I Strindbergs rum
Se här – en anakronism. (Det där suddiga är inte pelare utan tygremsor i dörröppningen. Tygremsor som signalerar ”hoho, slå inte i huvudet här”.)August Strindberg hyrde ett rum på Runmarö i Stockholms skärgård runt 1890. Han var 41 år, arg på Siri von Essen, arg på kompisar och ovänner och i största allmänhet mest arg. På Runmarö – i rummet där jag befinner mig just nu – skrev han novellen ”Silverträsket”. Jag citerar några av hans välkomponerade ord, skrivna där jag läser dem:
”Konservatorn, som ursprungligen ej velat föra den sörjande kvinnan tillsammans med sin fru, af skäl han icke kunde säga, kände sig nu af lika osägbara grunder manad att göra dem bekanta och låta dem utgjuta sig för hvrandra, ty han anade, att något kunde springa fram härur, som vore av värde för båda.”
Där ser man. Jag har funnit en frände. Vi Som Gillar Långa Meningar. Fast när han var lika gammal som jag är nu, hade han redan skrivit långa meningar i bl.a. Mäster Olof, Röda Rummet, Hemsöborna, Fadren och Fröken Julie. Och snart skulle han börja tillverka guld.
Själv ska jag tillverka mig en stor frukost och skriva ett generationsromansdeckarpoem som ska slå världen med häpnad. Måste bara hitta någon att vara lite arg på först, eller hur?
14 Reflektioner:
Skulle det inte vara mer originellt att skriva en generationsroman som var väldigt munter, trevlig, filantropisk och positiv i största allmänhet?
Munter är då verkligen ett ord om man inte läser eller hör alltför ofta. Synd!
Är du hemma nu, Ö-Helena undrar Ö-råttan
Ta bara inte min idé; dvs en deckare som utspelas i småstadsmiljö.
Ett brutalt mord inträffar. Polisen som utreder brottet har problem med sin partner, eftersom jobbet tar så mycket tid.
Jag tror att det skulle kunna bli något så håll fingrarna borta!
Jag är hemma, Ö-råttan!
Jag vet inte om jag just gillar långa meningar, bara att jag skriver såna (påstås det i alla fall). Heja oss!
Måste bara hitta någon att vara lite arg på först
Du kan ju alltid vara ARG på vädret.
Passar nog bäst i ett poem
ex Det regnar på vår kärlek
Att skriva något överhuvudtaget har alltid förbryllat mig. Var kommer historier ifrån. Jag har plats, problem, personer klara i huvudet (nej det är inte en deckare), men var kommer handlingen ifrån?
... hjälper det att vara arg? Är det ett krav? Eller duger några andra mentala lyten, som glömsk, eller lat, kanske skygg. Om jag råkade vara en lagom tjock trebarnsfar i mina bästa år, som trivs med livet. Är det då kört? (den meningen kunde blivit längre men den tor slut)
Jag konstaterar glatt och piggt att jag aldrig läst klart en bok av August Strindberg. Kan inte se varför jag skulle göra något åt saken nu, faktiskt. Övertyga mig gärna.
Har förresten uppdaterat de dialektala äventyren på fotbollsläktarna med en videosnutt! Omistligt!
(För de som nu undrar vad detta har med Lottens postning att göra kan jag lite diskret säga att det här är precis i Lottens smak - dvs att min lilla kapning kan vara ursäktad!)
LOTTEN! Hjälp en nybliven E-tunabo. Vad ska jag göra nu? Jag bara jobbar ju om dagarna, men det blir ju trist i längden. Ska man gå på basket?
Luuugn. Ring Ica. Hon guidar och jag lyder order.
(Jag ligger fortfarande ute i skärgårn med Strindberg, sitter ju fast i styv kuling.)
sitter ju fast i styv kuling
SPIK i FOTEN!
Se
Äh, långa meningar blir bara jobbiga att läsa. Man tappar tråden och det blir lätt byråkratsvenska med bisats efter bisats. Lagom är bäst.
Vår styva kuling ute i skärgårn genererade mest olämpliga skämt.
Skicka en kommentar
<< Home