Skämslåtar (uppdat.)

Pseudonaja och Howdy Sailor och många andra har snöat in totalt på ”skämslåtar”. Jag har flera gånger tidigare blivit ombedd att blogga om musik, tycka till om musik och göra favoritlistor men inte alls haft lust att följa order.

Men kombinationen hosta/snor/stress/skavsår/för små jeans/ont i knäna funkar ungefär som när tuppen gal och klockan slår på en gång: jag kom på tre minuter på nästan 50 låtar som jag tycker är bedrövliga av olika grad. Men som ändå gör mig glad. Fast några är inte ens dåliga – men lite skäms jag för dem ändå. (Är det så de ska uppfattas, skämslåtarna?)

Lyssna på alla här. Alla? Ja, alla. Ni som ännu inte har upptäckt last.fm kommer inte att kunna kratta löv, städa vinden, laga sjurättersmiddagar eller ens gå och kissa under helgen som kommer. (Ja. Ni måste tacka mig sedan.)

Ett axplock kommer här. Om ni bara orkar klicka på en, så rekommenderar jag Tina Charles (Va? Hur kom det namnet dit?) Penny McLean längst ner. Ni ungdomar som tror att 70-talet bara var utsvängda jeans och blå ögonskugga samt plåtiga bilar ska veta en sak till:

Dansen med stort D hette bump.

Man stod helt enkelt bredvid varandra och slog höfterna blå. När man som jag var 1,72 m lång redan i sexan, var det svårt att inte bumpa alla killarna i axelhöjd. (Är månne denna hukande övning en bidragande orsak till knävärken?)

Paul McCartney – Mull of Kintyre (Trots suddet är allt – inklusive säckpiporna – underbart.)

City Boy – 5-7-0-5. (Var är alla jackpåklädda sångare med tamburin idag?)

Foreigner – I Want to Know What Love is. (En hyllning till körsång och allt som sker i slow motion bakom de allerstädes närvarande persiennerna?)

Tina Charles (Va? Igen?) Penny McLean – Lady Bump (Snälla, tala om vad det är för barbapappor som ligger på scenen när ni har njutit av illskriket efter orden ”It's all right” och solodansen efter ungfär 2,30.)

Om det finns en skämselitliga, kommer jag väl på en hedersplats eftersom jag verkligen borde skämmas?

Uppdatering om bump
Så här går det till:

1.
Man står bredvid varandra. Som uppställda för nationalsång, fast två och två.
2.
Man håller armarna i någon cool position som inte stör höftpartiet.
3.
Sedan vickar man höfterna i sidled och siktar på motståndaren danspartnern. Pang – varje lyckad träff är som ett två poäng i basket.
4. Och så måste man ju röra sig runt dansgolvet – ivrigt siktande på danspartnerns flyende höftkula.

När bumpade jag senast? Och när bumpar jag nästa gång? Framför allt: med vem?

Uppdatering igen
Kära nån, stackars Tina Charles måste ju få vara med på ett hörn eftersom jag har fel ideligen och hela tiden:

Tina Charles – I Love To Love (But My Baby Loves To Dance)
(Halva videon utspelas i en julgranskula med Tina tjoandes WAHOOOO.)

Ännu en uppdatering
En djefla man analyserar Daddy Cool.