Att vara en dammsugare

De har det inte lätt, dammsugarna. Vi köper en ny ungefär vartannat år eftersom de gamla ideligen bara döden dör och tar slut.

Jag har letat lite i mina fotogömmor, men funnit att dammsugarna har levt som hemliga halvsyskon eller bortglömd brysselkål. De är inte särskilt dokumenterade.
Den här gamla De Luxe-dammsugarn fick vi 1991 av min pappa. Den kom till ett hem utan barn; Olle och jag var unga, glada och fattiga och förstod att uppskatta en dammsugarpresent. (Det gjorde däremot inte en av mina kompisar, som på 30-årsdagen fick en dammsugare av sin pojkvän.)

Apple-klistermärket, frystejpen, idrottstejpen och det trasiga gångjärnet till luckan samt den snygga, gråa kontakten var bara ärr på livets väg. Som i detta fall varade i blott sju år. Den ersattes då av en vinröd från svärföräldrarnas dammsugarkyrkogård. När denna fick krupp efter tre år, en flytt samt lite sågspån, lånade vi Bästisgrannens gröna. Den led av droppfot i munstycket och fick stelopereras. För ett år sedan köpte vi en dyyyr som skulle suga bäst och vara tystast.

Den har en extremt lång sladd, en exceptionellt lång slang, ett superavancerat munstycke och ett teleskoprör som teleskopar sig nästan till yttre rymden. Den var suverän ... men har nu drabbats av pneumokonios. Istället för att lägga in den på sanatorium, köpte Olle en ny enligt principen ”snyggast är bäst”.

Det måste ha varit en dokusåpaprincip, för det snygga yttre döljer inte att den suger dåligt och väsnas mest. Den är helt enkelt en kalkon: mycket väsen för ingenting.


Bonusbild för att minnas den glada hösten: bananflugor fångas bäst med gammalt vin och en välfungerande dammsugare.