Varför är det så ont om ... skiljetecken?

Det var en gång för inte alls så länge sedan, det var i själva verket alldeles nyss. Då snickrade snickarna, målade målarna och friserade frisörerna samt skrev skrivarna.

(Ni hör hur bitterheten dryyyper?)

Jag är inte särskilt bra på att snickra. Jag gör det med en snickarhandbok i ena handen, jag köper så många verktyg som möjligt ... och jag har färdigställt ungefär fyra av mina sjuttioåtta påbörjade projekt.

Jag är inte särskilt bra på att måla. Jag har visserligen läst på och begripit att när det gäller fönstermålning är det penselns vinkel i förhållande till karmen som bestämmer huruvida det blir kladd på fönstret eller ej. Min defekt som heter brist på tålamod gör att jag slabbar, kladdar, spiller och skvätter så att omgivningen sätter sig att titta på mig som på en happening år 1968.

Jag är dessutom förfärligt dålig på att klippa hår. Jag har dock läst handböcker och lärt mig att dela upp skulten i områden, att avverka ett område i taget och använda klämmor och rakapparater om vartannat. Tyvärr har alla fem barnen och min djefla man ändå frisyrer som rotsaker (blasten dårå).

Däremot skriver jag helt ok. Men inte i någon tidning, för där skriver de som ... ja, de som skriver lika bra som jag snickrar?

Ur dagens DN. Varsågod: ”!”,! –?:!;–”:.!?”