Intresseklubben antecknar: basket är kul

En cheeseburgare. (Säger någon ostburgare idag?)

Jag sitter just nu på ett tåg som ska föra mig till Uddevalla (50 000 inv.). Där kan man en söndagkväll äta pizza, hamburgare och korv med mos. Dumma Uddevalla. Och inte ligger tågstationen mitt i stan heller, dumma Uddevalla.

(Hörs det att jag hellre hade stannat hemma och sovit?)

Så här vackert var det på Arbogas station (13 000 inv.) i eftermiddags. Arkitekturen symboliserar nutidens stramhet som kontrasterar med det specialdesignade typsnittets rundade former

Igår var det roligare. Då åkte jag och fem andra basketdamer till Askersund (11 000 inv.) för att spela en förfärlig match. För så är det: i basket har man lika många spelare på bänken som på planen och så byter man ut dem hej vilt hur många gånger som helst under matchen. Med en enda fjuttig avbytare kan jag ju (som jag brukar) inte bli utfoulad eller vricka fötterna.

Av de sex spelarna hade en ont i ryggen, en ont i knät och en just tillfrisknat efter en förkylning. Fast med sammanlagt nästan 100 års basketträningar i ryggen, gropar i låren och coola skor tänkte vi i alla fall göra vårt bästa. Men vi hade ändå bestämt oss för att det skulle bli en förfärlig match.

Vi började med att i bilen äta matchande matsäck: tunnbrödmackor och pannkakor.

Vi fortsatte sedan med det obligatoriska knarket i omklädningsrummet: kaffe och pistagechoklad. Samt fniss och fnitter.

– Vem har en extra klämma?
– Vilken färg spelar vi i?
– Var är min andra sko?
– Vill någon ha lite banan?
– Kan du tejpa min tumme?
– Ska vi ha de röda t-shirtarna ovanpå?
– Jag kan inte få in vatten i min flaska!
– Hjälp, vilket halt golv!

Det hala golvet störde oss inte efter att vi hade hällt ut lite sockrig läsk på golvet och alla i tur och ordning klivit i pölen. Sedan spelade vi med gnissliga skor en fullkomligt lysande match där vi alla gjorde precis allt rätt. Trots att vi bara hade en avbytare, ville ingen gå av planen.

- Nej, jag är inte trött, låt mig spela! sa alla.

Vi passade runt i anfall, vi var lugna, vi sprang på snabba uppspel, vi snodde bollar, vi klagade bara lite på domarna (förlåt) och vi fick många assists eftersom vi såg till att en av våra spelare gjorde 48 poäng. (Vad vi inte visste då var att hon med sin pojkvän hade slagit vad. Om hon gjorde 50 poäng, skulle hon slippa diska i en hel månad.)

När Askersund av trötthet bytte till zonförsvar (när man försvarar ett visst område istället för att sitta fast som en tejpbit på en motspelare), tackade vi och tog emot och påminde varandra om att ha en center som följer med på high och en framåtillbakarusande på low samt köra långa pass rakt över försvaret. (Jag vet, jag borde nog förklara vad jag menar. Men äsch, läs bara vidare.) Och åh, så bra vi var! Men domarna var galna. Ett exempel:

En Askersundspelare tog ett skott. Hon missade, och returen slogs en i vårt lag om tillsammans med tre Askersundspelare. De hoppade och hoppade och touchade bollen med fingertopparna som volleybollspelare. Hopp, hopp, hopp – och så grabbade vår spelare tag i bollen och höll den över huvudet. Domaren blåste – och gav

1) vår spelare foul
2) Askersund två straffar.

Jag var självutnämnd kapten (man måste vara det när man är spelande coach) och bestämde mig för att protestera.

- Hur kan Askersund få straffar när vi kämpar om en retur?
- Det är fem lagfoul. Då ska de ha straffar.
- Det är det inte alls! Är det lagfoul? sa jag och vände mig mot sekretariatet.
- Nej! Ni har bara två! sa de.
- Ok? sa jag till den ene domaren.
- Öh, sa han. Det var före. Innan.
- Före vaddå?
- Före returen.
- Vid skottet? Men då stod ju hon som fick foulen fem meter från den som sköt! sa jag.
- Tyst nu, sa domaren.

Jag vände mig mot den andre domaren och gjorde gesten ”är inte detta helt tokigt?” med armarna utbredda, varpå han gick fram till mig och viskade i mitt öra:

- Du har rätt. Han dömer skitkonstigt. Men vad ska man göra?

Öh. Säga något, kanske? (Men det sa jag inte. Jag bara visade V-tecknet och gjorde en piruett. En lugnande piruett. Jag har ingen aning om varför, men kanske tycker jag mig ana att konståkare sällan far ut mot domarna. Det måste bero på piruetterna.)

På vägen hem stannade vi och åt som vanligt.

En cheeseburgare. Preciiiis som i reklamen ovan.

Uppdatering
Måste bara gräva fram en fråga ur kommentatorsbåset: Vilken stad med under 20 000 invånare är varmt välkomnande för en utböling en söndagkväll i oktober?