Jimi Hendrix för 40 år sedan

Idag är det exakt 40 år sedan Jimi Hendrix spelade på Stockholms Konserthus. Det känns jättestort. (Ja, konserthuset också, förstås.) Större är förstås att Beatles 1963 spelade i Sporthallen i Eskilstuna, men i alla fall.

Eftersom jag uppfostrades med Beatles, Vivaldi, Bach och Elvis och sedan drabbades av en olycklig fascination för Melodifestivalen, är jag en förtappad tönt. Det är först på senare år som jag har lyssnat på och läst om Clapton, The Doors, Yes, The Who och Kinks. Samt Jimi Hendrix. Trots att han slog sönder den kungliga sviten på Hotell Opalen i Göteborg 1968, fick han alltså komma tillbaka till det underliga Sverige och spela flera, flera gånger.


The Jimi Hendrix Experience. Detta är fantastiskt – särskilt efter sju minuter. (Jajaja, han spelar bra också.) Musiken tar slut i den annars knäpptysta lokalen, publiken klappar behärskat, någon busvisslar lite hejigt, någon (Noel Redding?) säger ungefär ”[---]friends of ours, but we didn’t know the words so we [mummel] instrumental” och sedan ställer sig och halsar ur en vinflaska. En annan person går fram till micken och säger att ”det här var det sista eftersom vi ska sluta klockan nio”, men ändrar sig snabbt när publiken protesterar och säger att de nog ska spela lite till medan musikerna snabbt plockar undan sina instrument, stänger av högtalarna och drar ur sladdarna och ljuset tänds.

Efter denna konsert går Jimi med svenska Eva till Hotell Carlton och gör ett barn. Bara så där. Efter Hendrix’ död hjälper den allerstädes närvarande Leif Silbersky Eva att få Lill-Jimi erkänd som son och naturligtvis bråkas det om arvet i åratal. Mer intressant är att både Jimi Sr och Jr förmodligen led/lider av en sjukdom som sätter sig på handlederna.

Det här är ju i dagens fåfänga ögon en magisk tid. Vi vet att musikerna var höga eller fulla mest hela tiden och att de sporrade varandra till stordåd. De bytte band och fruar ideligen, skapade nya konstellationer och hade gästartister på varenda album. Jimi Hendrix försökte anlita Rolling Stonesaren Brian Jones till inspelningen av Dylans All Along the Watchtower, men fick köra hem honom eftersom Brian när han skulle spela piano (!) bara krafsade lite lamt på tangenterna, stenad bortom all redighet.

Låten i filmsnutten ovan är Sunshine of Your Love. Den skrevs 1967 av Jack Bruce, Pete Brown och Eric Clapton under Cream-tiden. Förutom Hendrix har otaliga artister (alla från Ella Fitzgerald till Ozzy Osbourne och Ringo Starr) gett sig på den. Frank Zappa lade förstås in några snuskiga rader eftersom han ju var ... Frank Zappa ... och tyckte att Clapton och grabbarna var tråkiga med:

”... solen går upp, jag ska snart vara med dig och ge dig en soluppgångsöverraskning och snart ska jag vara med dig när stjärnorna börjar falla, jag har ju väntat så himla länge och ska vara i kärlekens solsken och ljuset lyser genom dig och vi två ska vara tillsammans tills ...”

Men även unge Hendrix började ju sin bana någonstans.


Gitarristen längst till vänster – bakom de bensprättande byxorna med midja i nivå med empireklänningar – är Jimi Hendrix 1965. Kolla vid 1:47 och 2:11, när han gör sina typiska vifta-på-strängarna-moves. (Om ni inte som jag blir fullständigt fixerade vid sångarna, benen, brallorna, stegen, skorna och jag vet inte allt.)

Vad sker idag som vi kommer att minnas om 40 år? Krig och presidentbyte, javisst, men nu tänkte jag på det mer lättsamma formatet. Har jag någonsin varit med om något historiskt?

Ptja, jag var ju med i publiken när Tomas DiLeva slet av sig den påklistrade locken i pannan.

Ni som pallar:
Kolla Creamversionen 1968.
Kolla Phil Collins- och Claptonversionen från 1986.
Kolla liten, relativt ny dokumentär om riffet.