Jag minns ... fortfarande i alla fall
När jag var liten, var min lilla farmor redan dement. Hon var fantastiskt rolig, men mindes fel hela tiden. När farfar dog kunde hon inte längre bo hemma, utan placerades på hemmet – Sundsgården i Luleå. Där stals hennes smycken, men vad brydde sig farmor om det. Hon fick ju mat varje dag och ibland kom folk förbi och hälsade på – folk som påstod att de var hennes släktingar.
– Men är du min son? sa hon till min pappa.
– Joo, svarade pappa, glad för att hon hade rätt ibland.
– Men int’ var du så märkvärdig, sa farmor och log.
På bilden ses från vänster min mamma, min faster Ulla och min Ditchlingkusin (som jag nämnde här igår). De sitter i min farfars båt ... och jag tycker att det ser ut som en scen ur en Fellinifilm. Marcello Mastroianni lurar nog någonstans i buskarna.
Faster Ulla (som egentligen är Anita Ekberg, eller hur?) är idag precis som farmor var. När hennes dotter (Ditchlingkusinen) kommer på besök, undrar Faster Ulla om det är ”mamma” som kommer. När de pratar i telefon är Faster Ulla alltid trevlig och välformulerad … och precis som i sin ungdom glad i karlar.
– Hej mamma!
– Hej. Är du min dotter? Så trevligt. Jag har herrbesök på rummet! (Fnittrar förtjust.)
– Jaså, vem är det då?
– Jag har ingen aning, men han är stilig. Mycket stilig ...
Då hör min kusin i luren sin egen bror i bakgrunden skrika:
– Men mamma, det är ju jag – din son!
Nu läser jag i tidningen att man kan testa sig när det gäller anlag för demens. Tack, men jag behöver inte – jag är rätt säker på vartåt det barkar. Men jag har ungefär 40 år på mig.
– Men är du min son? sa hon till min pappa.
– Joo, svarade pappa, glad för att hon hade rätt ibland.
– Men int’ var du så märkvärdig, sa farmor och log.
På bilden ses från vänster min mamma, min faster Ulla och min Ditchlingkusin (som jag nämnde här igår). De sitter i min farfars båt ... och jag tycker att det ser ut som en scen ur en Fellinifilm. Marcello Mastroianni lurar nog någonstans i buskarna.Faster Ulla (som egentligen är Anita Ekberg, eller hur?) är idag precis som farmor var. När hennes dotter (Ditchlingkusinen) kommer på besök, undrar Faster Ulla om det är ”mamma” som kommer. När de pratar i telefon är Faster Ulla alltid trevlig och välformulerad … och precis som i sin ungdom glad i karlar.
– Hej mamma!
– Hej. Är du min dotter? Så trevligt. Jag har herrbesök på rummet! (Fnittrar förtjust.)
– Jaså, vem är det då?
– Jag har ingen aning, men han är stilig. Mycket stilig ...
Då hör min kusin i luren sin egen bror i bakgrunden skrika:
– Men mamma, det är ju jag – din son!
Nu läser jag i tidningen att man kan testa sig när det gäller anlag för demens. Tack, men jag behöver inte – jag är rätt säker på vartåt det barkar. Men jag har ungefär 40 år på mig.
12 Reflektioner:
Det bästa med artikeln i tidningen är att man får råd hur man kan desarmera en del av den hereditära bomben!
Skogslundsläkten var också drabbad.
Du gör en del redan av de goda tingen:
Du röker inte
Du motionerar intensivt och regelbundet
Du är inte fet...
Fortsätt med det!
Efter menopaus får man tillägga en del...
Fin blogg du har...
http://kulturnorden.blogg.se
Tack, Kulturnörden!
Och tack Den Blyga, men en punkt har de väl glömt i artikeln: visst ska man dricka sisådär lite lagom mycket vin också för att inte bli dement? (Nu håller jag tummarna.)
Men hon var verkligen fantastiskt snygg på den där bilden, faster Ulla! Hoppas hon känner sig lika snygg fortfarande. Det gör hon nog, va?
Min mormor försökte övertyga min mors sex syskon att jag var hennes son Åke (min egen morbror som idag är 71 år). Ingen övertygades. Då var jag 14 år och morbror Åke 55 och hade helskägg. En gång hade mormor en lyktstolpe i köket. Fast det var en termos.
Min mormor var helt underbar. Precis som min farmor. Å de drack aldrig nånsin ens lite vin. Fast det behöver man idag för att hänga med i svängarna.
Kicki: Så där är det i min släkt hela tiden. I ena sekunden suckar vi över tidernas förgänglighet och minnets sviktande, i nästa ligger vi dubbelvikta när fjortonåringar misstas för skäggiga män och en traktor matas med havre.
Helena: Ja, visst var faster Ulla helt enkelt smashingly snygg? I hennes värld ser hon likadan ut idag.
Apropos dryckenskap och demens:
Det är en grannlaga fråga.
Kräver svar efter person!
Det finns OLIKA typer av demens
En del dricker sig till demens...
I stillsamma mängder är det förvisso inte skadligt.
Mot den typ av demens som förr kallades "åderförkalkning" är det suveränt att "understundom taga sig en genever"
Det är den typen som är endemisk i min släkt...
Nu såg jag en kul grej till på fotot, nämligen att Ditchlingkusinen har skjorta och shorts i samma rutiga tyg. Det tyckte jag var lite coolt.
Olle hade en gammelmoster som löste det dåliga minnet med att bara kommentera precis allt med:
- Åh. Så förtjusande.
Alla blev glada, hon spred positivism och till sist satt även vi där (brådmogna 25-åringar) och sade att de nya jeansen ju hade ett förtjusande hippt snitt.
Helena: Jag ska höra med kusinen om hon minns den rutiga sommardressen. Faster Ulla var inte en syende mamma, annars hade det ju legat nära till hands.
Jag har en äldre (mycket) moster som säger:
"...men det var väl trevligt!"
om allting. Eftersom man oftast inte har sagt något som skule kunna vara trevligt...så frågar man..."vad menar moster??"
".......ja......det var trevligt"
svarar hon då. End of conversation and start of conservation.
Mostrar och fastrar ... tänk om man har sitt på det torra om man idrottar, inte röker, inte är överviktig och inte är faster eller moster ...
Skicka en kommentar
<< Home