Uppraggad

Jag stod framför automat med en skylt som skrek att endast kontanter accepterades och att biljetten med gula tåget till Arlanda kostade skjortan.

– Kontanter? sa jag högt till ingen. Kontanter?

En minut senare stannade jag till framför en fullständigt fantastisk plats.

En raggningsruta.

Gula tågen har installerat en raggningsruta eftersom det kostar nästan lika mycket att åka två tillsammans som en ensam! Och där stod en karl i raggningsrutan och bara väntade på mig.

– Får jag lov? sa jag?
– Om jag får ragga på dig, svarade han.

Han var en av två keyboardister i bandet Tiamat, som var på väg till Tjeckien efter att nyligen ha spelat på Peace & Love. (Eller som jag så initierat sa: ”Love & Peace”.)

Tre av Tiamatisterna.

Vi pladdrade och skojade om hur uppraggad jag var och filosoferade om huruvida vi var tvungna att hångla eller om det räckte med att vi pluggade morgonritualer med varandra. Men plötsligt sa jag fel. Jag gjorde bort mig. Samtalet tystnade och grabbarna vände sig inåt och slutade att berätta om gårdagens öl och morgonens öl och den kommande lunchölen. Jag grävde nämligen fram kameran och deklarerade glatt:

– Vad kul, det här måste jag skriva om!
– Va? Skriva?
– Mhm. Blogga!

And the rest was almost silence.

Nu sitter jag och väntar på att få gå ombord på planet i en förvånansvärt stökig del av Arlanda. Jag har hittat ett eluttag och känner mig därmed som hemma. Jag skulle bara ladda ner en bild från kameran, men måste först tömma den på 1 300 bilder som min djefla man tog i Ukraina. Han tog många bilder på tanter i huckle, kan jag meddela.

Bredvid mig sitter en hippie i kostym och hallickskor och äter vindruvor medan han viftar med en cigarr i metallfodral. Jag hade bestämt mig för att han var en skum amerikan, när han plötsligt började tala dalmål. Jag är verkligen en människokännare.