Arg och sömnig

Jag vaknar, gäspar, går upp och hittar i hallen Nioåringen, iklädd den djefla mannens jättestora kavaj. Hennes ögon lyser av nöjd påhittighet.

– Jahaja gomorron, säger hon med en harkling. Det var riktigt svårt att hitta parkeringsplats idag!

Vi äter frukost nästan samtidigt alla sju. Sjuåringen berättar med hög stämma att barn och vuxna minsann talar olika. Fast några vuxna kan prata som barn och några barn kan prata som vuxna.

– Men hur pratar barn? frågar jag.
– Vi pratar om tecknade och otecknade filmer och när jag blir 11 år ska jag se på waschlischlaw wir dö rallow.
– Vad sa du att det hette?
– Waschlischlaw wir dö rallow. Vad betyder det?
– Waschlischlaw … wir dö … rallow? Jag vet faktiskt inte ...
– Fast vuxna säger såhär: ”Vi ses på torsdag klockan ett.”

Igår snubblade jag över ett filmklipp från 1992. Det är 13-åriga Severn Suzuki som slår FN med häpnad när hon talar från ett barns synvinkel om sina bekymmer inför framtiden, nu när de vuxna inte verkar förstå. Hon är idag 30 år och har fortsatt på den inslagna vägen – som är en fortsättning på vad hennes likaledes miljöengagerade pappa David Suzuki pratade om på 1970-talet.
Jag fylls av motstridiga känslor på både hög och låg nivå när jag lyssnar på klippet, och blir:

• arg på oss vuxna som engagerar oss i skitprogram på tv
• imponerad av Serverns vältalighet
• tveksam, kanske är det bara en vuxens ord lagda i ett barns mun
• orolig för miljön 
• arg på vår bil
• arg på alla som åker till Thailand
• irriterad på mig själv som inte har tvingat mina barn att hålla tal på FN-möten
• glad att mina barn slipper vara bekymrade över att de måste hålla tal på FN-möten
• sömnig.
  

För detta är november för mig: jag blir arg och sömnig om vartannat. Förbaskade månad till att vara mörk, lång, blöt, kall och allmänt besvärlig. Gäsp.

Severn Suzuki, 13 år 1992.

Och istället för att ställa mig i en talarstol på ett FN-möte, skriva engagerade inlägg i miljödebatten, få slut på världens alla krig och se till att barnen i världen får mat i alla fall varannan dag, skriver jag ett blogginlägg om att november är en svår månad och att barn och vuxna inte talar samma språk.

Ack. Eller Q.E.D. Den som ändå fick sova middag nu.

_______
Uppdatering
Jag försökte nu i kvällningen få Sjuåringens waschlischlaw-språk översatt. Det gick åt skogen: han mindes inte vad han hade pratat om och de fyra syskonen hade aldrig hört talas om varken waschlischlaw eller rallow. Däremot berättade Sjuåringen en lång historia om Joggojoooo-ge-ex. Som visade sig stavas Yu-Gi-Oh! GX.