Vem är det egentligen synd om?

Jag vantrivs så fruktansvärt med att vara sjuk. Och märk väl, nu handlar det i mitt fall bara om en hederlig gammal jätteförkylning med totalsänkande febertoppar. Att inte kunna fara, flänga, fladdra och i största allmänhet vara den där kraften gör mig vansinnig. Därför är jag en fullständig pina som sjukling.

I huvudet låter det så här när jag är sjuk:
– Om man skulle ta och plantera om de där döda blommorna. Nej, köpa nya. Har Sexåringen ätit lunch? Jag måste ha te. Måste kolla om posten har kommit. Dags att hänga tvätt. Åh, jag glömde att köpa kardemumma. Såg jag ett glasspaket på köksbordet nyss? Titta, där är ju den där skruven till den där hyllan som står lutad mot väggen. Jag måste verkligen ha te.

När jag är frisk låter det så här ur munnen:
–Pah, blommor, vem bryr sig väl om blommor, nu får de stå där tills någon annan tar hand om dem.
– Hörru Sexåringen på språng, kom här, värm en pirog.
– Klick, där sätter jag på te, tar soppåsen och kollar brevlådan på en gång, blir lite deppig av räkningarna, tröstar mig med en tallrik glass, springer ner i källaren och hänger tvätt och tar upp torra högar och slänger på soffan, hittar kikaren som vi har letat så efter, hjälper Sexåringen att äta pirog med kikare, springer över till grannen med kvällens vinflaska bafatt, dammsuger köksgolvet och gör slutligen teet. (Skruven till hyllan ser jag förstås aldrig, kardemumman har jag inte en tanke på.)

När jag är sjuk, förvandlas jag till denna vrålande häxa:
– Hallå! Är det bara jag som ser att blommorna dör?
– Sa du inte att du skulle åka till tippen i måndags?
– Se till att Sexåringen äter lunch!
– Kan jag få en kopp te?
– Har posten har kommit?
– KAN JAG FÅ EN KOPP TE?
– Kan någon hänga tvätten? Ta ner den torra först, ok?
– Skriv upp kardemumma på handlingslistan.
– Vem sa att ni fick ta glass?
– Nej, jag vill ha teet i en mycket större mugg.
– Skrev du upp kardemumma?
– Den där hyllan har stått där i ett halvår, nu tycker jag att vi slänger den.
– Teet är kallt!

Omgivningen säger ”men passa på att vila upp dig” och ”allt hänger inte på dig, vettu”. Jag ber alla slänga sig i väggen och drar sedan täcket över huvudet och surar, övertygad om att världen stannar om inte jag snart blir frisk.

Uppdatering:
Bloggerbludder vill inte tala om att kommentatorsbåset är fullt av folk, utan envisas med att visa upp skylten med en tvåa på. Det är fel och fusk samt orättvist.

Uppdatering
Och nu har Bloggerbludder tillfrisknat. Det är mer än man kan säga om mig. But I praise the acetylsalicylsyra och roar mig med att bli politiskt intresserad där jag ligger i svett och snorpapper.