Jag mötte Lass... eh Fredrik
Har ni läst om hur berömdheter, framstående vetenskapsmän, idrottsstjärnor och utåtriktade författare förlorar talförmågan när de kommer i närheten av USA:s president eller Storbritanniens drottning?
– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej ... svarar den annars kulsprutepratande Steve.
Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.
Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:
– Hej! Jag måste bara hälsa!
Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.
– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!
Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:
– Ja ... det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.
Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.
– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.
Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.
– Vasadu till presidenten? säger David Letterman nästan andäktigt till Steve Martin.
– Jag sa hej ... svarar den annars kulsprutepratande Steve.
Nu har jag varken träffat presidenter eller drottningar, men blängt under lugg på Stellan Skarsgård i ett halvår när vi nästan varje morgon träffades på Slussens T-bana, suttit i Stellan Bengtssons knä, sett en känd, pank och arg skådespelare spritt näck i min egen lägenhet och påtvingat Hans Rosenfeldt min kåseribok med baktanken att han skulle falla om min hals (vilket är svårt när man är drygt två meter lång) och ge mig jobb på tv. Apropå tvåmetersmän, kastade jag mig förra året som en hungrig varg över Sten Feldreich och berättade för honom hur lång han var 1978.
Jag drabbas alltså inte av munhäfta vid möten med Lassie, utan snarare IQ-deficit. När jag i höstas såg Fredrik Lindström strosa runt i en stor mataffär, lät jag honom inte göra det ifred utan tog sats och nästan sprang de 30 meterna fram till honom och sträckte fram handen samtidigt som jag med ett Julia Robertsleende sa på lite för hög volym:
– Hej! Jag måste bara hälsa!
Fredrik Lindström tittade på mig och sa inget och sträckte inte fram handen. Jag sa heller inget utan sträckte bara väldigt envist fram min hand utan någon som helst tanke på eventuell bacillskräck från den långe mannen framför mig. (Ser ni temat här?) Ta min hand då, förbaskade karl! tänkte jag – tills han lydde.
– Hej! Jag heter Lotten Bergman och jag är också blond, blåögd, från Eskilstuna och gillar det svenska språket! Ja!
Här möttes jag av inget. Blott tystnad. Knappnålar hade förstås inte kunnat höras pga. den bedrövliga muzaken från överallt, men mitt påhopp var inte alls uppskattat. Och varför skulle det vara det? Jag hade kunnat börja i en helt annan ände och inlett med att diskutera våra respektive artiklar i senaste Språktidningen istället. Eller påpekat hur lång han var? Fortfarande leende, sa jag:
– Ja ... det var bara det! Hejdå!
– Öh. Ok.
Äntligen. Han pratade. En liten stund senare fladdrade jag förbi honom såsom man fladdrar när man släpar på en kundvagn med mat för tvåtusen kronor och kunde inte hålla tyst den gången heller.
– Hejdå igen, Fredrik Lindström! sa jag.
Nu blir det lite komplicerat. Den 11 mars är jag nämligen på samma villkor som Fredrik Lindström inbjuden till ett evenemang där jag är ”Språkpolis och bloggare” och han är han.
Det officiella programmet.
Hur ska det gå, hur ska det gå?
Etiketter: jobb, språk, Språktidningen, svenska
73 Reflektioner:
Jag ska se och höra Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor" på måndag. Ska jag hälsa från dig?
Undrar om han känner igen dig.
Lule-Anna:
Jag tycker att du kan ha en sådan där skylt som de har på ishockeymatcher, med LOTTEN HÄLSAR FRÅN ESKILSTUNA på.
Jag undrar om inte Fredrik Lindström kommer att börja känna sig lite krasslig runt den 10 mars.
lotten: Just Lindström lär vara en av de rikskända personer som har svårast för populasens oombedda hyllningar. Man kan just undra varför. ;-)
Om du och jag hade handlat ihop vid tillfället du beskriver skulle det ha blivit en lustiger dans: om jag ser folk som verkar det minsta kända stirrar jag envist åt ett annat håll och gör allt för att _inte_ komma i närheten av dem. Det är frågan om vår gemensamma kundvagn skulle ha slitits itu där vi stod och stretade: du i riktning mot Lindström, jag bort från honom. (Vi kan testa nån gång om du vill!)
Äsch, för första gången någonsin försvann min kommentar här! Undrar om kosmos försöker säga nåt?
Iallafall. Jag skrev ungefär såhär: Om du vill göra ett gott intryck tycker jag du ska inleda med att fria från en annan bloggares räkning. Reagerar han lika handfallet som vid ert första möte får du ta tillbaka frieriet för jag vill ha en kvicktänkt och charmerande karl!
Jisses vad spännande! Alltså det som komma skall med tanke på grundförutsättningarna vi just fått veta.
Ska du ha SPRÅKPOLIS-tröjan på dig då?
Inte från, FÖR heter det ju.
Det verkar som om jag är lite nervös inför denna stora begivenhet!
Ordverifieringen säger "nondisit", det låter som nåt slags misstag på latin...
Jag går alltså ner på knä och säger:
- Fredrik. Vill du. *svälj* Vill du. Vill du gifta dig med Su*snyft*vihihi?
Miss Gillette -- jag skulle ju ha släppt taget om kundvagnen omedelbums och låtit dig trycka i kulisserna med den!
Men en intressant sportgren hade det ju varit med
1) kamp om liten kundvagn utan tacklingar men med visir (damer)
2) kamp om stor kundvagn med blodiga slagmål och tandgluggar (herrar).
Cecilia N: Ja, jag måste nog ha språkpoliströjan på mig. Eller blir det månne övertydligt?
Tihi. Det första jag tänkte när jag läste inlägget var Ah, Suvis blivande man, eftersom hon bloggat om det tidigare. Och så kom de där kommentarerna. Tur, jag hade nästan blivit besviken.
Jag har tyckt han är dryg, det lilla jag sett av honom i teve. Vill du verkligen ha en dryg karl, Suvi? Drygt är det väl diskmedel som är, eller ska vara?
Och nu hoppas jag att han inte läser här, även om väldigt många verkar göra det... ;) Jag kan rädda mig lite med att säga att jag gillat en stor del av böckerna han skrivit, det var hans teve-persona som inte riktigt var i min smak.
Modigt av dig att gå fram till Fredrik Lindström! Trist bara att han inte gav någon respons. Om du någon gång springer på Johan Glans lär du få ett annat bemötande. Jag såg honom i TV3:s Blåsningen där han utsattes för diverse närmanden från okända personer. Han var ett under av tålamod och trevlighet.
Jaha, jo.
Jag har varit rädd för en enda person i hela mitt liv: Fredrik Lindström.
Så nu ska jag gå till er morgonsoffa och se honom på riktigt för första gången på 30 år för att se om jag nog ändå inte är både större och starkare än honom. (Nja, kanske ändå inte fysikt, får vi hoppas.)
När jag blundar brukar jag gilla det han säger. Jag litar på att du, Lotten, håller honom verbalt sysslesatt så jag kan stirra utan att skämmas.
Är det inte så man botar fobier?
På den tiden när med väldigt jämna mellanrum träffade på hr Lindström på Odenplan, och varje gång log stort och öppnade munnen ... och raskt stängde den igen, tittade upp i det blå och mentalt visslade generat – för min hjärna snabbidentifierade honom alltid som medlingvist* –, då såg han alltid intresserat på mig och log lite överseende.
Men det är klart, jag yttrade mig ju inte.
*) En medlingvist är en lingvist som jag har pluggat/jobbat med. Inte en icke-personligen bekant som egentligen inte alls är lingvist utan forskare inom nordiska språk.
Ja det lät romantiskt! Om han svarar ja hoppas jag du twittrar så jag får reda på det omgående! ;)
Konvenansäktenskap har ju funderat bra i tusentals år, det ska nog fungera för oss också!
Han kan nog vara en dryg von Oben men det får jag isåfall plocka ifrån honom. Jag är ju knappast utan mina karaktärsbrister heller!
Om han inte sätter sig på tvären bjuder jag in till bloggbröllop. Deal?
(wv är mulati. Är det verkligen pk?)
lotten: Nej! Jag vill också vara med i blodiga slagsmålsgrenen! Gubbsen kan väl lika gärna som tantsen ta på sig visiren och velourfajtas. Man kan även tänka sig mixed-up double (= förvirrat dubbelfel på svenska).
malinka: Jag tror du har halva inne på FL. Du kanske ska fria istället?
Har anmält mig.
Måste komma ihåg min kalendertröja den dagen.
Om ni nu letar efter alternativa sportgrenar där kundvagnar är inblandade kan jag rekomendera kundvagnsbasket!
Har spelat det ett par gånger och Skaderisken är hög och blodvite i det närmaste garanterat.
Ja jag fick precis de associationerna som Pärlbesatt: det här är något för Suvi.
Då får vi se vad lille snifferton har att säga om saken. Släppa in vilt främmande karlar så där.
Så oerhört spännande! Själv skulle jag kunna berätta om när jag konverserade Olof Buckard.
Jag är visserligen inte helt uppdaterad, men det verkar väl som om F.L. redan är gift? Han kanske inte är mottaglig för frieri på kommission. Och tänk om Lotten tar procent, Suvi?
Ser fram emot den spännande fortsättningen.
Jag tror jag dör av pur förtjusning: kundvagnsbasket! TACK!
Jag har haft lite arbetsrelaterade möten med Fredriks mor. Vid ett tillfälle såg jag dem tillsammans utanför en vårdcentral här i stan. Han hade en låg "sportbil" som han öppnade och satte sig på förarsätet, brydde sig inte om hur mamma skulle ta sig in i den låga bilen. Kanske rullandes på trottoarkanten, men hur skulle hon kunna sätta sig upp i bilen sen, det tänkte han inte på, inte ett dugg. Om jag varit som hon hade jag ringt efter en taxi istället. Det kanske hon gjorde så småningom, jag iddes inte lägga mej i.
For your information:
Enl Wikipeda:
Lindström var 1988–1994 gift med Lotten von Hofsten och är sedan 2005 gift med Sun Fors Lindström
Haha! Det kommer säkert att bli jätteintressant! Du kan ju börja diskutera hans längd och fråga om han spelar basket, och om han inte gör det kan du ju fråga varför. Jag tror förresten att han gick något år på samma gymnasium som mig. Troligen sitt sista år när jag gick mitt första eller något sånt.
Du ska inte alls fjäska för en den Lindst*öm, det är min uppfattning.Humorfri, pösig, tråkig och självbelåten i en charmlös blandning. Hur kan alla dessa träiga karlar få bre ut sej i teve och annorstädes?
Som nu FL.s program om dialekter, det som handlade om Dalarna. Där är jag expert, minsann, gift med en mas som jag är. (Eller dalkarl, om ni vill. Dalmas däremot är inte rätt; det har nån utomstående hittat på.) Jo, då sticker F.L. uppåt Dalarna och på en ungdomsgård i typ Mora hittar han barn som pratar stockholmska. Vilket styrker FL:s tes att stockholmskan håller på att ta över i hela landet. Man hittar det man vill hitta. Hade han bara stannat på torget i t.ex. Avesta strax innanför dalagränsen, så hade han redan där fått höra på dalmål så han hade baxnat. Men det ville han inte höra; han ville höra stockholmsmål. Hans resa gjordes under ett skollov och då hittar man folk som pratar stockholmska överallt. Fy, såna metoder.
Suvi, jag har information från en vanligtvis välunderrättad källa som säger med bestämdhet att PK inte är mulati.
Wv säger "flend", kan det vara friend på kinesisk engelska?
Mulati, det låter som ett hemligt sällskap i en Dan Brown-roman.
Så han har varit gift med en Lotten?! Om nuvarande frun heter Sun kommer han inte ha några svårigheter att gå över till Suvi. Språkligt sett alltså.
Finns det ingen Västeråsare här som jag kan lifta med till evenemanget? Jag kanske måste se honom live innan jag friar, eftersom han nu anses ha en så stötande personlighet. ;)
Klart att Fredrik blev mållös när en till Lotten kastade sig över honom i affären.
Nu kommer Lotten få tvångstankar om att hon på olämpligt sätt kommer att kommentera exfruns namn när hon sitter där i soffan.
*har inte så mycket att tillägga, men fnissar förtjust*
Vilken bufflig typ! Annat är det med Thomas diLeva. När man ett tag ständigt stötte ihop med honom i mina trakter och stod och glodde fundersamt på honom på Konsum medan man grunnade på om det där inte var Thomas diLeva, vad lång han är och hans klänning är blå, så log han alltid översinnligt och sa hej.
En annan gång ofredade jag Ylva Thörn därför att jag trodde hon var en forskare som snott en bok av mig. Hon tog det med fattning.
Det där bli nog ett spännande soffmöte. Prata omkull honom bara! Grunden är ju redan lagd, så att säga.
Wv är damor - damer i pluralis, eller rent av d'amor? Följ den gastkramande fortsättningen!
Aj så, nu blev wv feson - fes hon?
GIVETVIS läser Fredrik denna blogg. Och alla kommentarer. Hej, Fredrik!
Fredrik Lindström är verkligen ingenting att falla i fäförundran för. En överreklamerad besserwisser - det visar ju också hans uppträdande gentemot dig. Han lär vara domare i "På spåret" numera men då jag såg honom som kandidat visste han inte hur Australiens flagga ser ut, hur Södra Korset ser ut eller vad huvudstaden heter.
Fredrik Lindström och Bodil Malmsten - oantastliga nationalhelgon. "Låter stort - betyder: ingenting."
Heja Dalråttan! Jag såg inte din kommentar innan jag skrev min men du har alldeles rätt.
Nejnej, stopp nu, vänta, hallå, var snälla mot folk som ni inte har träffat.
Min erfarenhet är att folk som är blyga ter sig lite buffliga, även när de är vänliga. Själv var jag ohyggligt bufflig våren 1992. Och blyg. Och gravid. Samt ammandes. Och ung och dum.
(Nu är jag förstås snygg, gammal vacker och snäll.)
Man ska nog akta sig för att uttala sig i negativa ordalag om folk överhuvudtaget. Ingen människa är så god att det inte finns någon som inte har nåt ont att säga om personen ifråga.
Moder Teresa själv har anklagats för ganska otrevliga saker, ändå ska hon vara godheten personifierad.
Tänk vilket helvete det skulle vara om man gifte sig med en felfri person, allvetande och övervänlig i alla lägen.
Ja, jag måste ju försvara min framtida fästman!
Nå Du Lotten!
Nu är Du
"Snygg, klokare, vacker och snäll"
eller hur?
Och nu ska han köra första sträckan på skidskyttestafetten Fredrik Lindström!
Fast jag får inte titta på skidskytte och Fredrik Lindström på förstastäckan för jag är kommenderad att titta på Star Trek i vardagsrummet.
Dator? Kommentatorsbåset? Nu? Japp, jag låtsas titta på filmen medan jag följer OS och bloggar i datorn i hemlighet i ett mörkt hörn av vardagsrummet.
Ja, var snälla mot Fredrik. Jag hade nog betett mig minst lika "buffligt" om jag hade blivit antastad av nån tok i mataffären och jag är faktiskt jättesnäll innerst inne. Nåja, ganska i alla fall. Jag föredrar att kalla det integritet.
Dagens kommentarsfält är lika roligt som en Fejan-väns omgörningar av befintliga programnamn till barnförbjudna dito. Man har inte roligare än man gör sig... Tack Lotten.
Jo förresten. DN körde ett litet tag med riktiga personer vars efternamn passade sällsynt med deras yrke. Sen ville de inte ha fler bidrag.
Kan dock inte låta bli att med NÅGON dela den jag hittade i en bilaga i nämnda DN. En som jobbade på en psykklinik och hette Brain i efternamn. Är det inte sagolikt? :)
När det gäller just kända människor blir jag alldeles tyst och tunghäftig och får inte ur mig ett ljud, även om jag faktiskt egentligen borde ha något att säga. I hela mitt liv har tex min mormor sagt att "Om du någon gång stöter på Ann-Louise Hansson, så MÅSTE du gå fram och hälsa". Hon var barndomsbästis med min mamma och jag är tydligen i min tur döpt, efter HENNES mamma (tror däremot inte att jag någonsin har mött dem, men denna mamma gjorde tydligen intryck på min). Till saken hör att min mamma dog när jag var liten och min mormor har fått för sig att det vore vansinnigt trevligt för både mig och Ann-Louise Hansson om vi möttes. Har väl inte tänkt så mycket på det, men så formligen sprang jag in i henne på IKEA. Nästan krockade faktiskt - två ggr. Tror du att jag fick ur mig nåt? NÄE. Efteråt har jag tänkt mig in i situationen, om det var något barn till någon av mina barndomskompisar, så skulle jag ju bli jätteglad. Men jag lär nog inte få chansen igen.
Annars är jag bra på att häva ur mig och slänga mig om halsen på folk, även som såna som jag inte känner helt bra, som avgående områdeschefer (sprang genom hela butiken för att säga lycka till - har jag fått höra duktigt av mina arbetskamrater) med flera.
Och nu har jag tagit en jättestor del av det här kommentatorsfältet, utan att ha kommit med nåt vettigt alls, precis som i verkliga livet
wv: maste - jag maste häva ur mig
Dammråttan: Eftersom jag under denna vår ska jobba med Fredrik Lindström, Jonas Hallberg och Mark Levengood, så måste ju Ann-Louise Hansson stå på tur. Fullt logiskt. Jag lovar att i så fall säga till så att ni får prata och jämföra namn och mammor!
Och nuuuu tog vi ännu en fjärdeplats i OS. Skidskyttetragedi.
Han svarar aldrig på mina mail heller. (Eller i alla fall inte på mail skickade till redaktionen för han språkprogram.)
Självbelåten pösmunk och alldeles underbar. Perfekt som domare i "På spåret". Har gjort en stor insats för allmänhetens intresse för språk på sitt populärvetenskapliga lilla egna vis.
Jag är redan gift by the way. Annars hade Suvi fått en match.
Är man så sugen på att synas och höras som FL är så heter priset för det: "kom inte och snacka om integritet när vänliga människor vill morsa på dej". Det är väl liksom priset som FL borde kunna räkna med att få betala.
Vad är det han brukar säga om integritet? Det har jag missat.
Själv lider jag av ett igenkänningsproblem där jag ibland inte kan avgöra om jag känner igen en människa för att det är en före detta klasskamrat eller en dokusåpakändis, för att ta ett par exempel. Då är det jäkligt svårt att veta om man ska nicka igenkännande eller skämmas över att vara kändiskåt.
Det är tur att jag inte är känd med tanke på hur ofta jag blir ställd och handlingsförlamad!
@ Suvi: Du lider av samma problem som jag ock kanske också FL: ansiktsblindhet. Jättesvårt att känna igen människor frmför allt på fel platser. Jag hejar glatt på kändisar ibland men är för det mesta helt oberörd av dem eftersom jag inte känner igen dem. Min fru brukar ha jätteroligt åt mig när jag missat megakändisar på stan. "Ja men såg du inte vem du nästan krockade med fyra gånger där inne?"
För övrigt lider Vickan av samma problem.
Det gör ju också att man kan betraktas som väldigt dryg eftersom man inte känner igen bekanta och alltså inte hälsar på dem.
Fattar ni inte att Fredrik blev helt stum av beundran. Det var ju LOTTEN BERGMAN! The World Famous Språkpolis! Jag hoppas att studiovärdinnan kan få honom att slappna av i soffan den 11 mars, för annars kommer vi bara att få se honom vrida sina händer och gapa stumt och beundrande. Och det vore ju tråkigt för oss som ska titta på.
Får du ha datorn med dig så vi kan få live-rapport från soffan?
Ååååh, att jag itne har tid att vara i Eskilstuna den 11:e ...
En gång i min ungdom såg jag Allan Edwall flanera på andra sidan gatan i min stad. Jag blev helt oförklarligt så fruktansvärt glad att se honom och kunde inte hålla tillbaka ett glatt "hej" och han hälsade tillbaka. Bara några steg senare kände jag mej dum och tyckte synd om honom. Varför ska han som kändis stå ut med att bli hejad på i tid och otid? Nu skulle han säkert undra om jag var sufflös eller kostymör eller nån annan han möjligen borde känna till.
Något senare åkte jag till Stockholm och såg både Lotta Ramel och Kjell Lönnå spankulera som vilka civilister som helst. Återigen fick jag impulsen att säga hej. Inte hej som i "hej jag älskar det du gör", nej tvärtom. Jag kunde inte bry mej mindre om vad de sysslade med, jag var bara glad att jag överhuvudtaget kände igen dem. Hur kul skulle det vara för dem om alla som kände igen dem stoppade dem för att säga hej?
"Hej, jag vet vad du heter! Kul va?"
1996-97 jobbade jag med en kändisshow och en massa kändisar kom för att titta och mingla. Återigen, skulle jag hälsa bara för att? Jag sa inget till Magnus Härenstam men när jag höll på krocka med Lillbabs i en dörr sa hon hej och då hejade jag faktiskt tillbaka. Kanske hade hon velat tacka mej för en fin insats (bakom scenen) men jag gick bara nonchalant vidare, som den diva jag är.
Jag hade i samma veva en okänd stalker och var väldigt misstänksam mot nya kontakter. Jag visste aldrig om personen i hissen var den som ständigt ringde och ville träffas. Han sa att han bara ville ha en vän.
Jag kan inte låta bli att undra hur det är med mer välkända ansikten som folk ser och genast känner något för. Hur vet de om den som kommer fram för att hälsa är den som ringer och skriver för att säga att de är ämnade för varandra eller att den hatar vad man gör och måste stoppas? Det finns galningar i världen. Vissa vill bara fram och ta i hand, andra vill fria på stående fot.
Jag tycker nog inte man kan begära att alla alltid ska vara i högform för att frottera sig med vem som än kommer fram. Man måste ju få vara upptagen av tankar om sjukdom, död och livets meningslöshet ibland.
Ursäkta uppsatsen!
suvi: En av mina vänner är offentlig person -- ingen jättekänd mänska, men teveansikte och tillräckligt känd för att rätt många ska känna igen henom. H*n säger att folk inte är kloka, de letar upp en och stalkar en och tror att de känner en och det är enormt jobbigt alltihop. Och då är h*n som sagt av klart låg kändisrang, inte folkkär som en del som nämnts här.
Att heja i förbifarten är väl inte så farligt -- när man bor på liten ort som jag gör hejar man på alla oavsett om man är bekant eller inte. Så är sedvänjan här. Gör man likadant i större städer blir man tyvärr pervomisstänkt om man bibehåller det beteendet, fast jag tycker faktiskt det är trevligt och hövligt att heja. Antingen man känner folk eller inte. De är ju trots allt medmänskor.
Miss Gillette> Jag bor i storstad, eller iaf Sveriges största, och hälsar på obekanta. Inte varenda kotte på gatan, men folk i hissar eller på skogsvägar eller på andra ställen där man råkar nån och delar utrymme under en stund. Får det mig att framstå som pervo så so be it, det bjuder jag gärna på.
Prosopagnosi heter det förresten som Suvi och tydligen Vickan lider av, om nån är road av medicinska termer. Om det är Vickan kronprinsessan som avses så är det inte så konstigt. Det torde finnas samsjuklighet med dyslexi, som ju finns i släkten.
Jag känner igen folk men kan inte placera dem. Det är säkert en variant. Inte så jobbigt som för min kompis som faktiskt inte känner igen folk hon de facto känner. En gång hälsade hon inte förrän hon hörde mig prata, då kände hon igen mig på rösten. Det måste vara svinjobbigt att ha det så.
Vad purken jag blir, var är mitt inlägg om prosopagnosi? *morr*
Gud så konstigt, NU var det där..?! Blogger spökar visst.
WV- agneston. Det låter som ett existerande ord eller namn.
När skriver du boken eller artikeln om WV-fenomenet, Lotten?
Där är du och jag lika PB, jag känner igen ett ansikte hur bra som helst men har ingen aning om vems det är. Jag måste träffa någon flera gånger för att kunna placera honom eller henne utanför sitt sammanhang. Så om jag träffar någon på stan som jag bara har sett en gång förut kan jag inte säga om det är en morgonsoffa, en konsum-kassa, en klassförälder eller en granne. Väldigt pinsamt!
Hahahahaaaa!!! Gud så roligt! =)
Underbart med människor som bjuder på sig själva! Undrar om Fredrik gillar sådana också? ;-))
Alltså, jag är inte totalt ansiktsblind, jag känner igen ansikten men kan bara inte placera dem! Precis som Anna och Pärlbesatt alltså.
Däremot har Mark Levengood sommarpratat om detta problem och eftersom Lotten avslöjat att hon ska jobba med honom framöver ser jag fram emot ännu en lustig historia om hur hon springer fram för att hälsa. Hur hur hur kommer han hantera detta? Enligt sommarpratet kan det bli smått penibelt! :D
Undrar om kommentarsbåset kommer fyllas av spontana reaktioner och anekdoter om Marks otrevlighet. Ju snällare de verkar på ytan, desto ondsintare är de på insidan, är det inte så? ;)
Jag kan ibland ha väldigt svårt att placera folk jag möter. Dels har jag alltid via mina jobb haft kontakter med massor av människor i olika sammanhang och sen är jag ju hundägare. Ibland hejar jag på folk jag möter och har ingen aning om ifall det är en hundägare utan sin hund - då känner jag oftast nämligen inte igen dem - eller är det någon person som jag träffat via någon arbetsplats. Eftersom jag jobbat bland annat i en hotellreception har jag ju träffat mängder av människor! Även kändisar, men jag fick faktiskt aldrig tunghäfta. De var ju som vilken gäst som helst som kom för att checka in. Det hände däremot ofta att andra gäster ställde sig och pekade och viskade eller kom fram och frågade högljutt om det inte var "Skådespelare Si Och Så" som just gått in i hissen eller satt och åt frukost.
I går var vi med i snösvängen! I vårt hus bestämdes det att alla skulle skotta av snön från sina breda fönsterbrädor mot gatan. Lille M fick stå uppe i fönstren och skoffla ner snön. Det hade jag velat göra, men han når längre, långochmörkochsnygg som han är. (Ja, mörk är han inte nu längre. Jag har låtit försilvra honom.)
Själv fick jag vara den som står nere på gatan och skriker Stopp! och Kom igen! åt den skofflande. Men - när det kom folk på vår trottoar och jag vrålade Stopp!, då stannade dom stackrarna och såg nervösa ut. "Jag menar inte dej, varsågod och passera." Dom såg fortfarande villrådiga ut. "Gå nu!" fick jag säja i sträng ton för att få dom att fatta och ge tecken så där som trafikpoliser gör.
Att det töar är fullständigt onödigt, i mitt tycke.
jasså den Fredrik.
När jag såg rubriken så trodde jag att du menade den Fredrik som heter som en Pizza ;)
Ah, jag ser fram emot rapporten om morgonsoffan!
Tycker nog inte att man ska behöva vara på topp jämt. Och att man ska vara skyldig att "ta" saker på köpet med kändisskap håller jag inte med om. Alla är människor. Vi är lite lätt socialt handikappade ibland.
Som körledare hamnade jag ofta i situationen att vilt främmande människor kom fram och sa Hej, åh vad det var roligt senast! Eh... jo, det var det nog. (men jag jobbade med många körer samtidigt då.) De hade förstås tillbringat flera timmar tillsammans med mig - men jag har tillbringat samma tid med 20-50 personer, och hade såklart inte samma tydliga bild av var och en.
En gång tänkte jag att vafan, nu ska här förekommas. En ensam man som jag identifierade som tenor stod vid frysdisken på Konsum. Jag rundade honom med en klapp på axeln och ett glatt "Tack för senast!"
Responsen? Eh...
Så småningom kom jag på vem han var och visst hade vi setts. Han är läkare på Hud och Kön.
Luna: :)
Lotten, hur gör man riktiga smajlisar i ditt kommentatorsbås?
Jag har ingen aning om hur man gör riktiga smajlisar och undrar om jag har kommit åt en inställning som censurerar dem! (Moahahaha!)
Och tack Luna -- underbart!
Luna, tack för kvällens bästa frust-fniss.
Lotten, jag måste rapportera lite till dig. Jag har idag läst "lyckliga brudar att bli", i betydelsen lyckliga blivande brudar, i DN. I en text som inte var översatt eller citerade en primärt engelskspråkig person, så vitt jag vet.
Ingen åtgärd mer än en liten kommentar på tidningens nätsida.
Jag har också läst Irina Halling, s.k kvalitetsredaktör på Expressen. Hon skriver i dagens tidning: "Den 21-åriga kvinnan skrev inlägg om att döda. Om att skära halsen av folk i tunnelbanan som stirrade på henne."
Kunde faktiskt inte låta bli att skriva till Expressen och förtälja att stående tunnelbanor hade jag träffat på, men stirrande??
Kan jag få ditt språkpolisassistent-pris nu? ;)
Japp, pris härmed utdelat i form av inte en, två eller tre utan fyra guldstjärnor!
Måste leta efter "lyckliga brudar att bli". Nu. Leta. Leta.
(Stirrande tunnelbanor är ett helt annat kapitel -- i samma genre som avstavningar och särskrivning.)
"Lyckliga brudar att bli" står tyvärr inte i nätupplagan, så vitt jag kunde se. Du hittar det på s.10 i DN Söndag, pappersversionen, däremot. Och hittar du inte så kan jag skanna det.
Tackar allra ödmjukast för mina fyra stjärnor. Jag skall bära dem med vördnad. ;)
Jag har hittat citatet på nätet och sparat det och kommer att använda det. (Och ska på föreläsningarna försöka få in ordet "pärlbesatt" i sammanhanget.)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Och här är den andra...
http://www.expressen.se/omexpressen/1.1689097
Skicka en kommentar
<< Home