Jag ska åka till USA
Swoooooooosch. Tidsmaskinen har placerat oss i ettan på gymnasiet. Jag går på Hermelin i Luleå, hyser stark aversion mot min klassföreståndare, spelar basket nästan varje dag, har en bedrövlig dygnsrytm som kräver sovstund efter skolan och är nervös för att jag ju har sökt stipendium för att få plugga i USA i ett år.
Mina två kompisar Anna och Bästisgrannen har samma planer som jag. När beskedet kommer, faller jag ner i en djup avgrund av besvikelse. De får åka. Men inte jag. För jag är ju allergiker.
Jag gråter.
Jag skriker.
Jag bråkar med alla.
Jag skolkar.
Jag kräver att hela familjen ska flytta till Stockholm eftersom jag av skam inte kan bo kvar i Luleå.
Då plötsligt – halleluja – får jag i alla fall stipendium eftersom den enda husdjurslösa familjen i hela USA har anmält sitt intresse. Familjen är från Irak och går med på att ta emot mig om jag ”vaktar deras fyra barn” efter skolan. Jag säger ja och blir åter en snäll ängel.
– Upp i trädet! ropade jag. Anna och Bästisgrannen var coolare.
NorrbottensKuriren skriver om oss i en enorm artikel, och vi påstås utbrista ”härligt!”, ”underbart!” och ”spännande!” och på bilden syns min sömnbrist tydligt.
När jag kom till Dallas, var min irakiska familj försvunnen och jag placerades i en familj med katt. Jag knaprade varje dag allergitabletter stora som hockeypuckar, gick i kyrkan hela helgerna (bild här) och vantrivdes otacksamt nog.
Tillbaka till nutiden. För om två veckor åker jag och Bästisgrannen till USA igen.
Till Kalifornien? Sierra Nevada? Hollywood? San Francisco?
Näpp.
Till N.Y.? Broadway? Manhattan, Brooklyn, Queens och Bronx?
Näpp.
Vi ska till Iowa. Och till Minnesota. Vi ska titta på majsfält och leva trailerliv och ta in på motell som i Psycho. Bästisgrannens skola har bjudit in henne till ett jubileum och eftersom hon fortfarande ser så samisk ut (kolla, det är hon med luggen på bilden här ovan), tar hon som accompanying person med sig den långbenta blondinen som är jag.
-------
Fotnot.
Familjen hemma i Luleå tog mig på orden och sålde huset, sökte nya jobb och flyttade till Stockholm under mitt år i Dallas.
Mina två kompisar Anna och Bästisgrannen har samma planer som jag. När beskedet kommer, faller jag ner i en djup avgrund av besvikelse. De får åka. Men inte jag. För jag är ju allergiker.
Jag gråter.
Jag skriker.
Jag bråkar med alla.
Jag skolkar.
Jag kräver att hela familjen ska flytta till Stockholm eftersom jag av skam inte kan bo kvar i Luleå.
Då plötsligt – halleluja – får jag i alla fall stipendium eftersom den enda husdjurslösa familjen i hela USA har anmält sitt intresse. Familjen är från Irak och går med på att ta emot mig om jag ”vaktar deras fyra barn” efter skolan. Jag säger ja och blir åter en snäll ängel.
– Upp i trädet! ropade jag. Anna och Bästisgrannen var coolare.NorrbottensKuriren skriver om oss i en enorm artikel, och vi påstås utbrista ”härligt!”, ”underbart!” och ”spännande!” och på bilden syns min sömnbrist tydligt.
När jag kom till Dallas, var min irakiska familj försvunnen och jag placerades i en familj med katt. Jag knaprade varje dag allergitabletter stora som hockeypuckar, gick i kyrkan hela helgerna (bild här) och vantrivdes otacksamt nog.
Tillbaka till nutiden. För om två veckor åker jag och Bästisgrannen till USA igen.
Till Kalifornien? Sierra Nevada? Hollywood? San Francisco?
Näpp.
Till N.Y.? Broadway? Manhattan, Brooklyn, Queens och Bronx?
Näpp.
Vi ska till Iowa. Och till Minnesota. Vi ska titta på majsfält och leva trailerliv och ta in på motell som i Psycho. Bästisgrannens skola har bjudit in henne till ett jubileum och eftersom hon fortfarande ser så samisk ut (kolla, det är hon med luggen på bilden här ovan), tar hon som accompanying person med sig den långbenta blondinen som är jag.
-------
Fotnot.
Familjen hemma i Luleå tog mig på orden och sålde huset, sökte nya jobb och flyttade till Stockholm under mitt år i Dallas.
17 Reflektioner:
Hur gör man när man skiner att något är underbart? Måste vara lika komplicerat som att le fram något.
Men vad härligt! Min pappa bodde förresten i Minneapolis. Och syrran bor i Cloquet. Antar att du släpar med dig laptopen och bloggar hela tiden? Med bilder?
Wow, Crrly, kunde du läsa texten i artikeln?
Jaaaa, AB, jag ska blogga så det står härliga till under våra 13 dagar i majs.
Va' roligt! Att åka till USA alltså. Och dessutom med Bästisgrannen som sällskap!
Nu blir jag ju lite nyfiken också, vem var din klassföreståndare? :-)
Spännande WV!
"slsexet"
Vem var detta ex? Varför gjorde du slut med SLS?
Eller... öh... står det "SL-sexet"? Då blir man ju ännu mer nyfiken.
Och nu är det "damryx"...! vad GÖR ni egentligen i Eskilstuna?! ;-)
Jag är inte alls avundsjuk. Faktiskt. Jo, det är säkert. Jag LOVAR! *återhållen snyftning*
Dagens WV är pkqrgz, som troligtvis är en stad i Iowa.
Eftersom ni nu ska åka dit, måste jag passa på att tipsa om Bill Brysons böcker, om inte dessa redan är kända i Eskilstuna. Bryson är skitrolig och dessutom uppvuxen i Des Moines, Iowa. Har precis avslutat hans senaste "The life and times of Thunderbolt Kid" som handlar om hans barndom och uppväxt i nämnda stad.
Jag har för övrigt ingen lust att åka dit heller. Ingen alls. None whatsoever. Verkar skittråkigt, jag är mycket hellre hemma och målar hallen.
Inte kan jag avslöja namnet på klassföreståndarn, Ewa. Det var säkert inte ens hans fel att jag var arg och sur och motvalls. (Han gav mig för lågt betyg på en uppsats en gång. Jag knyckte på nacken, reste mig upp och åkte hem. Mooooget.)
AB: WV kanske fungerar som drömmar? Det är ditt undermedvetna som talar, tror jag.
Stellan: Jag läser Bill Bryson i detta nu! (Svårt att pricka rätt på tangentbordet då, jag vet.) "A Short History of Nearly Everything" heter den och tyvärr har jag spritt ut läsandet över nästan två år nu. Måste ta mig i kragen. Igen.
Fler saker jag borde göra, tycker ni?
Jag var nyfiken för jag tycker det är så roligt hur olika man kan tycka om exempelvis lärare. Min favoritlärare på gymnasiet hette Sigvard (hade du honom kanske?) och flera av mina vänner fullkomligt avskydde hans lektioner. Sen fanns ju även Viktor som de flesta i min klass tyckte om, men inte alla...
Ewa: Jag hade varken Sigvard eller Viktor, men Viktors son var himla söt. Jag måste kolla i mina papper -- jag gick ju bara ett år på Hermelin och verkar ha förträngt alla namn.
(Min pappa gick också på Hermelin, men kan rabbla alla sina lärares namn utan problem.)
Skulle det vara mina drömmar? Sex med (på) Stockholms Lokaltrafik?"Ikwfgj!" fnyser jag nu med nästa wv.
Börja berätta med en gång. När reser ni, och var landar ni först?
Jag hade aldrig vågat skriva så där om motell och Psycho, för då hade jag inte vågat dra för ett enda duschdraperi på hela resan sen. Blött i varenda badrum hade det blivit. Du är modig du!
Översättarhelena is back!
AB: Vi reser den 24/7 och mellanlandar i ... oj, nu har jag glömt. Amsterdam? Minneapolis först, sedan Alton, Iowa. Jag har köpt flera tunnland träd via den här sajten för att be jorden om ursäkt för allt flygbränsle som jag dräller ut på vägen.
I am back and I am solbränd!
Är det KLM så är det Schiphol... där hade jag en flera timmar lång väntan en gång och höll på att tråkas ihjäl. Enda roliga inslaget var att jag blev specialintervjuad för att jag hade varit i Tunisien. Tjejen som satt bredvid blev specialintervjuad för att hon kom från Nordirland. Ni får nog nöja er med deckare!
AB: Jag är lite nervös för flygsprängningar och kapardraman, så jag tror att jag har förträngt flygbolag och mellanlandningar. För det som jag inte minns, störtar inte. Ungefär.
Översättarhelena: Solbränd? Minns jag inte vad det är.
Det kommer att gå bra... och om några veckor är du hemma igen!
Skicka en kommentar
<< Home