Hjälm i bilen
Nioåringen här hemma ska på skolresa, och det planeras minutiöst i klassen. Några föräldrar är nervösa som asplöv medan andra inte ens har fattat att det hela ska ske i övermorgon. Vissa kräver garanti för att tjejerna inte ska behöva sova i samma rum som killarna, åter andra rycker på axlarna och minns hur obrydd man var som nioåring.
Jag tycker faktiskt att man kan ta det hela lite på en höft och improvisera sig fram, men så är jag inte heller ett under av planering och ordning. Eller curling.
Exempel: idag (håll i er) fick Nioåringen och Sexåringen vara sjuka hemma ... ensamma i fem timmar.
Det gick helt enkelt inte att ordna på något annat sätt. En har ögoninflammation, den andra har öroninflammation. Bästisgrannen och Skotten jobbar, Den djefla mannen är i Schweiz och så är det med den saken. Och vet ni vad som hände?
Ingenting. Allt gick bra. Huset brann inte ner, ingen bov ringde på dörren, barnen var vänner hela tiden och satt tillsammans och målade med vattenfärger vid köksbordet när jag kom hem. (Med andan i halsen och dåligt samvete upp över öronen. Helt i onödan.)
Tillbaka till skolresetemat, för jag minns min egen första – till Vassijaure i femman. Vi bodde huller om buller på vandrarhemmet som utan avspärrningar låg bara ett par meter från järnvägen, där malmtågen dundrade förbi ett par gånger per dag. Ledarna lärde oss hur man kunde lägga småpengar på spåren som när tåget hade kört över dem blev platta som oblat. Jag kan förstås här och nu göra en lista på hur ohyggligt olämpligt detta agerande var och är och får väl hoppas att alla ni som läser här har åldern inne när det gäller sådan här barnförbjuden information.
Två bilder från just denna resa:
Lollo kollar in platta pengar. Observera avståndet till järnvägsspåren under lek och gamman. (Man kan klicka på bilden för att få den större, men den platta pengen syns inte då heller.)
Ett år senare åkte vi till Ammarnäs, där föremålet för min kärlek försvann med okända tjejer och enligt ryktet – som han själv såg till att sprida – bastade med dem. Ack, hur stor var inte min besvikelse. (Fast Maggan, som han var ihop med, gjorde slut eftersom hon inte var medbjuden till bastun. Så jag förlät honom.)
Mina fem barn är idag 6–17 år och jag klipper av navelsträngar på löpande band eftersom de utan mig åker utomlands, tar tåget till andra städer, åker buss till stan, cyklar till främmande bostadsområden, går hem till nya kompisar och på det hela taget växer. De plattar tydligen inte pengar och bastar inte med okända kompisar utan gör helt andra saker.
Det enda krav jag har på dem är att de ska komma hem levande, varför jag tycker att det där med hjälm i bilen – det är väl inte en så himla dum idé egentligen?
Jag tycker faktiskt att man kan ta det hela lite på en höft och improvisera sig fram, men så är jag inte heller ett under av planering och ordning. Eller curling.
Exempel: idag (håll i er) fick Nioåringen och Sexåringen vara sjuka hemma ... ensamma i fem timmar.
Det gick helt enkelt inte att ordna på något annat sätt. En har ögoninflammation, den andra har öroninflammation. Bästisgrannen och Skotten jobbar, Den djefla mannen är i Schweiz och så är det med den saken. Och vet ni vad som hände?
Ingenting. Allt gick bra. Huset brann inte ner, ingen bov ringde på dörren, barnen var vänner hela tiden och satt tillsammans och målade med vattenfärger vid köksbordet när jag kom hem. (Med andan i halsen och dåligt samvete upp över öronen. Helt i onödan.)
Tillbaka till skolresetemat, för jag minns min egen första – till Vassijaure i femman. Vi bodde huller om buller på vandrarhemmet som utan avspärrningar låg bara ett par meter från järnvägen, där malmtågen dundrade förbi ett par gånger per dag. Ledarna lärde oss hur man kunde lägga småpengar på spåren som när tåget hade kört över dem blev platta som oblat. Jag kan förstås här och nu göra en lista på hur ohyggligt olämpligt detta agerande var och är och får väl hoppas att alla ni som läser här har åldern inne när det gäller sådan här barnförbjuden information.
Två bilder från just denna resa:
Lollo kollar in platta pengar. Observera avståndet till järnvägsspåren under lek och gamman. (Man kan klicka på bilden för att få den större, men den platta pengen syns inte då heller.)Ett år senare åkte vi till Ammarnäs, där föremålet för min kärlek försvann med okända tjejer och enligt ryktet – som han själv såg till att sprida – bastade med dem. Ack, hur stor var inte min besvikelse. (Fast Maggan, som han var ihop med, gjorde slut eftersom hon inte var medbjuden till bastun. Så jag förlät honom.)
Mina fem barn är idag 6–17 år och jag klipper av navelsträngar på löpande band eftersom de utan mig åker utomlands, tar tåget till andra städer, åker buss till stan, cyklar till främmande bostadsområden, går hem till nya kompisar och på det hela taget växer. De plattar tydligen inte pengar och bastar inte med okända kompisar utan gör helt andra saker.
Det enda krav jag har på dem är att de ska komma hem levande, varför jag tycker att det där med hjälm i bilen – det är väl inte en så himla dum idé egentligen?
Etiketter: curling
24 Reflektioner:
Åh, kommer mig inte ett dugg osökt att tänka på ett Oprah-avsnitt jag såg för några år sedan då en mamma råkade ut för värsta lynchmobben för att hon lämnade sitt inte särskilt lilla barn (jag har faktiskt för mig att ungen var tonåring) ENSAM i TVÅ TIMMAR om eftermiddagarna. Om man gör så kommer barnen bli kriminella, massmördare och DÖ. Och det är mammans fel. Japp.
Jag har hört talas om just det är avsnittet, Stina.
Är det inte så att vi har tagit upp detta ämne förut och då länkat till en mamma som (huuuuu) lät sitt barn gå ensam till skolan och därför skulle ha skäll? Och startade inte just denna mamma en blogg i ämnet?
Var lade jag nu minnet?
Precis! Detta krav är det enda man behöver ställa;-)
Även hos oss stundar klassresor. Planeringen inför den ena har tagit död på hela glädjen, åtminstone för mig. Hoppas generalmajorskan som har hand om'et fattar att hon får hålla inne med somligt för att inte sabba fullständigt för ungarna.
EN sak är jag stolt över, och det är att jag avstyrde ett KONTRAKT där ungarna skulle lova att lyda ledarna, inte protestera mot något samt ha en glad min i ansiktet hela tiden.
cruella: Ett kontrakt på glad min? Hahahaha. Gäller det även lärarna/ledarna på skolresan?
Lotten: Jag tycker du gör helt rätt. Att överbeskydda barnen är att göra dem en björntjänst (en björntjänst gör ju ingen glad, var nöjd med livet... åh förlåt... tappade tråden). Att ställa rimliga krav (kom hem levande är ett sådant, tycker jag absolut), ingjuta lite sunt förnuft och ge barnen en chans att klara saker själv så att de själv lär sig ta ansvar är däremot himla bra, tror jag bestämt.
Själv var jag på läger flera gånger om året hela min uppväxt och en bra bit in i vuxenåldern. En gång borstade jag inte tänderna en enda gång på tre dagar och nätter. Sov ofta i samma rum som massor av killar. Och tjejer! Flera gånger duschade vi faktiskt samtidigt både tjejer och killar, för det var så lite varmvatten att man var tvungen att duscha jättesnabbt och jättesamtidigt. (Ungefär som den där familjen i Sällskapsresan 2 som ska ta alla foton på en remsa till liftkorten.) Att åka på läger är lärorikt och minnesvärt och himla spännande! :)
I vår familj har vi ett eget ordspråk: "kommer ni hem och har drunknat så får ni ordentligt med stryk ikväll".
Det lär vara min mormor som uttalade dessa ord när mina äldsta morbröder varje dag lekte vid älven på våren.
Själv var jag väl sisådär 5-6 år när vi barn som var hos mormor själva fick ta roddbåten för att ta oss till kiosken, som låg en bra bit uppåt älven. Det fanns ingen tanke på flytvästar, faror eller annat. Däremot så visste vi att vi inte fick hitta på nå't elände för då "så får ni ordentligt med stryk ikväll".
Men inte var det nå'n av oss barnbarn som fick stryk...
Och överlevde gjorde vi.
Åh vad bra skrivet! Våra barn (8 och 10) åker ensamma till och från skolan och har nycklar hem så de kan gå hem när de vill. De får svara i telefon när de är ensamma hemma men helst inte öppna dörren (då det med största sannolikhet är någon ohängd fiskförsäljare och vi behöver inte mer fisk). 22-månaders tjejen hämtar vi från dagmamman, men hon är så framåt så snart tar hon också bussen hem på egen hand. ;)
Skämt åsido så är jag en ganska ängslig person och kan fantisera ihop de mest fantastiska historier när barnen är tre minuter sena. Men det är ju mitt problem, inte deras.
Sjuttonåringen vandrar i detta nu omkring i ett f.d. koncentrationsläger i Tyskland. Det lär nog ge perspektiv på tillvaron.
Men vet ni vad jag inte skulle "utsätta" barnen för? Boarding school i Storbritannien. Att utan att blinka skicka iväg dem för att bo på internat ... huga. Då förvandlas jag raskt till en kycklingfjant som vrålar
-- RÖR INTE MINA BARN, DE SKA VARA HOS SIN MAMMA!
Jag och min norska kompis diskuterade svensk barnuppfostran, inklämda mellan Jurabergen och Alperna. Under samtalet formerade jag mina tankar sådär som man gör när man försöker förklara vad man tycker, och min slutsats var ”Något har gått väldigt snett när det gäller svenskarnas sätt att uppfostra sina barn.”
Att vara en god förälder omfattar – som jag ser det – förmågan att ta kalkylerade risker. Det är jätteläskigt, men så måste det vara. Om vi lindar in barnen i vår ängslan och kedjar fast dem vid midjan kommer deras vingar aldrig att växa ut, utan bara bli något blekt, förkrympt som hänger och dinglar från ryggen på dem.
Fast, min djefla man, det gäller inte bara svenskarna.
Tänk, här tävlar vi nästan i att vara "den som lämnar sitt barn vind för våg mest och läbbigast".
But it's a good thing.
Inte sova i samma rum som killarna? Nio år?? Vad tror de ska hända?
Livet är inte nu som då, inte i Stockholmförorten i alla fall, så jag låter inte mina barn göra samma saker som jag själv gjorde, lika tidigt. Som tur var har jag skaffat ett gäng, så de kan göra det tillsammans stället ;)
13-åringen fick åka själv till USA i höstas, vilket höjde på vissa ögonbryn. Det var ju inte så att han kuskade runt där själv, utan möttes av bästa kompisen och hans pappa på flygplatsen. Tror han växte en meter på den dryga veckan han var där. Man måste klippa navelsträngen, annars växer inte barnen.
Hjälm i bilen verkar väl som en bra idé. Speciellt som saker och ting verkar ha blivit farligare med åren. När jag var barn fick man ju sitta i baksätet UTAN bilbälte! I en bil mina föräldrar hade kunde det ibland hända att pappa fällde ner baksätet, och sen låg min syster och jag och SOV där under åkturen! Sånt är det väl böter på idag.
Åh, platta pengar! Sånt gjorde jag också. Tioöringar under spårvagnarna, det var skoj. Ibland fick man skäll av spårvagnsföraren. Då blev det ännu mer spännande.
Hönsmamma har jag hört talas om men kycklingfjant var något nytt för mig.
Tycker också att det är ett rimligt krav att barnen kommer hem levande. Själv kom jag alltid hem ren från sandlådan när jag var liten och det var ju inte ett dugg kul. Numera är mitt mantra "Det finns tvättmaskin, det finns tvättmaskin" när vi är ute och leker. Hemma är det totalt kaos, men vi har kul!
Min syn på barnuppfostran innan jag fick några att öva på (summa 2) var att ungar och hundar nog ska uppfostras på samma sätt. Det tror jag räcker ganska långt.
Men också utan "Akta!"-utrop från mamma varannan sekund.
När sonen var sisådär 6-7 år klättrade han högst upp i en kornhässja (såna är höga kan jag upplysa söderifrånkomna). När han hojtade däruppifrån kunde jag
a) bli hysterisk, vilket antagligen gjort honom rädd och så hade han suttit där tills han domnat eller
b) fråga om det var svårt och bra utsikt och om han inte ville komma ner och fika.
Jag valde b). Vilket antagligen gjorde mig ryktbar som helt galen och oansvarig mamma.
Att inte komma hem och vara drunken eller överkörd eller på annat sätt omkommen är ett krav även hos oss.
I ungefär samma ålder gick sonen över en (förhållandevis) stor väg till en kompis. Varje gång förmanade jag honom noga att han skulle se sig noga om.
Så småningom suckade han och sa att han visste det nu ...
Men då sade jag att det var nog något jag sa mer för mig själv. För om han kom hem och var överkörd och jag inte sagt det så skulle jag banna mig själv.
Fast när sonen var alldeles kolossalt försvunnen och blev efterlyst av polisen och de letade i hela stan och de beordrade mig att stanna vid telefonen ...
då var jag inte speciellt kaxig ett enda dugg.
(Samma dag försvann en Jasmine längre söderut. Sonen hittades välbehållen inom någon timme, hon är nog inte funnen än vad jag vet ...)
Äsch, det var ju hjälm i bilen jag skulle skriva om!
(Det har du blooggat om tidigare, Lotten!)
Då tror jag någon i kommentatorsbåset berättade att whiplash-rörelsen tydligen blir häftigare om huvudet är tyngre, vilket det blir med hjälm.
Därav försvann bilhjälmarna.
(Hmm... rallyförare har väl fortfarande hjälm? Fast de kanske åker ikull på ett annat sätt?)
Wv: sphering.
Är det att man svär med runda ord?
*sparat i min samling wv till Lotten*
SchlagerbloggarLsuotten?
SchlagerbloggarLotten och ingeget annat ska det vara. (Inviger min netbook i knäläge. Kämpigt värre)
Ja, fast bara liiiiite! Kolla i dagens nyupplagda inlägg, Plastfarfar! (Bara för att du bad mig.)
Ja, Cecilia N, jag gillar ju hjälm i bilen. Förmodligen kommer mina memoarer att heta "Med hjälm i bilen och gröt i huvudet".
untsf
Ont som f**?
Tror nog att salig Gerhard hade kunnat ge oss en lektion om bilhjälmars olämplighet. Han var intresserad av både trafiksäkerhet och boxningsskador, och det där med skallrotation förklarade han för mig en gång. Jag kommer inte ihåg detaljerna nu, men det är någonting med skjuvkrafter som uppstår mellan kraniet och hjärnan.
(Mer om Gerhard på Lottens blogg den 11 juni 2008.)
Jag hade faktiskt hjälm i bilen i min ungdom. Tror den var pepitarutig...bilen var en vit hundkoja med röd läderklädsel och jag var tuff....
Skicka en kommentar
<< Home