kommentar att låta som nåt helt annat än det det var tänkt.
Det tycker jag mig ofta se vara skälet till havererad kommunikation eller otrevliga stämningar. Rena onödigheten alltså.
Menar inte att du Lotten skulle vara dum och missa att nån bara är klantig, men jag har sett sååå många upptrissade stämningar och stormar i vattenglas på nätet, nånstans där det från början bara var att nån uttryckte sig yxigt och nån annan förstod lika yxigt eller värre.
Så utifrån det svarar jag att man kan fråga Menade du att X och så ta det därifrån. Antingen inser personen att den kunde misstolkas, eller så var det meningen att vara dum och då kanske de skäms lite i efterskott och uttrycker sig smidigare eller trevligare sen.
Säger jag som verkligen inte är ett under av vare sig smidighet eller diplomati.
Korrekt, Plastfarfar, de elaka kommentarer som har dykt upp här är lätträknade. Men på radion har vi desto fler -- och inte bara i skrift utan även på telefonsvarare och i luren.
Mymlan och Lisa -- jag drar upp era kommentarer till ytan. Självklart ska man först vara väluppfostrad och trevlig!
Jag tycker det är jobbigare att skriva ett inlägg som inspirerar andra till att gnabbas i kommentarerna. Då blir man nästan uppviglare, ungefär som när jag kör omkring i min gula bil och folk börjar lappa till varandra (gul bil ger rätt att slå, i alla fall i Bohuslän -- gäller det i övriga Sverige också förresten?).
Du är dum, Lotten!
Fasen, nu glömde jag ett "inte".
Jag höll också med. Svarar upprörda vänligt i min blogg.
wv bratess - kvinnlig brat?
Se där, nu kom min kommentar om att jag glömt ett "inte" inte med i blackberryversionen, vilket kan vara nog för att ett trevligt inlägg som var tänkt att vara "Du är inte dum, Lotten" blir upptakten till en hundraårig släktfejd.
Nu ska jag svara på "Du är dum, Lotten!
*harrrrkl*
Eh, det var synd att du tycker det. Dumhet ska dock inte underskattas. Men om det känns bättre ska jag vara mindre dum i fortsättningen.
(Var det ett bra svar? Är jag godkänd?)
Hundraåriga släktfejder har jag fasligt ont om, det hade kanske varit intressant? (Ett tag, inte i hundra år.)
Här är Lisas länk, men klickbar.
Just det. Nu minns jag. För något år sedan drabbades jag av en tokfeminist som inte kunde acceptera det som min blogg skildrar --en trist skilsmässa där mannen är offret-- och trollade under eget namn en period.
Jag valde samma linje som Mymlan, ab med flera föreslår och 'trollet' gav till slut upp. Men den IP-adress kommentarerna i fråga kom ifrån, skvätter fortfarande i min statistik.
Lisas länk gör att jag blir lite mörkrädd faktiskt. Hur i hela fridens namn kan folk gå igång så dant för ett par köttbitars och lite vitlökssmörs skull?
Jag är väldigt förtjust i matlagning och uppskattar god mat, men ser jag ett inlägg som inte faller mig i smaken så är det väl bara att vandra vidare till andra sidor? Det är ju inte direkt brist på matsidor på nätet.
wv vill ha fingula till råbiffen.
Som Du skrivit här Lotten.
Få (inga?)elaka kommentarer på Din blogg.
Men på radiobloggen.
Undrar vad dessa kommentatorer vill ha i stället?
Det berättar de adrig.
Jag uppskattar Ditt morgonsnack. Fyllt av information som du har inombords.
Tack, Örjan!
De elaka kommentarerna på radiobloggen kommer från en och samma person som kallar sig än Abbe, Affe, Adde, Olle, Pigge, Gnidde, Fidde eller Jalle. (Vi har IP-numret, så vi vet.)
Men det är verkligen en gåta, det där med klagomål som inte leder någonva... Hm. Kom just på att man ju i sin blogg kan klaga på något som man vet inte kommer att leda någon vart.
Formulerar om mig: Varför är vissa människor elakare än andra? Min mormor var elak -- och vad fick hon ut av det?
Har ni pratat om denne*dd*, *lle eller whatever i sändning? Att offentliggjöra ett troll vare sig det gäller telfonterror eller nätkommentarer har mirakeleffekt;
Hörde om telefonterror på radion för ett antal år sedan. Polisens första tips var alltid att man skulle sprida faktum att det pågick i bekantskapskretsen. Där finns för det mesta syndaren, och för det mesta upphörde det hela därmed.
Er b-krets är ju hela Sörmland. Läs upp *dd*, *lle-s kommentarer på FM tillsammans med kunskapen om att allt kommer från samma källa, vetja!
[Sorry. Jag har en annan åsikt om semikolonet är er två] ;-]
Intressant, Plastfarfar, det där om att telefonterrorister oftast finns inom bekantskapskretsen.
Sedan är det ju sällan man hör talas om telefonterror these days. De koncentrerar sig väl på att ... blogga ..?
Love, literature and gardening: Jag fick precis mejl från en kompis som hade ett liknande problem, fast med en vindstökare. (H*n stökade till på vinden i ett hyreshus.) Jag berättade om hur det löste sig för din son, och det ska min kompis testa nu.
Även om vi inte löser världsproblemen här i kommentatorsbåset, så kanske vi har löst ett vindsproblem idag.
Jag har sett några av de kommentarerna nu. Våra råd faller platt eftersom de är helt utan substans. Finns det inget att bemöta är det svårt att vara saklig. Jag skulle ignorera dem.
Kanske ni kan ta in en IT-person som berättar hur spårbar man är på nätet, till och med i bloggkommentarer?
Bra idé, Plastfarfar. (Som alltså har hittat till radiobloggens elaka kommentarer.) Jag ska göra exakt detta!
Angående punkt nummer fyra.. Hur gör man om man får en anonym kommentar och vill kolla upp IP-adress samt annan information?
Sara: Kolla här:
http://www.geobytes.com/IpLocator.htm
Sedan kan du bara googla hej vilt på t.ex. ip-nummer spåra och se om du hittar något som passar dig.
Skicka en kommentar
<< Home