Elefantkvinnan återvänder

Det var bättre förr. (Tyskland 1946.)

Jag läser i SvD att det är synd om ungdomen av idag och att det var bättre förr när alla fick jobb och kunde ta sabbatsår på löpande band. När man frågar ungdomar vad de tänker göra efter gymnasiet, upplevs den frågan som ”ganska pressande”.

Tulledutt, då.

Jag rekommenderar en läsning av artikeln, men jag vet banne mig inte om jag är upprörd över ungdomarnas naivitet eller deras curlande föräldrar eller den stilla iakttagande Anna Asker som har skrivit stycket. Efter snart ett halvår på SR har jag ju lärt mig att det gäller att vinkla nyheter så att de upprör på något sätt. Positivism är a big no-no. Ni som inte orkar läsa, ska få en snabb rekapitulering här:

Tre gymnasielever talar om framtid, skola och press:

• En av dem fick 500 kr för varje höjt betyg och en annan några hundralappar för varje VG och MVG.
• Det är himla svårt att få jobb (men de har förstås under skoltiden jobbat extra i t.ex. affär och som vaktmästare).
• Deras föräldrars yrkesval var mycket lättare, konkurrensen har ju hårdnat.
• Man kan inte ta sabbatsår (men de ska göra det).
• De har ibland fått ägna hela helger till plugg (men det har varit himla många studentskivor).
• Det är viktigt att ha hemmet som en frizon (men föräldrarna ska lägga sig i utan att tjata).
• Att hålla sig i fysisk trim är pressande och skapar ”en stressad situation”.
• Det är också pressande att känna att man ska kunna ge samma stöd till sina barn som man har fått av sina föräldrar.

Ok, kanske är det meningen att Anna Asker bara ska rapportera och inte reflektera. Och här faller jag i den grävda gropen när jag bloggar om det. Well, grattis i så fall.

Mig är det i alla fall jättesynd om. Att jag fortfarande har lock för öronen och ett svidande brännsår känns pressande. Å andra sidan är jag på väg till en föreläsning på Krismyndigheten Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (smidigt), och de om någon borde ju kunna hjälpa mig i min ohyggligt stressade situation när åhörarna ställer krav på mig och jag känner att jag måste prestera något.

Visst ser det ut som om jag har blivit torterad med en cigarrett? (Elefantskinnet är ju riktigt konstnärligt fårat.)

Uppdatering om det här med elefantskinn
År 1968 for jag som skjuten ur en kanon ur en barnflickas famn och slog sönder vänster ögonbryn mot ett köksskåp.

År 2003 föll jag på en basketplan och blödde plötsligt ymnigt ur höger ögonbryn, men blev på akuten ihopklistrad som en Humpty Dumpty. På bilden nedan ses såret – klisterfritt. Det spretiga ögonbrynshåret hade däremot fortfarande en stor klisterblobb kvar.

Ögonbrynsklister och elefantskinn anno 2003.