Nostagi på längden och tvären
Det fanns en tid när jag glatt återvände till mina dagböcker för att läsa om hur det var för 5, 10, 20 eller rentav 1 år sedan. Numera läser jag inte ens mina gamla blogginlägg, trots att de ju är så himla intressanta. För det finns ju så mycket annat.
Nu badar jag gärna i årskrönikor, i filmklipp, i almanackor och nostalgiprogram på tv. Det kan handla om något som t.ex. fackligt arbete i spåren av gruvstrejken 1969, Lill-Babs stickbeskrivningar eller Lill-Strimmas hockeyrör – jag sitter där med uppspärrade ögon och suuuuuger i mig polisonger och brun-beigefärgade kostymer, plastmuggar och träskor, locktångslockar och plåtiga bilar.
– Pah! fnyser halva läsekretsen. Det där med 60- och 70-tal är väl inget att yvas över! Tacka vet jag 30-, 40- och 50-tal!
– Tssst, suckar Den djefla mannen (som funderar på att sadla om och bli historiker), tacka vet jag de snygga uniformerna under Napoleonkrigen eller Magellans upptäcktsresor!
Förutom att man nu och här kan fundera på hur man fnyser ett pah! eller suckar ett tssst! så kan man även diskutera hur det kommer sig att man är mer intresserad av det ena eller det andra. Men det tänker jag inte göra.
Vi tar tidsmaskinen till 1975 och den brittiska tv-serien ”Survivors”, som jag inte kan sluta tänka på. En liten grupp människor överlever en plötslig farsot (galna grissjukan?) och gör sitt bästa för att klara sig. Det handlar alltså inte om att överleva själva flunsan utan att överleva efteråt. Som Robinson, fast utan tramset.
Som med de flesta lyckade produktioner, blev det både sequels och uppdaterade versioner. Här kommer nu samma scen ur nyinspelningen från 2008.
Abby Grant (spelad av Julie Graham) inser här på ett helt annat sätt att hon är en av få överlevande. Stämningsfullt ... eller?
Jag är ju inte ensam om att vara nostalgisjuk. Saom har hittat ett klipp som handlar om Kristina Kappelins vader och Pseudonaja inspirerade mig storligen häromdagen och Mymlan listar barndomsmusik. Aaaaah, det är som att vara Joakim von Anka när han badar i pengar. En vitamininjektion, helt enkelt!
Säg till om ni vill att jag länkar till fler nostalgitrippar!
Fotnot
Magellan uttalas tyvärr inte [magellan] eftersom han heter Fernão de Magalhães. Say after me: [fɨɾ'nɐũ dɨ mɐgɐ'ʎɐĩʃ] – ungefär ”fernao de magaljaisch”.
(Helt emot mina vanliga, synnerligen korrekta uttalsprinciper kommer jag förstås att fortsätta säga ”magellan”.)
Nu badar jag gärna i årskrönikor, i filmklipp, i almanackor och nostalgiprogram på tv. Det kan handla om något som t.ex. fackligt arbete i spåren av gruvstrejken 1969, Lill-Babs stickbeskrivningar eller Lill-Strimmas hockeyrör – jag sitter där med uppspärrade ögon och suuuuuger i mig polisonger och brun-beigefärgade kostymer, plastmuggar och träskor, locktångslockar och plåtiga bilar.
– Pah! fnyser halva läsekretsen. Det där med 60- och 70-tal är väl inget att yvas över! Tacka vet jag 30-, 40- och 50-tal!
– Tssst, suckar Den djefla mannen (som funderar på att sadla om och bli historiker), tacka vet jag de snygga uniformerna under Napoleonkrigen eller Magellans upptäcktsresor!
Förutom att man nu och här kan fundera på hur man fnyser ett pah! eller suckar ett tssst! så kan man även diskutera hur det kommer sig att man är mer intresserad av det ena eller det andra. Men det tänker jag inte göra.
Vi tar tidsmaskinen till 1975 och den brittiska tv-serien ”Survivors”, som jag inte kan sluta tänka på. En liten grupp människor överlever en plötslig farsot (galna grissjukan?) och gör sitt bästa för att klara sig. Det handlar alltså inte om att överleva själva flunsan utan att överleva efteråt. Som Robinson, fast utan tramset.
Abby Grant (spelad av Carolyn Seymour) inser här att hon är en av få överlevande. Tyst, spöklikt, skrämmande och stämningsfullt.
Som med de flesta lyckade produktioner, blev det både sequels och uppdaterade versioner. Här kommer nu samma scen ur nyinspelningen från 2008.
Abby Grant (spelad av Julie Graham) inser här på ett helt annat sätt att hon är en av få överlevande. Stämningsfullt ... eller?
Jag är ju inte ensam om att vara nostalgisjuk. Saom har hittat ett klipp som handlar om Kristina Kappelins vader och Pseudonaja inspirerade mig storligen häromdagen och Mymlan listar barndomsmusik. Aaaaah, det är som att vara Joakim von Anka när han badar i pengar. En vitamininjektion, helt enkelt!
Säg till om ni vill att jag länkar till fler nostalgitrippar!
Fotnot
Magellan uttalas tyvärr inte [magellan] eftersom han heter Fernão de Magalhães. Say after me: [fɨɾ'nɐũ dɨ mɐgɐ'ʎɐĩʃ] – ungefär ”fernao de magaljaisch”.
(Helt emot mina vanliga, synnerligen korrekta uttalsprinciper kommer jag förstås att fortsätta säga ”magellan”.)
Etiketter: nostalgi
11 Reflektioner:
Fortsätt med magellan, Lotten. Vi säjer ju även Kristoffer Kolumbus fast han hette Cristóbal Colón.
Men nostagi kan du skippa ...
Wv försöker med nostsi, men det är också fel. Nice try.
Colón...? Är inte det lite som invärtes? Cristobal Tarm?
Wv föreslog nyss att Cristobal kom från congi, nu säger den att han dessutom var fena på talindwo.
Skit, vilken skillnad det var mellan klippen! Den nya versionen är bara full av iiiiiiiiih!
Jag har inte sett varken den gamla eller nya, men den nya hoppas jag att jag slipper stöta på fler gånger.
Fast Columbus var ju född i Genua och hette kanske egentligen Cristoforo Colombo? Jag tycker det är helt okej att göra om namn så att de ligger rätt på tungan. Det blir ju bara pinsamt om man till exempel får för sig att gurgla sig varje gång man ska säga ett franskt namn med ett R i. Om man nu inte råkar använda gurgel-R i sitt vardagliga tal. Själv blev jag kallad Orson i England och när jag läste kinesiska fick jag det vackra namnet Ren Xiao Chan (det tåliga lilla berget).
ab: Colon är tarm, Colón är namnet. Colón är även myntslaget i några lainamerikanska länder, t.ex Costa Rica.
Råttan: Jo, det ante mig att det var någon skillnad. Men lite kul är det ju.
Äääähhh. tacka vet jag 80- och 90-tal :)
Ser man på, 80- och 90-talen har jag nästan inte ens funderat på i nostalgiska banor.
Jo, det skulle vara axelvaddarna och VM-guld dårå. Och ett visst VM-brons.
Mitt magellanska uttal har alltid legat närmare marseljäsen än magdans. Det där beror kanske på vem man hade som lärare i historia och/eller geografi (fast det hette ju OÄ och SO på den tiden).
Överlevarna gillade jag skarpt, men jag blev förvånad över att det var så tidigt. Fick jag verkligen kolla på sånt när jag var tio bast? Visst nä, svensk tv sände den säkert inte förrän ett par år senare.
En annan, betydligt kortare, serie i samma stil var ju Trifiderna. Länge efteråt gick vi omkring och sa "poco poco poco" under det att vi trummade med fingertopparna på bålen, för att sedan snärta till varandra med baksidan av handen. Sjukt kul!
Skicka en kommentar
<< Home