OS: Vad kul att jag hade fel!

Vi har tagit ett silver genom Emma Johansson, som cyklade på smala däck i hällande regn i nästan fyra timmar – och det handlade inte om ett litet duggregn. Cyklop hade fungerat bättre än solglasögonen som alla antingen körde ner på nästippen eller helt sonika slängde ut i en kinesisk buske.

Spurten engagerade alla. (I pyjamas vid lunchtid, ja.)

En stackare från Kina gled i en kurva rakt ner i en mystisk, en meter djup rännsten så att Femåringen här hemma nästan började gråta.

– Men varför åker alla andra ifrån henne? Varför stannar dom inte och hjälper henne upp?

Nyss låg hon där på rygg med cykeln över sig.

Efter målgången fick vi se vinnaren (brittiskan Cook) skratta, gråta, gå omkring, kramas, pussas, gå lite mer, skratta lite mer och gråta lite mer. Men inte en enda sekund svensk glädje. Vad var det jag ville se då?

Jo, när det gäller cykling så finns det ju ett antal komplicerande faktorer. Doping är den största eftersom det inom cykelsporten finns ovanligt många atleter som råkar äta fel kosttillskott, ta fel tandkräm, andas in fel blod och anlita fel rådgivare. Men en annan faktor är att man ju cyklar i stall/lag/länder. Så här, va:

Vår bästa cyklist har under många år varit Susanne Ljungskog, känd för att hon länge använde vit kajalpenna runt ögonen. (Don’t ask.) När Emma Johansson just idag var i bäst form och först av de två i den stora klungan av obegripligt vinglande cyklister, var det Emma som fick chansen att vinna. Susannes uppgift blir då automatiskt att stanna kvar bak i fältet och absolut inte dra så att klungan hinner ifatt utbrytarna längst fram. Även om Susanne skulle drabbas av en energikick av guds nåde, är det inte läge att försöka vinna eftersom hennes lagkompis har chans att vinna där framme.

Därför ville jag se vad som hände efter målgången. Kramade Emma Susanne som tack för hjälpen såsom den överlycklige tvåan Gunde Svan kramade ettan Torgny Mogren i VM i Val di Fiemme 1991?