Teatern, Dramaten och jag
(F’låt, många länkar idag. Men man behöver ju inte klicka på dem.)
I sexårsåldern sa jag för första gången att jag skulle bli skådespelerska.
– Men hur ska du bli skådespelerska då? Det är ju jättesvårt och inga jobb får de och allt är ju så förfärligt politiskt! sa alla vuxna uppmuntrande.
– Jag ska bli upptäckt av Ingmar Bergman! sa jag tvärsäkert utan att för den skull söka upp mannen ifråga.
Detta med skådespelaryrket upprepade jag med emfas tills jag som 24-åring fick ett jobb som alls inte hade med teater att göra (NE). Istället gifte jag mig med en man som hette Bergman och heter som ”tant Lotten” som Ingmar Bergman så innerligt hatade.
Igår visade tv en hyllningsföreställning till ”Ingmar”, som jag säger sedan 1984 när jag pryade på Dramaten och lade bort titlarna med honom. (Kan man läsa lite om här.) Skådespelare på Dramatens scen hyllningsläste alltså i tv på teatermanér upp bokstäver skrivna av den numera hädanfarne. Och som jag njöt!
Börje och Åke.
Börje Ahlstedt ser numera ut som Åke Strömmer, varför jag ville hojta ”prata fortare”. (Han låter inte alls som när han läste in Barbapapa på 70-talet.) Gunnel Fred har en mystisk, metallisk, spännande röst, men ageeeeeerar och sväljer halva ord:
– Allt finns kvh … ibland tycker jag att jag sh dh … egna angelägenhtr bortvh … älskar dom som företeehh … eller vad du vill kalladhh... men dom bind hss … min innersta överthyghls ...
Roligast blir det när Elin Klinga läser orden som Sean Connery:
– Dischigt … luscht ... präschten ... koschmischka vischoooner!
Vissa skådespelare var bra på att vara skådespelare (Gunnel Lindblom), andra var bra på att läsa texten så att man hörde den istället för skådespelaren (Marie Richardsson) och åter andra läste den faktiskt roliga texten så att publiken plötsligt skrattade (Ingvar Kjellson). Det ska fan vara skådespelare!
Allan och Johan.
Björn Granath hade en härlig röst, men mörkblå skjorta till svart kavaj och Johan Rabaeus såg ut som Allan Svensson medan Jonas Malmsjö var den enda som hade klätt ut sig till hallick. Om jag hade stått där hade jag förstås gråtit, gestikulerat och varit bäst, men så hade väl någon bloggare hatat mig och hela huset ändå.
Trots min kärlek till tiljorna, står jag numera aldrig på scen annat än som föreläsare. Men om jag sitter i publiken och aktören plötsligt bryter den fjärde väggen för att be publiken hjälpa till, går jag gärna över lik och levande barn för att armbåga mig upp först. När min djefla man var i London i somras, blev han av en aktör i Covent Garden uppdragen för att delta i en Commedia dell’arte-liknande Mr. Punch-föreställning. Om jag hade varit där, då ... ja, ni förstår. Mitt teatraliska självförtroende går inte av för hackor eller kritik.
---
Fotnot
Astrid Lindgren har också skrivit om en tant Lotten (”Jag vill inte gå och lägga mig!”), men hon är inte så vedervärdigt beskriven som Ingmars Lotten, som tappade både tänder och förstånd och hade hår i näsan.
I sexårsåldern sa jag för första gången att jag skulle bli skådespelerska.
– Men hur ska du bli skådespelerska då? Det är ju jättesvårt och inga jobb får de och allt är ju så förfärligt politiskt! sa alla vuxna uppmuntrande.
– Jag ska bli upptäckt av Ingmar Bergman! sa jag tvärsäkert utan att för den skull söka upp mannen ifråga.
Detta med skådespelaryrket upprepade jag med emfas tills jag som 24-åring fick ett jobb som alls inte hade med teater att göra (NE). Istället gifte jag mig med en man som hette Bergman och heter som ”tant Lotten” som Ingmar Bergman så innerligt hatade.
Igår visade tv en hyllningsföreställning till ”Ingmar”, som jag säger sedan 1984 när jag pryade på Dramaten och lade bort titlarna med honom. (Kan man läsa lite om här.) Skådespelare på Dramatens scen hyllningsläste alltså i tv på teatermanér upp bokstäver skrivna av den numera hädanfarne. Och som jag njöt!
Börje och Åke.– Allt finns kvh … ibland tycker jag att jag sh dh … egna angelägenhtr bortvh … älskar dom som företeehh … eller vad du vill kalladhh... men dom bind hss … min innersta överthyghls ...
Roligast blir det när Elin Klinga läser orden som Sean Connery:
– Dischigt … luscht ... präschten ... koschmischka vischoooner!
Vissa skådespelare var bra på att vara skådespelare (Gunnel Lindblom), andra var bra på att läsa texten så att man hörde den istället för skådespelaren (Marie Richardsson) och åter andra läste den faktiskt roliga texten så att publiken plötsligt skrattade (Ingvar Kjellson). Det ska fan vara skådespelare!
Allan och Johan.Trots min kärlek till tiljorna, står jag numera aldrig på scen annat än som föreläsare. Men om jag sitter i publiken och aktören plötsligt bryter den fjärde väggen för att be publiken hjälpa till, går jag gärna över lik och levande barn för att armbåga mig upp först. När min djefla man var i London i somras, blev han av en aktör i Covent Garden uppdragen för att delta i en Commedia dell’arte-liknande Mr. Punch-föreställning. Om jag hade varit där, då ... ja, ni förstår. Mitt teatraliska självförtroende går inte av för hackor eller kritik.
---
Fotnot
Astrid Lindgren har också skrivit om en tant Lotten (”Jag vill inte gå och lägga mig!”), men hon är inte så vedervärdigt beskriven som Ingmars Lotten, som tappade både tänder och förstånd och hade hår i näsan.
22 Reflektioner:
Stort självförtroende är en god egenskap. Fast när man blir äldre, inser man att det lika mycket handlar om att underskatta sin egen begränsning.
Själv hade jag stora problem i tonåren. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle bli rockstjärna, fotbollsproffs eller skådis.
Detta trots att jag redan vid sju års ålder proklamerade frankt, för alla som ville lyssna, att jag skulle bli journalist. Vilket jag faktiskt blev till slut.
Lustigt nog verkar det ha blivit ett mode att uttala s på det där lite halvvisslande sättet. Vad blir nästa fonetiska fluga? Såna där j-aktiga r som Carl-Jan Grankvist använder kanske?
*skrattar så att jag nästan trillar av stolen*
Så träffsäkert elakt och roligt !!!
En av de bästa filmer jag sett! "You know it ain't easy". Just det.
Elin Klinga gör ett oerhört affekterat intryck. Sara Leander visslade också på s:en. Irländarna gör det på t.
Vem i fridens namn är "Sara" Leander? ZARAH. Förstås.
[Fjärde väggen]
Jag har svårt att sitta still och tyst när Papageno funderar på om det verkligen inte finns nån flicka till honom. Alternativet är ju att han hänger sig.
Som tur är så har jag hittills suttit tyst, och numera är jag ju även gift så det skulle bli sååå komplicerat.
Cecilia N: Mycket bra beskrivning av hur man som publik faktiskt ibland vill bryta den fjärde väggen. Som när barn är på teater:
– Mickel Räv kommer bakom dej! Baaakoom dej! Iiiiiihh!
Översättarhelena -- man kanske skulle ta och lägga sig till med ett w på v och ett sch på s samt ett j på r? Bara för att framstå som lite mer intressant och lite mer av den tonande, alveolara, laterala samt frikativa typen?
Nu behöver vi hjälp, och jag antar att här finns många proffs i ämnet. Vill ni vara vänliga att göra slut på vårat huvudbry.
Vad är det, egentligen, skillnaden mellan förord och inledning?
Men varför är du inte skådis då? Skriv en enkvinnaspjäs och sätt upp den vetja!
Fast klaga inte på mig om det går åt skogen! :)
Men kan man säga ckythxk (wv)är man en bra bit på väg!
Såsom specialpedagog för barn med särskilda behov gällande språk och tal i övre Norrlands inland uppskattar jag om toleransen när det gäller frikativa r blev större i vårt samhälle.
Tänk om det som anses fel och avvikande bara blev speciellt och intressant? Inte bara bland kultureliten.
Så länge pratet går att begripa och fokus inte helt försvinner från budskapet.
Slarvigt språkbruk: Begreppen förord och inledning är utbytbara.
Petigt språkbruk, förklaring 1: Förord står ett steg utanför framställningen, medan inledningen är en del av den.
Petigt språkbruk, förklaring 2: I ett förord berättar författarne vad han vill med boken, i en inledning mjukstartar han/hon med själva innehållet.
Det är så jag skulle tolka det. Vad säger förlagsredaktörerna?
Men, öh?, handlade det inte om teater nyss? (*yr i huvet av volten på repet*)
Som läsandes en massa böcker med förord och inledning (och väldigt många kapitel efter, suck) så håller jag med den djefla mannen i hans förklaring.
Apropos TANT Lotten:
I morgon får du vara Lilly hela dagen!
Lilly Lottstone, that is.
AB: Jag ska bli skådespelerska. Snart. Först ska jag bara ... å sen ... för att inte nämna ... och ...
Och så var det ju Zarah Leander.
Oj. Jag som hoppades att du hade listat ut vad "dra-maten" i hette i plural. Får väl dras med "dramaturger" tills vidare.
På en laptop ser det ut som Rabaeus har raklödder kvar på kinden. Eller så är det bara jag.
Lustigt att scenen skapar överspel. Medan filmen inte gör det i samma utsträckning.
Mina artistdrömmar (skulle man bli skådis eller en ny Carola - valmöjligheterna var oändliga!) löstes på följande sätt:
Musiklärare med specialinriktning (bla innehållande dans och drama) och sång som huvudinstrument.
Tada - uppträda dagligen för stackars elever.
Dessutom: skriva manus (lektionsplanering), släppa in och ut (dörrvakt), hålla ordning, lyssna och låta eleverna komma till tals (improvisationsteater), hjälpa eleverna att stå på scen (regissör, repetitör, sufflör, inspicient mm).
Kan man ha det bättre???
I mitt nuvarande jobb får jag dessutom då och då spela teater på riktigt och sjunga inför publik som inte är elever med obligatorisk närvaro.
Lycka!
Lila My: Där har du ju ett färdigt blogginlägg. Jag känner truttifnutton lärare som hade behövt lyssna på din pepping och se läraryrket som ett artistyrke. Eller annat drömyrke.
(Jag känner tyvärr inte många lärare som är glada och trivs med jobbet.)
Lilla Mys skarpsinniga kommentar var den bästa jag läst på länge! Tack!
Bengt: Ett mått av så kallat överspel är nog nödvändigt från teaterscenen. Du har inte alls samma möjligheter att nå ut med subtiliteter och understatements som på duken där kameran är skådespelarens och regissörens bästa vän.
Sedan handlar det förstås också om traditioner, förförståelse och överenskommelser med publiken. Filmen kräver yttre autenticitet på ett helt annat sätt än teater och vi gastar om trovärdighetsproblem så ofta vi kan när det gäller film. På teater ingår du en överenskommelse som går ut på att illusionen är överordnad allt. Byte av mattor/golvunderlag kan vara den enda dekoren (Kalevala på Stockholms stadsteater) och vi köper det.
Om jag får vara VÄLDIGT elak så ser Börje Ahlstedt numera rätt elak. Fast jag är nog färgad av vad jag har sett på teve.
Skicka en kommentar
<< Home