Jag ville, jag vore Henke Larsson idag
Eller så vill jag kanske bara vara en hjälpbehövande treåring på dagis. Eller så vill jag vara lindansös, för då hade jag ju varit himla smidig och tänjbar istället för det klumpeduns till basketspelare jag är. Då skulle jag redan innan jag vaknade ha börjat stretcha fötterna bortåt Stockholm, klämt ut mig som ur en tandkrämstub till en klutt i Högdalen, sedan utbrett mig över Söders trånga gator för att samla mig ihop mig till Uppsala i kvällningen.1
Orsaken till att jag inte vill vara jag idag, är att jag är splittrad. Jag ska vara överallt på en gång och ändå klara en deadline, nej två, och samtidigt svara på inkomstbringande mejl.
Om jag var Henke Larsson, skulle jag inte behöva bekymra mig, allt bara ordnar sig bara man tränar i lagom dos. Om jag var en treåring skulle någon lyfta upp mig, torka mig om munnen och bara bära mig till rätt ställe.
Istället måste jag själv knyta skorna (nu gick skosnöret av igen!), klappa mig på plånboken (nej, var är den?), rusa till bussen (va, jag hann, vad konstigt, jag brukar inte hi... neeeej, det är fel buss!), äta snabbmat (mums) och komma hem helt slut i rutan mitt i natten (men vad kul, där är nycklarna!).
Strunt samma, spik i foten, foten i kläm, klämman i skägget och skägget i brevlådan. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Det kommer nog att gå rätt ok.
Apropå plånbok.
Idag när jag handlade mat, fnittrade tjejen i kassan när hon såg mig rota bland mina ”sedlar”.
– Vad kul! Din plånbok ser ju ut som min! sa hon.
– Åh, vad skönt att höra! svarade jag.
– Här har du ett kvitto till! fnittrade tjejen.
– Åååh, har du inte några extra som jag kan få? skrattade jag.
Och så fnissade vi sådär som tjejer gör och som är så irriterande när man står utanför och inte förstår vad som är kul och därför börjar snegla på sin egen gylf och krafsa lite efter eventuellt felsprungna snorkråkor. Men det vara bara jag och kassatjejen som hade hittat varandra och var glada i vår kvittomisär.
Se där, det finns en term för detta: hoarding. Samla, samla. Nu ska jag bara samla ihop mig själv.
Orsaken till att jag inte vill vara jag idag, är att jag är splittrad. Jag ska vara överallt på en gång och ändå klara en deadline, nej två, och samtidigt svara på inkomstbringande mejl.
Om jag var Henke Larsson, skulle jag inte behöva bekymra mig, allt bara ordnar sig bara man tränar i lagom dos. Om jag var en treåring skulle någon lyfta upp mig, torka mig om munnen och bara bära mig till rätt ställe.
Istället måste jag själv knyta skorna (nu gick skosnöret av igen!), klappa mig på plånboken (nej, var är den?), rusa till bussen (va, jag hann, vad konstigt, jag brukar inte hi... neeeej, det är fel buss!), äta snabbmat (mums) och komma hem helt slut i rutan mitt i natten (men vad kul, där är nycklarna!).
Strunt samma, spik i foten, foten i kläm, klämman i skägget och skägget i brevlådan. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Det kommer nog att gå rätt ok.
Apropå plånbok.
Idag när jag handlade mat, fnittrade tjejen i kassan när hon såg mig rota bland mina ”sedlar”.– Vad kul! Din plånbok ser ju ut som min! sa hon.
– Åh, vad skönt att höra! svarade jag.
– Här har du ett kvitto till! fnittrade tjejen.
– Åååh, har du inte några extra som jag kan få? skrattade jag.
Och så fnissade vi sådär som tjejer gör och som är så irriterande när man står utanför och inte förstår vad som är kul och därför börjar snegla på sin egen gylf och krafsa lite efter eventuellt felsprungna snorkråkor. Men det vara bara jag och kassatjejen som hade hittat varandra och var glada i vår kvittomisär.
Se där, det finns en term för detta: hoarding. Samla, samla. Nu ska jag bara samla ihop mig själv.
20 Reflektioner:
Oj, dags för städning i din plånbok. Som liten älskade jag städa mammas plånbok av en större modell. Den med handrem. Ibland blev hon så orolig och det förstod jag inte förrän nu... Hon behövde alltså kvitton för att redovisa uppdragsgivaren!
Min kompis har en plånbok bestående av enbart rem som fäster alla hans kort, den ser ut som din!
Samla dig! Det ska jag också göra...
Jag vill definitivt vara Henke idag. Eller någon som blir omhändertagen, inte någon som skall göra sådant hon egentligen inte kan. Under tidspress. (Min man hälsade dock att att jag fått ett paket på posten idag, så du muntrar upp även denna mörka dag!)
En annan bra person är Elastaflickan, alltså mamman i Superhjältarna. Det finns dagar då jag önskat att jag var hon.
Hon kan sträcka sig runt hörn, är supersnabb och kan få en jäääätelång arm eller jääätelånga ben när hon behöver ta ett stort kliv eller nå något.
Henke Larsson, ja, visserligen. Men hellre Olof Mellberg. Då hade jag ju vart rackarns snygg också. Och jag vill inte riktig spela i Mancherster. Eller, Ljungberg kanske. Då hade jag både vart snygg och spelat i ett underbart lag.
Din plånbok ser ut som mina väskor och jackfickor. Jag sparar alla kvitton för att jag i senare skede ska vara vuxen och titta efter om de räknat rätt. Hittills har det aldrig hänt.
Men en treåring som blir buren, Lotten. Finns det sådana?
Jag trodde treåringars liv mest gick ut på att säga va´dä, varför då och nej.
Om din plånbok ser ut så blir jag nästan nyfiken på din handväska, om du har någon.
Min har ungefär samma innehåll som Mary Poppins....
Min plånbok ser också ut som om jag knölat ner en roman i den. Man ska spara alla kvitton! Alltid! Det enda kvitto jag inte tagit om hand på varsamt sätt var till en julklapps-dvd-box där expediten glömt lägga in skivorna. Morr. Men slumpens vägar äro outgrundliga och i en överbliven plastpåse från Åhléns hittade mamma just detta kvitto under risgrynsgrötresterna (inplastade, annars vete sjutton om det blivit en solskenshistoria av det hela).
Jag ska fortsätta med min hästhandlarplånbok, även om det inte precis är tusenlapparna som får den att bågna.
Vem var först? Ask eller trollen som åkte luftballong?
Jag har förton kvitton i min plånbok, relaterade till kortköp.
De läggs sedan i drivor i en byrålåda där de väntar på att bli avkryssade mot kontoutdragen som kommer på posten.
Därefter väntar de förgäves på att bli destruerade.
Jag vill bara tacka för din bok som kom med posten idag. Jag blev jätteglad över den. Så fort jag har läst ut den bok som jag håller på med nu, så ska jag läsa din. Självklart så kommer jag sen också att recensera den! Tack än en gång så jättemycket. Hälsningar Bim. (Inte Ulliga Bim, utan Bim från Bims Blogg alias Britt-Marie!)
Tackar för boken!
Har redan läst en bra bit och nu uppenbarar sig ett problem.
På bloggen kan man ju kommentera och komma med spännande inlägg och anekdoter, men var gör man av kommentarerna till dina kåserier?
De samlas på hög i hjärnan och blockerar effektivt övrig verksamhet. Övrig verksamhet är för närvarande begränsat till produktion av trädgårdsdrake så det är i och för sig ingen större skada skedd ...
Mario Andretti (racerföraren): ”If everything's under control, you're going too slow”
Som kontrollneurotiker försöker jag lära mig att kolla kvitton, det gör man en gång och sen åker de antingen in i bokföringen eller ner i papperskorgen.
Något MVG i ämnet har jag ännu inte fått, dock.
Sitter just nu på Centralen ... och tittar på en sexåring (?) som åker i sittvagn. I ungefär 120 knyck, för pappan ruuuuusar.
Handväska vareja. Nejnej, jag har inte någon. Jo,när jag går på bal har jag en vidunderlig secondhandsak med "huvudvärkspulver" och främmande, tyska visitkort från 1943. Men vad ska man ha i en sådan? Betalkort och leg?
Jag har alltid när jag inte går på bal en basketryggsäck med pennor, papper, kamera, dator, sladdar, mobil, den tjocka plånboken, bricanyl, hårsnoddar, idrottstejp, sax och tejp. Däremot har jag -- tyvärr -- aldrig småpengar till parkering eller läppsylkladd.
Jag har varit på bal två gånger i mitt liv, kom jag just på. I mammas lågklänning 1986 och i en nyuppsydd 1988.
Båda gångerna utan handväska.
Tiila: Kåserikommentarerna har jag inte tänkt på förrän nu. Hm. Du får helt enkelt anteckna dem i marginalen i boken. Rätta gärna de tre korrfelen när du ändå håller på!
Jag har med varit på bal två gånger, eller ja, en och en halv. Båda gångerna utan handväska. Vad har man annars en bh till? Det är underskattad som väska.
TIPS:
Jag hade samma kvittoproblem (ja ok INTE lika illa), köpte en såndäringa plånbok som bara håller kort. Har ännu inte saknat ett enda kvitto (man tänker efter vad man gör med dem man faktiskt behöver spara).
Men ser ni, jag har ju skrivit LÅGklänning här ovan. Det skulle ju kunna vara ett nytt mode som minikjol och lågt skurna jeans eller vidbrallor och tunntröjor. Men det var en vacker låNgklänning.
Aha. Hon som sydde upp min långklänning står med i WV: smenita.
Jag har bestämt mig. Elastaflickan är jag. Dessutom har jag invigt plånboken i detta gummiprojekt, så nu får jag plats med ännu fler kvitton.
Men så coolt! WV upprepar sig! Sömmerskan smenita är här igen!
Hur många gånger jag än skriver just nu, så är WV fast besluten att smenita är det hemliga lösenordet som ska basuneras ut. Jag känner mig rik, som "Pojken med guldbyxorna", som en som har trillat över en hög med guldpengar, som en som har ärvt en gammal okänd faster ... tänk om jag i all framtid bara kan skriva i smenita. Autoifyllning?
Jag hade Smenita två gånger innan... och nu är hon här igen!
Men vaddå "hoarding"! Hårding! Finns det inte ett svenskt ord hörru språkpolisen? "Hamstra!"
Själv har jag slutat med plånbok. Det underlättar lite, men fickorna blir rätt fulla.
/Hans
Äntligen, Hans! Jag har vääääääntat på att någon skulle associera till HÅRDING (och sedan dra slutsatsen att jag ju är en sådan).
Tack. Nu kan jag sova sött. Hårt, menar jag.
Skicka en kommentar
<< Home