Födelsedagsrutiner
När jag var liten födelsedagsgratulerades vi på exakt samma sätt som vi gratulerar här i familjen nu när jag är vuxen. Det är skön(?)sång och hurrarop (trefaldigt för alla i Lund födda, annars fyrfaldigt) och en bricka med
I morse var vi sju som tassade omkring och försökte harkla igång rösten eftersom en 15-årig kusin bor i gästrummet under en prao-vecka. Och idag fyller hon år.
– Sssschhhh!
– Tyst!
– Klirra inte!
– Stäng kylskåpet innan det börjar pipa!
– BANG! BANG! BANG! BANG!
Plötsligt bankade någon med jättemånga decibel på ytterdörren. Vi hyssjade med arga ögonbryn mot ingången. In klev då världens absolut minsta sotare.
– Jahaja, här har vi ett helt fotbollslag i köket! sa han och klättrade upp på en stol för att nå upp till fläkten, som prompt skulle kontrolleras klockan 07:10 denna morgon.
Vi tittade på varandra och tänkte att det var då ett underligt fotbollslag: sju halvklädda personer med sovskrynklor i ansiktet. Men så högg vi tag i brickan och drog efter andan – samtidigt som vi avbröts av sotaren som gav order till min djefla man.
– Har du satt uppe den här själv?
– Näe, vi hade hantv...
– Skruvmejsel!
Nu blev det lite rörigt eftersom sotaren bad den ickesnickrande djefla mannen om en kryss-skruvmejsel och den djefla mannen som aldrig någonsin ens nuddar verktyg gav sig iväg på en mejselutflykt i källaren precis när vi andra stämde upp i ett Ja må hoooon ...
(Om jag hade varit mer fokuserad på sotarens behov och mindre på det brinnande ljuset, sången och paketen, hade jag kunnat tala om att en skruvdragare låg under köksbordet, en nyladdad borrmaskin stod inne i duschen och att den svartröda verktygslådan bredvid frysen i källaren är full av mejslar från fem decennier.)
Såja, det var en morgon mitt i livet. Fläkten blev godkänd, tre barn kom iväg till skolan, en kusin satte sig på en okänd buss mot en okänd praoplats och två barn bäddades ner i sjuksängar. Den lille sotaren syns inte till, men vi vet inte om det beror på storleken eller att han de facto har gått någon annanstans.
- tänt ljus
- varm choklad
- lyxfrukost
- paket.
I morse var vi sju som tassade omkring och försökte harkla igång rösten eftersom en 15-årig kusin bor i gästrummet under en prao-vecka. Och idag fyller hon år.
– Sssschhhh!
– Tyst!
– Klirra inte!
– Stäng kylskåpet innan det börjar pipa!
– BANG! BANG! BANG! BANG!
Plötsligt bankade någon med jättemånga decibel på ytterdörren. Vi hyssjade med arga ögonbryn mot ingången. In klev då världens absolut minsta sotare.
”Den lille sotaren”. (I samarbete med H.C. Andersen & Antoine de Saint-Exupéry.)
Vi tittade på varandra och tänkte att det var då ett underligt fotbollslag: sju halvklädda personer med sovskrynklor i ansiktet. Men så högg vi tag i brickan och drog efter andan – samtidigt som vi avbröts av sotaren som gav order till min djefla man.
– Har du satt uppe den här själv?
– Näe, vi hade hantv...
– Skruvmejsel!
Nu blev det lite rörigt eftersom sotaren bad den ickesnickrande djefla mannen om en kryss-skruvmejsel och den djefla mannen som aldrig någonsin ens nuddar verktyg gav sig iväg på en mejselutflykt i källaren precis när vi andra stämde upp i ett Ja må hoooon ...
(Om jag hade varit mer fokuserad på sotarens behov och mindre på det brinnande ljuset, sången och paketen, hade jag kunnat tala om att en skruvdragare låg under köksbordet, en nyladdad borrmaskin stod inne i duschen och att den svartröda verktygslådan bredvid frysen i källaren är full av mejslar från fem decennier.)
De fem barnen vid gästrummets fotände och den inte alls nyvakna kusinen öppnandes paket.
Såja, det var en morgon mitt i livet. Fläkten blev godkänd, tre barn kom iväg till skolan, en kusin satte sig på en okänd buss mot en okänd praoplats och två barn bäddades ner i sjuksängar. Den lille sotaren syns inte till, men vi vet inte om det beror på storleken eller att han de facto har gått någon annanstans.
Etiketter: födelsedag, hantverkare
29 Reflektioner:
Sotare är en yrkeskategori med vilka mina erfarenheter är till 100 % positiva. De är så himlans trevliga och kundorienterade, och frågar man om de talar knoparmoj så blir de alldeles engagerade.
Undrar vad "Har den äran på födelsedagen!" heter på knoparmoj?
Älskade sotare har jag skrivit om förut, känns det som. (Men var? Jag skrev om sotarmössan, som från början tillverkades av byxben.)
Nu lärde jag mig att sotare faktiskt ska kallas skorstensfejare eller till och med skorstensfejarmästare.
Själv tycker jag att det är härligt att gästrummet har en fotände.
(Men wv tycker att jag är dium)
Sotaren borde haft födelsedagspaket med sig. De ska hålla ordning på födelsedagar när de nu envisas med att komma så tidig, även om det är tillfälligt boende kusiner som fyller år.
fulladdad borrmaskin i duschen? Ifall ni var tvungna att borra ner Merv när han kom med kniven i duschen under Halloween?
Sot heter fej på knoparmoj. Städa och feja. (Min stora visdom kommer från wikipedia.) I min hall, i min alldeles vita lägenhet stod världens vackraste sotare en morgon – lång, helt svartklädd med viska och all den utrustning en sotare har. Under den svarta mössan stack blonda lockar fram. Som hämtad ur en saga. Fast jag tänkte nog på kolaren i Beskows Petter och Lotta. Jag hade en bebis på armen, så det blev slutet på den sagan.
entarti sa wv Först trodde jag det var något fint ... men en tar ti´på sig ibland.
Synd att Du var så stressad.
Annars kanske Du hunnit fråga honom om hans Hertiginna.
En staty av Sotaren och Hertiginnan finns i Odense.
"eller att han de facto har gått någon annanstans"
dog han
eller
drog han
det undrar jag nu
yo
Jag har blåstirrat på ordet "fotände" ett tag. Varför skrev jag så? Varifrån kom det ordet? Finns det ens?
Jahapp! Både fotända och fotände finns. Det är väl en maskulin gästsäng dårå.
Nu var det ju det faktum att gästRUMMET hade en fotände som jag tyckte var roligt.
Var är rummets huvudände? Är det kanske en Feng Shui-term jag inte känner till?
fotände: det är liksom bortom tårna någonstans
kroppens the end
Ha! Tiila -- nog för att rummet är ungefär lika stort som sängen, men det här var ju att ta i.
Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för om det var omedveten fyndighet eller språklig fadäs.
Zkop: Den där världens vackraste sotare har varit här och dammsugit insidan av vår kakelugn en gång. (Men jag fattar inte -- hur kan jag ha underlåtit att skriva om det?)
Tänk ändå, embryo. Kroppens the end är inte ändan. Men ändå.
Och jag funderar inte på sotare, utan om gäst-kusinen fyllde femton, eller var femton när hon kom dit och fyllde sexton.
Sedan är jag lite nyfiken på om Lille Sotaren upptäckte smattret från kameran när du tog kort.
Och nu när jag tänker efter, ser inte Lille Sotaren ut som Ipren-mannen?
Gästkusinen fyllde 15, jag var lite otydlig med det, ja. Lille Iprensotaren märkte nog inte att jag tog bilden eftersom hela köket samtidigt var fullt av hyssjande människor som nog dränkte klickljudet.
Det här var en grymt härlig blogg! Du skriver med knorr! :)
Varför kan han inte få havregrynsgröt?
Jag tror, Lo, att havregrynsgröten av honom anses mindre lyxig (=nyttigare) än filen. Han är en mycket fördragsam man, den djefla.
Sara Marklund: Nöff och tack! (Sorry, jag var tvungen.)
Hos oss öppnade sotaren en lucka till skorstenen, belägen i vår garderob, i sovrummet dagen innan vi skulle fara till fjällen, en mycket viktig detalj i sammanhanget. Det slutade med en mindre katastrof, eftersom ALLT sot flög ut i garderoben bland alla kläder, istället för IN i sotarens dammsugare. ALLA kläder som inte låg nerpackade och hela överkastet blev sotsvart.
Det bloggade jag inte heller om.
Som gammal sotare, eller skorstensfejare (dock inte skorstensfejarmästare, för en sådan finns det max en i varje kommun) om vi ska vara noga, så blir jag lite bekymrad över detta.
Varför kontrollerade han köksfläkten? Hade ni beställt det? Numera är det nämligen ingen lag på brandsyn av köksfläktar.
Fläkten har varit en simpel kolfiltermoj, men har nu blivit en gåutgenomväggenmodell, Stellan. Bygglov, byggställning, hantverkare, the works. (Kr, kr, kr, kr som det står i Kalle Anka.)
Åh, ni har mina åsnepärons favorittapet i köket!
Jamen det vet väl alla att det är världens finaste tapet, Åsna? Köket var otapetserat i evigheter bara för att jag inte hade hittat vad jag ville ha. Men plötsligt låg den där framför mig: Tapeten med stort T.
Å, tapeten! Vi hade den blå i badrummet uppe och den gröna nere (eller kan det ha varit tvärtom?). Min kompis hade den lite varsans i sitt hus. Detta var sjuttiotal, tänk att den fortfarande finns!
Men Looooooooo, den där tapeten är inte 1970-tal, den är snarare 1800-tal! (Nu överdrev jag kanske lite.) Om någon i din närhet hade den på 1970-talet kan du gott berömma denne för den ytterst goda smaken.
Möjligen var det 1800-tal från början, men den var MYCKET spridd på sjuttiotalet. Åtminstone i Båstad. Jag gissar på en nylansering, säg 1978?
Jag är mest fascinerad av att ni har ett gästrum, med eller utan ände...
Hur många rum i detta hus?!
A-K: Huset har sju rum och är en gammal Konsumaffär från 1932. Tyvärr sattes knottrig vävtapet och blommigt plastgolv in 1982. Sedan vi flyttade in för tio år sedan har vi bara hunnit skrapa lite på den plastiga ytan ...
Hahaha, låter som hos oss. Bor i en 74 kvadratmeter stor (liten?!) trea och har fortfarande, efter sju år, lister liggande som "snart " skall spikas/limmas fast. Det är väl den där osäkerheten om spikande eller limning som är orsaken. Eller nåt... Låter hur som helst charmigt att bo i en gammal affär. Där gjorde ni en bra affär... (Ursäkta, men jag var tvungen, bor i Göteborgsområdet och är starkt På spåret-influerad...)
wv: inkinsur, försöker på berusad engelska tala om att jag är osäker
Skicka en kommentar
<< Home