Mattelektion i ettan 2009
De feta höstflugorna har flyttat till min nudelsoppefrisyr. De surrar runt, runt mitt huvud som de gör varje höst. Jag skulle kunna fylla på irritationen genom att hålla upp ett glas vin och se bananflugorna (som egentligen är fruktflugor) flyga i konstigt hackiga banor utan att krocka med de feta kusinerna.
Men istället för att sitta inne med flugorna, går jag ner till skolan för att sitta med under en mattelektion med ettorna. Bafatt, liksom. Jag minns förstås hur det var att gå i ettan, men mest hur gardinerna såg ut, vilket halsband fröken Malin Kumlien hade och att Martin Davidsson bara blev sötare och sötare för var dag. När jag hade läst ut ”Vad var det jag läste?” och frågade vad jag skulle göra istället, blev jag beordrad att läsa om boken från början. Och lydde. (Jag skulle förstås ha slagit näven i bänken och krävt en annan bok.) Vi ritade lasson runt bananer och apelsiner i mängdlära och solen sken varje dag medan jag pillade loss sårskorpor från knäna och i smyg åt snorkråkor.
Mattlektionen idag var förvirrande för mig. Barnen har nämligen
Vad säger ni? Jag undrar dels vad ni minns från ettan och dels om ni är i hälsapåiskolanåldern. Berätta nu medan jag går och slår ihjäl ett par flugor.
________
Uppdatering i kvällningen
Måste bara rekommendera kommentatorsläsning. Ni får blöta penslar, årtullar, matematiska tygmönster, gula plastremsor, krulliga g:n, svåra z:n, bokstavsdjungeln, kastade tofflor, jättelånge Hans och en Pascal.
Men istället för att sitta inne med flugorna, går jag ner till skolan för att sitta med under en mattelektion med ettorna. Bafatt, liksom. Jag minns förstås hur det var att gå i ettan, men mest hur gardinerna såg ut, vilket halsband fröken Malin Kumlien hade och att Martin Davidsson bara blev sötare och sötare för var dag. När jag hade läst ut ”Vad var det jag läste?” och frågade vad jag skulle göra istället, blev jag beordrad att läsa om boken från början. Och lydde. (Jag skulle förstås ha slagit näven i bänken och krävt en annan bok.) Vi ritade lasson runt bananer och apelsiner i mängdlära och solen sken varje dag medan jag pillade loss sårskorpor från knäna och i smyg åt snorkråkor.Mattlektionen idag var förvirrande för mig. Barnen har nämligen
- en mattebok med uppgifter
- ett separat papper med rutor som man skriver 7 7 7 7 7 7 7 på om man har kommit till sju
- ett separat papper som man ska rita en jättestor sjua på
- ett separat papper med additionsuppgifter
- en rutad matteskrivbok som man ritar sju fyrkanter i
- memory och andra spel som ska göra matten rolig.
Min egen Hej matematik från 1971. Rutorna skulle symbolisera en räknemaskin, sa fröken.
Vissa är på siffran 4, andra har kommit till 10, någon letar efter tre kompisar att spela memory med på golvet, fem ber om färgpennor till sjuanteckningen, fyra räcker upp handen för att fråga vilket papper de ska ha nu och fröken knäpper upp pärmarna med olika papper så ofta att jag tappar räkningen.
Titta så revolutionerande 1971: likhetstecknet är avskaffat! Så mycket enklare det blev!
Fast nu var det ju inte jag som skulle räkna. Däremot räknar jag snabbt ut att det skulle behövas en effektivitetskonsult i klassen. Eller är det så här i alla andra klasser och det allra bästa sättet att lära ut matte på? Och jag som inte är effektivitetskonsult, får jag ha en åsikt?Vad säger ni? Jag undrar dels vad ni minns från ettan och dels om ni är i hälsapåiskolanåldern. Berätta nu medan jag går och slår ihjäl ett par flugor.
________
Uppdatering i kvällningen
Måste bara rekommendera kommentatorsläsning. Ni får blöta penslar, årtullar, matematiska tygmönster, gula plastremsor, krulliga g:n, svåra z:n, bokstavsdjungeln, kastade tofflor, jättelånge Hans och en Pascal.
Etiketter: skolan
51 Reflektioner:
Jag hade jättetråkigt hela första klass eftersom jag redan kunde läsa och ändå var tvungen att sitta och ljuda och klippa ut stora bokstäver ur en tidning. Jag var så uttråkad att jag knappt orkade lära mig räkna, något jag nu i vuxen ålder önskar att jag hade lagt mer krut på.
Tack så mycket för böckerna jag fick på bokmässan! Jag fnissade mig igenom alla krönikorna på tåget på väg hem. Roligaste tågresan på mycket länge!
Men vilket trevligt alias, Lappäcks-Anna!
Jag tycker dina räkneexempel skulle kunna funka som ett ganska snyggt tygmönster.
Jag läste också om Vad var det jag läste? och hjälpte långsammare klasskamrater med deras uppgifter.
Och så frågade jag fröken var alla element var som vi skulle ringa in, för jag såg bara bilder av päron och äpplen och skor - men inga bilder av element.
En favorituppgift var att skriva berättelser utifrån gula tjocka plastremsor med svartvita (svartgula) bilder. Man satte fast plastremsan längst med papprets vänstra långsida med gem, och sen skrev man något till varje bild. Fast jag tyckte alltid det var för få rader, så jag skrev på baksidan också. Och när man var klar så fick man ta en ny remsa och skriva en ny berättelse. Och det fanns jättemånga remsor!
Sen minns jag såklart också att alla fick sätta sig i samlingssalen och se Ingmar Stenmark vinna slalom lite då och då. Vår samlingssal var en stor hall med dels "klassrum" (vanliga bord och stolar, och böckerna fick man ha i backar som sedan sattes in i rullbara hurtsar) och dels soffor (röda låga träsoffor med blå dynor) och vaskar/kök för pyssel, bakning och annat kreativt. Skolan byggdes ungefär samtidigt som mängdläran härskade. Mycket skjutbara väggar och stora ytor för grupparbeten... (något som jag i högstadiet kallade enskilt arbete i grupp eftersom det alltid var nån som fick göra det mesta)
Wv instämmer helhjärtat med Lotten: hafsjb.
Jag kunde också läsa när jag började ettan. Så ibland fick jag sitta och skriva i nån bok. Månne den där Vad var det jag läste var inblandad? Rätt vad det var skulle jag skriva bokstaven g, alltså lilla g. Men den kunde jag inte. Så jag letade upp ett g i texten och det såg ut som de jag skrivit här. Så jag gjorde alla böjar och den lilla flärpen högst upp åt höger. Mycket knepig bokstav det där. Men när fröken hade läst igenom mitt arbete så visade hon mig hur man skulle skriva g och det var mycket lättare.
Jag gjorde väldigt ordentliga element till mina mängder. En roddbåt t ex. Med tofter och åror och årtullar och annat viktigt.
Jag tror att de där funktionsmaskinerna har format mitt tänkande. Jag märker det ibland, även om jag nu glömt när.
Undrar om andra 70-tals-ettagluttare märker det på sig också.
Stenmark var ju inte förrän sen på högstadiet. Möjligen slutet av mellanstadiet.
Och nej, min tid som hälsapåiskolanmamma är slut sedan länge. Den skäggige vill nog inte att mamma dyker upp.
Däremot förser jag fortfarande hans bildlärare på småskolan med äggkartonger och toarullar.
I slutet av första klass låg jag på sjukhus och var inte där när de lärde sig att skriva z. Jag känner mig fortfarande en smula osäker på den bokstaven. Och nu pratar vi 1965...
En helt annan fråga - jag tänkte på dig när jag läste en rubrik i Svd häromdan. Heter det verklgen chipsläsare? Den läser ju bara ett chip så kanske skulle det heta chipläsare?
Men varför heter inte chip nånting på svenska?
Jag som gick i ettan i mitten av det glada 90-talet känner igen mig ganska mycket i det som beskrivs om dagens ettor. Vi fick skriva varje ny siffra eller bokstav på svarta (eller ja, gröna) tavlan med en blöt pensel. Vi hade böcker där man fick skriva nummer 7 femtioelva gånger tills läraren tyckte att det såg snyggt ut. Dessutom lärde vi oss 10-kompisar. 1 var kompis med 9, 2 med 8, 3 med 7 osv. Jag fattade det inte då, men det underlättade nog lite för mig senare när jag skulle lära mig räkna lite mer avancerade saker.
Vi hade också en bokstavsdjungel. När vi skulle lära oss A fick alla rita och klippa ut varsin apa. På B var det en björn. Alla djur sattes upp bland några egenhändigt ritade träd på en stor anslagstavla längs bak i klassrummet. Sen kunde man gå dit och stolt visa sina föräldrar vilken zebra och ödla man själv hade gjort.
Hej matematik minns jag mycket väl, även "räknemaskinen". Vi fick leka räknemaskin också. En elev fick sitta under katedern. Någon annan petade in två siffror till stackaren därunder, som skulle skicka ut rätt svar på andra sidan katedern. Stackars Johan Karlsson skickade ut fel svar FLERA gånger.
Bäst minns jag att min bänkkamrat Lars, alias Pega, satt och petade på mig med pennan hela tiden.
Och Pär förstås, som var en sådan dålig förlorare att han kastade trätofflorna efter den stackare som råkat vinna över honom.
När du säger det ...
Det där med att leka räknemaskin hände också hos oss någon gång. Fast jag tror att det var en låda man satt i, oklart vem.
Jag gjorde lydigt som fröken sa och tyckte inte det var det minsta konstigt att räkna sida upp och sida ned. Jag är fortfarande av uppfattningen att somligt inom matematiken är rent hantverk och sånt nöter man inte genom att öva öva öva, kanske genom att räkna sida upp och sida ned med ungefär likadana tal.
Å andra sidan var det klent med den tillämpade matten. Mina ungar har fått gå ut på stan och gjort enkätundersökningar för statistik och planerat och räknat upp recept för många och sedan handlat och uppskattat priser i affären efter en given budget. Och sedan lagat mat. Fint det.
Somligt bättre, somligt sämre. Som med det mesta.
...nöter man IN... ska det stå i föregående kommentar. Inget annat.
Första da'n i skolan blev vi uppmanade att räkna baklänges från tio - varvid jag upplyste vår pensionsmässiga lärare om att jag bara kunde räkna baklänges från sju. Det föll inte i god jord, dessutom hade jag sagt du till fröken vilket inte heller var rätt.
Tack och lov behöver jag inte ha något att göra med skolan längre!
När jag gick i ettan hette det inte räknemaskin längre. Är det samma sak som miniräknare? Sådana använde vi inte, hur som helst, utan hade istället vanliga klädknappar som man fick från sina mammor. Jag hade klassens finaste knapp, men fick knappt visa upp den eftersom jag ingick i någon slags undersökningsgrupp för matematikmedelmåttor.
Minns också att vi alltid var tvugna att skriva med gammaldags skrivstil i ettan (till sexan, då fick vi välja själva). Skrivstilslärarinnan hette Margareta och skrev med en jättekrokig arm som var läskig. Och så fick vi lära oss att simma. Eller, mina klasskompisar lärde sig, jag kan det fortfarande inte ...
Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg så mycket, mer än att min klass fick byta fröken flera gånger under lågstadiet. Tror att bytena pågick ända in i tvåan men att vi sen hade samma lärare som då var en magister som hette Hans. Han var snäll och var ofta med oss barn ute och lekte på rasterna. Vi lekte kull och magistern var jättelång och sprang jättefort och kunde hoppa över ett staket. Det imponerade på oss barn.
Sen kommer jag vagt ihåg det där med mängdlära och att sitta och ringa in saker vilket jag tyckte var urtråkigt och meningslöst. Läsa och skriva kunde jag redan vilket alltså inte gjorde det så roligt att sitta och ljuda och skriva bokstäver jag redan kunde.
Just ja, så tyckte jag inte om när vi skulle åka skridskor på sjön, det tyckte jag var läskigt.
Aaaah, Cecilia N: "Med tofter och åror och årtullar och annat viktigt."
Ljuvliga barn!
Nej den räknemaskin som här avses är Lottens andra illustration. Man stoppar in två siffror upptill och så ramlar det ut en siffra nertill. Funktionsmaskin har jag för mig att den också hette.
Det var till nytta när jag sen på matteC på univ 1985 läste programmering (Pascal). Då fanns det olika sorters "delbitar" i ett program. Dels funktion, som bara genererar ett svar och dels nåt annat som jag glömt namnet på som kunde generera flera olika svar.
Senare samma termin läste jag tilämpad abstrakt algebra och det är precis så mysko som det låter. Då var det också nån sorts mängdläragrejs. Grupper och ringar och tabeller av nå' sort. Jag glömde det strax efter jag fick G.
LLG: Chips är ett keps-ord!
(Är det ok att ge dig ett kortnamn som t.ex. PGW?)
Chips är alltså ett namn på EN liten plutt som kan göra underverk och dra pengar från mitt konto. Liksom att keps är EN huvudbonad.
Jag var arg på sjuorna man skulle skriva i rutorna för jag tyckte att de var fula. Jag gjorde ett litet streck på mitten fast man inte fick för fröken. Bokstäverna var förstås också fula, och jag protesterade vilt med hysteriska snirklar så att det blev alldeles oläsligt. Min handstil är fortfarande oläslig men snygg. Jag var kär i sonen till bokmässans grundare och skrev ett kärleksbrev till honom. Han var inte kär tillbaka och mitt hjärta blev krossat. Jag tonsatte min första läsläxa och kommer fortfarande ihåg både text och melodi.
Jag är inte i hälsapåiskolanåldern, men jag var springvikarie för några år sen och hamnade i alla möjliga sorters klasser. Den jobbigaste bestod av tre stycken sjuåringar med diverse bokstavsdiagnoser. Jag lärde dem ingenting, men de lärde mig många fula ord.
Du menar att det heter ett CHIPS och inte ett CHIP? Eller jo det är klart att du menar eftesom du skriver det. Då var det inte rubriken i Svd som var förvirrad utan jag som trodde att ett chips är det man kan äta och ett chip är det som sitter på bankkortet.
(Jo LLG är en perfekt förkortning att använda i sammanhanget!)
Jag började skolan 1951. Jag vet inte hur jag sysselsatte mig, för jag kunde ju det mesta redan. En underbar räknebok (grön), läseboken var "Vill du läsa". Läsa hade jag lärt mig i Kalle Anka och på grannens bruna kuvert där det stod "Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län". Grannen sa "ess, kå, o, säger sko; ge säger skog etc., för så lärde man sig läsa i början på förra seklet.Jag har kvar en del av böckerna från första klass. Måste nog blogga lite om dem, inser jag nu.
Jämnårig med fru Decibel. Vi använde plus, minus och likhetstecken och jag tyckte det var underbart klart. På vilket sätt anses de nu skada små barn? Mängdlära har aldrig verkat särskilt vettigt på mig. Vad då mängder? Det fattar väl alla att t ex fjorton är fjorton pryttlad av något slag?
Jag kunde också läsa när jag började men minns inte vad de gjorde åt saken - kanske fick jag läsa i fred? Eftersom jag tyckte om bokstäver hade jag inget emot att sitta och skriva massor av stora A och sedan massor av små, gulliga a.
Det jag inte begriper NU är Ipodar och sånt. Man får aldrig någon förklaring. "Köp nya kuxefluxen!" vrålar t ex någon okammad yngling i någon TV-reklam. Men vad är en kuxeflux? Det får man minsann aldrig veta!
Precis, ab! Ingen förklarar.
Aaaaaaah. AB och Ullah är en målgrupp som reklambyråerna skulle kunna ta tag i. En bakåtslickad man med bilförsäljarblick tittar in i kameran:
- Hej. Titta vilken liten manick jag har här. Nej, här i handen. Det kallas en kuxeflux. Tala inte om det för någon, men med den kan du lyssna på musik samtidigt som du klipper naglarna och köper veckans ranson av bananer. Dessutom kan den hålla ordning på dina räkningar så att du får tid att spela mer basket. TROLLERI! BARA 2 799 KRONOR!
Tycker det verkar som om försäljaren beskriver en iPhone.
/Den djefla mannen
– helt opåverkad av att ha använt Appleprodukter i 23 år.
Nu förstår jag! I 38 år har jag funderat på varför matte är en oöverstiglig kunskap för mig. Nu när jag ser räknemaskinen rasar minnena över mig. Jag förstod aldrig upplägget, hur man skulle tänka och vilka siffror man skulle lägga ihop. Mamma och pappa som var uppfödda på likamedtecken kunde inte hjälpa, och jag tordes aldrig fråga fröken tillräckligt många gånger...
/Maria
De här räknemaskinsövningarna ser ju ut som postfix notation. Det (liksom mängdlära) fick jag inte komma i kontakt med förrän på gymnasiet tråkigt nog.
Jag kan inte vare sig multiplicera eller dividera med papper och penna längre. Fast jag adderar i allafall mitt månadsgiro manuellt.
Jag tror att föräldrar i hemlighet ska lära sina ungar plus, minus och likhetstecken. Starta en motrörelse!
Dessutom är de där konstiga obegripliga papperen som ser ut som labyrinter FULA, precis som digitaltecknade animerade filmer är fula - jämförda med Djungelboken och Lady och Lufsen. Barn mår inte bra av fula monotona okonstnbärliga jäkla papper och föremål.
(Hm, den där bakåtslicka(n)de försäljaren gjorde tyvärr inte det hela glasklart, i alla fall inte för mig.)
Jag började ettan 1972 och hade nog samma mattebok som Lotten. Nu när jag tittat närmare på bilderna får jag svaga minnen av den där räknemaskinsbilden. Tror inte jag riktigt förstod den då och jag har fortfarande svårt att förstå såna där test med geometriska figurer där man ska säga vilken som ska bort eller hur nästa figur ska se ut. Då blir jag obstinat och tänker "vem bryr sig, ta den som är snyggast/fulast/konstigast".
Jag hade gärna lärt mig gammal fin snirklig skrivstil, men det fick vi inte göra. Vi skulle skriva skrivstil som såg ut ungefär som textning. Min handstil ser fortfarande inte riktigt klok ut och för att se vad det står borde jag skriva väldigt sakta. Men det blir mest att jag skriver snabbt och fult samt oläsligt. Kanske borde jag bli läkare.
Av olika anledningar så är jag just nu väldigt intresserad av hur uppfattningar och åsikter sprids mellan människor, och därför skulle jag bra gärna vilja veta hur den där mängdläre-bashingen uppstod egentligen. Det är ju något av kutym att vi som gick i skolan på sjuttiotalet ska skälla på Hej Matematik, mängdläran och det som då kallades "den nya matematiken". Men ingen har någonsin lyckats förklara för mig på ett övertygande sätt vad det skulle vara för fel på den! Mängdläran är ju i själva verket grundläggande för matematiken, och jag tror också att den är avgörande för taluppfattning med mera! Undrar om inte felet var att vår egen föräldrageneration tyckte det såg oseriöst ut med färgbilder i matteböckerna?
Jag började skolan 1969 och i låg- och mellanstadiet fanns mattepussel att ta till när man var klar med sina uppgifter. Det fanns pussel för varje räknesätt och man pusslade ihop så att talen blev korrekta, tex 5+3=8.
Om man gjort rätt blev pusslets baksidemönster rätt.
Vi lärde oss också mängdlära och jag har faktiskt haft nytta av det i yrkeslivet som it-konsult.
Helenas föräldrageneration talar: Nej, nej, vi älskade färgbilder överallt! Vi växte ju upp med Min skattkammare och Pippi Långstrump.
Men vad ÄR mängdlära? Förstår jag inte tal och matte om jag inte begriper det?
Förklara! Snälla!
Jag ska bara meddela Översättarhelena att en forskningsutredningsexpedition medelst tidsmaskin och internet har tillsatts och att ett vetenskapligt svar kommer att komma!
Det var bra det!
Kan ni inte meddela mig vad mängdlära är då? Jag kan ju inte basha med annars. Eller o-basha.
Nu har jag försökt själv. Och nu förstår jag varför ingen försöker förklara.
Hjälp!.
Annika, jag är med i mängden "min familj" och jag är med i mängden "kvinnor i Sverige" Snittet mellan dessa mängder består av elementen jag och min dotter.
Man kan också säga att hon och jag utgör delmängden "kvinnliga element" i mängden "min familj". En annan delmängd i den består av maken och sonen.
När jag läser humanioralitteratur kan jag ibland ana att de saknar kunskap om mängdlära för det blir väldigt otydligt s k förklarat det de vill få fram. Ibland saknar jag matematiken ...
Cecilia N: Ja, det du säger är ju vanlig enkel logik, även om man förfular den med ordet "element". Men i den där ohyggliga förklaringen jag länkar till står det att om en mängd innehåller elementen (hu) a,b och c, spelar det ingen roll hur många a:n, b:n och c:n det finns, det är ändå bara tre element. Fasansfullt konstigt.
Kan detta översättas till vanligt människopråk med detta: I gruppen svenskar finns två undergrupper, män och kvinnor. (Låt oss glömma queerteori för ögonblicket). Det spelar ingen roll om det finns två eller fyra miljoner kvinnor, undergruppen kvinnor är fortfarande bara en undergrupp.
Detta är en självklarhet. Men i mängdläran måste man möblera om i huvudet för att hänga med. Jag ser det - precis som i den mattegalna sociologi jag en gång läste - som fyrkantiga människor försök att förklara och begripa sådant vanliga vardagliga människor förstår utan vidare.
MEN är du alldeles säker på det där med att det heter ett chips? Jag som tycker att det låter alldeles ohyggligt fel och vill säga "med dipp?" när folk säger chips om det som sitter på betalkortet. Då har ju JAG fel och det är ju aldrig kul ;)
Otroligt kul att läsa både inlägget och alla kommentarer. Själv får jag ångest och obehaglig gåshud bara jag hör ordet matte. Som tur var har jag lyckats låta bli att överföra det på mina barn, som är mattegenier i mina ögon. Dessvärre har jag inte heller smittat dem med varken stavningsintresse, eller snygg handstil.
Jag måste förresten ta tillbaka det där med kärleken. Det var inte förrän i tvåan.
Du kan vara lugn, Dammråttan, datorchip utan s finns också! Och just det chippet heter i plural då ...
(du sitter väl ner?)
... chip!
Chippen förvirrar.
Och, förresten:
Tack för att ni är så fantastiskt roliga allihop!
Men vadå, heter det chips på betalkort och chip när det sitter i datorn? Chip som chip menar jag, det är ju inte direkt helt olika typer av chips. (Nu har jag skrivit c-ordet så många gånger att det ser konstigt ut oavsett.)
Jag protesterar. Jag tänker säga chip om grunkan på betalkortet också. Jag tänker grunda en anti-chips-folkrörelse. (Chip i plural som singular alltså, inte de dära tunna grejerna av potatis.)
Det bör heta ett chip och två chips, och en partner och två partners! Det där nya med "två partner" därför att vi inte har plural-s i svenskan, är bara missriktad purism. Vi är för medvetna om ordets ursprung och för vana vid engelskan för att det ska kännas naturligt.
Missriktad pluralism, kanske?
Även så!
hej matematik gjorde mej till dyskalkylektiker: hejdå matematik
hur gikc det här då embryo: inte en siffra rätt
Jag minns hyllan med bilderböcker längst bak i klassen, och de stora röda skjutdörrarna under arbetsbänkarna som fanns mittemot fönsterväggen. Jag minns att min lärare brukade ha på sig en aprikosfärgad långskjorta med en broderad simhoppare på ryggen.
Jag minns att vi klippte bokstäver ur tidningar som biblioteket i huset bredvid hade kasserat. Till biblioteket fick vi gå under en halv lektion varannan vecka. Alla andra klasser fick gå varje vecka. Mitt sjuåriga jag tyckte att det var djupt orättvist, och jag hade redan då en teori om att det säkert berodde på att vi ettor inte förväntades kunna läsa och därmed inte hade ett så stort behov av biblioteksböcker.
Orättvist, tyckte jag, som lärde mig läsa som femåring och klämde min första Fem-bok ett halvår före skolstart. Sedan började jag skolan och fick sitta och ljuda bokstäver. Av min första läsebok minns jag speciellt en helgul sida med trebokstavsord - bland annat räv - som mina klasskamrater försökte ljuda sig genom medan jag satt och tyckte att de var korkade som inte såg vad det stod i boken.
Läseboken läste jag genom på kvällen samma dag som vi gått den, men det vågade jag inte berätta för någon eftersom jag inte trodde att det var tillåtet att läsa längre framåt i boken än resten av klassen.
Se där Ika, även du har liknande minnen!
Men var är alla vuxna som som barn räknade snabbast och älskade matte? Här i kommentatorsbåset finns ju alla som läste snabbast och först ... men mattesnillena då? Hohoooo!
(Min utredning om mängdlärans olämplighet fortskrider. Långsamt.)
Skicka en kommentar
<< Home