Bildsafari från ett releaseparty

Sulo – orsaken till gårdagens hallabalooo.

När jag tog in på Hotell Terminus igår kväll sa receptionisten:

– Jahaja, du har beställt ett lite mindre rum.
– Ptja, mindre och mindre, jag har beställt ett rum.
– Ja ... eh. Men det är i alla fall fullt utrustat.
– Så bra. Måste väskan stå i korridoren eller får den plats i rummet?

Här i denna säng sitter jag just nu. Det är otroligt mysigt med gammelsängen och känslan av att nämen 1909 är inte så långt borta i alla fall. (Hotellet firar 100 år nästa år.)

På väggen vid sängen finns denna. Jag har tryckt och tryckt utan någon som helst effekt. (Suddet på bilden symboliserar känslan av tidsresa.)

Där bakom det blyinfattade finns en stockholmsk bakgård och Klara Kyrka som säger ding dong nästan hela tiden.

”Hotellet renoverades varsamt 1998.” Må så vara, men knottrig 70-talstapet satte ni väl ändå inte upp? Kolla hur 1909 smidigt övergår i 1970-tal.

Efter att ha lämnat Uddevalla igår eftermiddag åkte jag alltså till Stockholm för att äta gratismat och dricka gratisrosé (huärk) tillsammans med Idolartisterna, tjejer i enorma urringningar, en konditoriägare från Katrineholm, poeter och musiker samt grabbar som såg ut som Anderssonskans Kalle. Det var lika trångt som i ingången till Råsunda när landslaget ska spela fotboll, fast fler höga klackar.

Bob Hansson kom fram till mig och hälsade utan att jag reagerade för att det var just Bob Hansson. Jag var mer fokuserad på att höra vad alla runtomkring mig sa och gjorde eftersom alla sa och gjorde fullständigt absurda saker som att pussa Andrés Esteche och krama Sara Löfgren, nypa regissörer i rumpan och köpa 14 shots på en gång.

– Hej, jag heter Bob, sa Bob.
– Hej, Lotten heter jag ... Vasarusaru förresten? Bomb? sa jag uppriktigt förvånat.
– Bob! sa Bob.
– Bomb? BOMB? BOMB? upprepade jag eftersom jag verkligen inte förstod.
– BOB!
– Bomb? Som i James Bomb? sa jag eftersom humor är det allra bästa vapnet mot komplett förvirring.
– BOB! BOB! Jag heter BOB!
– Jaså! Hej Bob!

Det var inte bara jag och Bob där – halva Stockholm klämde in sig i lokalerna där jag är på releaseparty en gång vart nittonde år. (År 1989 var hela Nationalencyklopedins redaktion där för att fira NE:s första band.)

Orsaken till Café Opera-besöket var att Sulo från Diamond Dogs (han som gjorde armhävningar med mig i våras) hade releaseparty. Om man tvingar artister att göra armhävningar i radio blir man tydligen bjuden på storkalas.

Ernst Brunner presenterade bandet på scenen. Visst ser man att han tittar på mig med avsmak? Känner han månne till Julkalendern?

Sulo sjöng med Staffan Hellstrand, Sara Löfgren och Louise Hoffsten (som för övrigt var späd och märkt av sjukdom – men vacker som en dag). Scenen var så liten att mickstativet åkte upp i kristallkronorna och minsta lilla tendens till spagatgående fick förberedas genom att kören backade två steg in i gitarristen. Basisten delade med blåssektionen på 1 m², medan keyboardisten bredde ut sig så här:

Han gav skrevet ett ansikte.

Två journalister hade kommit hela vägen från Barcelona för att göra en intervju, men tillfälligheter gjorde att intervjun fick skjutas upp och jag och spanjorerna, en manager, en skivbolagsdirektör och några andra mitt i natten hamnade på Soap Bar, där vi drack champagne till klockan 03.

Soap Bar. Tyvärr syns inte dB-nivån på bilden.

Huuuuur orkar stockholmarna? Plejset var fullsmockat en vanlig måndagkväll, alla dansade hysteriskt på bardiskar, i ölkö, i kisskö och i betalkö. En svartmuskig Alcazar-typ gjorde en Ria Wägner-vinkning mot mig som jag tolkade som ”kom hit”.

– Vill du något? sa jag.
– Har du problem, kompis? sa han.

Där kände jag mig lite som Bob Hansson, så jag bara ryckte på axlarna och gick. Var det en modern uppraggningsreplik? Himla lyckad i så fall.

På väg hem till hotellet lärde jag spanjorerna allt om NK, rivningsraseriet i Klarakvarteren, statyn i Sergelfontänen med parallellen till statyn utanför Tekniska Högskolan i Luleå och eventuellt badande i just denna fontän, lite om Bellman samt allt om Nils Ferlin-statyn och den lilla ciggen. (Öldrickargubbarna på bänken bakom fick prata tyska med spanjorerna. De enades om att Rolling Stones var ok. Klockan halv fyra på morgonen.)

Nä, nu ska jag checka ut och åka hem för att fotograferas för en SR-reklamkampanj. Perfekt tajming, jag är verkligen jättefräsch. Men om jag klär ut mig till Anderssonskans Kalle och säger att det är så man ska se ut numera, för det har jag sett på Café Opera ...