Alltid redo!
Johan Ulveson som (ryyys) Farbror Bosse.
Farbror Barbro, som inte alls är scout.
Det allra första greppet.
– Oj.
– Ha kopplingen nere. Prova att trycka ner gasen.
–Wroooom!
– Bra, släpp nu sakta på kopplingen så kommer bilen att rulla framåt.
– ... Öh ... Det händer inget.
– Släpp lite mer på kopplingen. Pedalerna ska mööööötas luuugnt.
– Det händer inget! DET HÄNDER INGET!
Just det. Jag hade glömt att be honom lägga in en växel.
Vem var den stackars eleven? undrar ni. En trafiklärare. Som naturligtvis skrattade halvt ihjäl sig. En dam ringde sedan till radions telefonsvarare och skrek att det var bedrövligt och botten samt en skam för SR att jag inte hade klarat det bättre eftersom hon hade lärt upp alla sina tre barn och det ju var hur lätt som helst.
Jag var alltså inte redo. Och minsann har jag inte ringt till 15 olika scoutföreningar nu. Som inte alls var redo för radioprat.
Redo – men bara ibland!
Jag var scout i två år i Lund – mest för den blåa skjortan med alla märken på. Men när vi en gång var på läger och jag fick ligga och sova på en vind med regnläckage och sedan drabbades av en två månader lång skrällhosta och vi dessutom flyttade till Luleå där scouterna hade gått ihop med Unga Örnar och bara hade en möglig källarlokal som den lilla ömtåliga Lotten fick astma i, var det slutscoutat.
Oj. Nämen. Ser det ut så här idag? Pinnbröd över öppen eld då?
21 Reflektioner:
Den första skiva som jag köpte på egen hand var en Knäppup-singel med ”Guben i låddan” på ena sidan och Skojten på andra sidan.
Martin Ljungs allvarsamma spanarpose på omslaget är obetalbar.
Inget ryyys för Farbror Barbro? När vi tittar på Nilecity-boxen måste jag alltid gå ifrån när det är dags för Farbror Barbro.
Jag tycker att pinnbröd är äckligt. Det är den metalliska smaken av bakpulver som ska tillsättas i sista minuten men som i bästa fall har legat i den stackars degen i 6 timmar.
Fram för fler datorer mitt i skogen!
(Och nej, scouting var aldrig för mig! Däremot började jag vandra i skogen en massa när jag blev vuxen.)
Minns när äldste sonen och jag promenerade över Östermalmstorg och gossen glatt hejade på och började prata med en flicka som jag inte tyckte mej nånsin ha sett i vårt hem som annars var andra-hem för halva Stockholms gymnasieelever. Anita presenterades hon som. "Vem var det där? Hur känner du henne?" sa jag på mammors vanliga snokande vis, sedan vi skilts från Anita. "Vi delade tält på ett scoutläger" sa gossen. Jag kan
bara säja att så gick det inte till när jag var scout ...
Wv, pojrpiv,låter som nåt sånt där svagsint scoutrop.
Jag har varit scoutledare, fast aldrig blivit invigd scout. Hur går det ihop?
Vem är farbror Bosse? Har jag aldrig hört talas om? Är det något man (läs: dagens 20-åringar) bör känna till?
Jag tycker nog att farbror Bosse hör till det man ska veta om man nu är i åldern 20 år och uppåt.
Men han ger mig också rysningar och gör mig arg å scouternas vägnar.
jag var scout från nian tills slutet av gymnasiet. Det var skoj(t) och i slutet sov vi i blandade tält. Tydligen har den oömma blåskjortan numera fått konkurrens av andra scoutiga plagg, som t-shirt och kortärmad skjorta.
Tyvärr har inte mina barn kommit på den roliga idén att scouta.
Ingen scoutbetraktelse är väl komplett utan bild på vår egen statschef i blåskjorta?
Uppdatering tack!
Farbror Barbro gned hela tiden sina händer med någon kräm. Det distraherade mig så till den milda grad att jag inte kunde höra vad h*n sa. Var det läskigt?
Cruella: Johodå, det här är en partipolitiskt obunden blogg och om jag publicerar en sådan bild kommer några att säga "LYTESKOMIK" och andra att säga "HA RESPEKT" och åter andra tolka mig fel samt åt pepparn. (=Jag ooooooorkar inte uppdatera, sitter med segt modem i en bil just nu. Nej, det är inte jag som kör.)
Mer sorgligt än läskigt, kanske. De flesta Farbror Barbro-scenerna finns på Youtube om du vill kolla.
Vad är det är det för ilskna damer som ringer till radion? En och samma eller olika?
Man kanske skulle anmäla sig till trafikskola hos Lotten. Undertecknad har ju lyckats skjuta upp det där med körkort.
För övrigt har jag bara campat två gånger. Ena gången ösregnade det konstant och allt, inklusive packningen och jag själv, kunde sammanfattas med: genomsur! I dubbel bemärkelse. Andra gången ramlade ett gäng fulla 08:or över tältet och raserade det.
Så – never again!
Koooom till mig allihop för lite lyteskomik!
Dialog mellan mig och min djefla man:
- Såg du bilden på när jag var trafiklärare?
- Ja, var det något speciellt?
- Såg du min hand?
- Ja, på växelspaken?
- Jodu, det hade just varit snyggt det.
(Han hade inte sett och jag tolkade honom helt fel.)
Lady Stalker: De som blir arga och ringer till radon är aldrig yngre lyssnare. (Att döma av röstkvalitérna alltså.) De är nästan alltid ohyggligt otrevliga, men aldrig konkreta.
Klagomålen kommer lika ofta från män som kvinnor -- men beröm kommer nästan bara från män.
"Finns det några snälla barn som gillar att leka lekar som mjölka kossan och vattenleken? Kanske nån liten hamster som uppskattar trevligt umgånge?"
Citat Bosse
"Ja e här du kan ja hjälpa dig? Neeeeee! Dennis Brunby Hi-fi i ESLÖV! Förstör"
Citat Barbro
Vi har scoutbarn, vilket vi givetvis uppmuntrar. Inte för att det är nyttigt att lära sig bogsera gamla tanter över vägen (eller var det Gröngölingarna?), utan för att då kan man lämna bort ungarna två veckor varje sommar.
På lägret är de sällan uppkopplade. Då får man skriva brev the old way, vilket dock alltid resulterar i konstiga handledskramper. Placerar man en sedel i brevet brukar de dessutom läsas av mottagaren. Bara ett litet tips!
Farbror Bosse var med en runda med Hamstern i yrrol också. Om det inte fanns någon som kanske ville ha lite trevligt sällskap .
Jasså, det är pinndator som gäller numera!
Å andra sidan, det är väl en modern tolkning av innebörden "Alltid redo".
Lotten, orkar man skratta åt skällarna?
Ja, faktiskt, TorpSara!
Mina kolleger är så vana vid ringarna att det smittar av sig på mig. (Annars är jag bedrövlig på att ta kritik.)
De gånger som någon är konkret i sin kritik, reagerar man helt annorlunda och rynkar pannan, biter sig i läppen och försöker lyda.
- Prata inte i munnen på varandra!
- Allrighty!
Howdy Sailor -- jag har helt missat att introducera scoutingen för mina barn. Kanske kan jag sätta in en scoutstöt på barnbarnen om sisådär 20 år?
Det beror på hur mycket tid du får med barnbarnen, för det är ju kvantitets- och inte kvalitetstiden jag överlämnar till scouterna.
Ju mer jag bloggar och kommenterar, desto mer inser jag att jag kanske inte är den där helyllemamman jag alltid utgått från att jag är. Jag önskar att någon hade varnat mig för den bieffekten.
Skicka en kommentar
<< Home