Tykobrahedagar
I min ungdoms dagböcker finns ett ständigt återkommande tema:
Då handlade det om världskatastrofer som att Peter Lodén sköt en fotboll i ansiktet på mig, när Helena kräktes rakt över bänken under mattelektionen, när Anki än en gång lurades och ljög eller att jag hade glömt skåpnycklarna hemma.
När jag numera är luttrad och gillar att stoltsera med kunskaper kallar jag dem tykobrahedagar, som trots namnet inte alls inte är bra dagar som man tycker om. När motgångarna kommer som ett slagregn under ett helt år, citerar jag den engelska drottningen och påstår att jag har varit med om ett annus horribilis, vilket förvirrar många som då tror att jag yrar om hemorrojder.
Allmänbildningsakuten!
1) Tycho Brahe sägs ha definierat 33 otursdagar som man kunde läsa om i Bondepraktikan – tykobrahedagar. Men råkade han bli av med en bit av näsan i en duell som inföll på en sådan dag?
Och hur var Tycho släkt med Lee Marvin i Cat Ballou?
2) John Dryden skrev en dikt om 1666: Annus Mirabilis (’sällsamt år’ – trots pest och kolera hade Gud ändå skonat England från undergång). Elizabeth II gjorde 1992 tvärtomuttrycket Annus Horribilis poppis när 75 % av hennes barn skilde sig, skandaltidningarna gick i spinn och Windsor Castle brann.
Och varför drar jag nu upp detta? Hände något igår som jag måste berätta om? Mjaeh.
Rapport om gårdagen
a) Silverbilen (Carrus Argentus – Volvo kombi från 1987) utstötte bbbrrrrzzzz-ljud under körning samtidigt som Röda faran (Toyota från 1988) blev så högervriden att Bohman i sin grav måste ha känt sig hotad.
Lösning: akutsamtal till bilmeckarn som gör hembesök. Silverbilens bromssköldar hade smulats sönder så allt skavde mot varandra och åbäket behöver en underredsbehandling av en bilgynekolog. Röda faran får på inga villkor köras förrän de två spruckna framdäcken har bytts ut.
b) Sotaren kom på den årliga kontrollen och berömde vår kakelugn som ju får utstå en hel del under landskamper i fotboll. Däremot saknar vi en vettig stege som räcker upp till brandstegen och väl uppe på taket saknas en takstege som alla tak som lutar med än 14° måste ha. (Nya regler. Vårt tak lutar 15°, så för att använda den takstegen måste man nog krypa på alla fyra.)
Lösning: svindyra stegar sätts upp på inköpslistan.
c) Jag sprang. (”Joggade” är tyvärr inte lika coolt att säga numera.) Fem meter innan jag hade sprungit färdigt, såg jag utanför vårt hus en Chevrolet Caprice 1969 och skulle bara säga ”wow” lite tyst till mig själv eftersom gamla bilar fascinerar mig. Den lilla okoncentrationen gjorde att jag inte såg att trottoaren anföll underifrån så att min vänsterfot lade sig i 45-gradig vinkel, från underbenet sett. Vrål, skrik, svett och grus i pannan, snabbomsnörning jättehårt av skon och sedan enbenshopp in i huset, där jag mötte bilmeckarn. Tillika ägare av en väldigt fin Chevrolet Caprice 1969.
– Så underlig träningsform, sa han och pekade på hoppandet och min nyvrickade, upplyfta fot.
Lösning: Jag tröstar mig genom att med kryckorna hoppa fram till en tv och titta på Cat Ballou.
Lee Marvin ville dela sin Oscar med hästen.
”Min otursdag”
Då handlade det om världskatastrofer som att Peter Lodén sköt en fotboll i ansiktet på mig, när Helena kräktes rakt över bänken under mattelektionen, när Anki än en gång lurades och ljög eller att jag hade glömt skåpnycklarna hemma.
När jag numera är luttrad och gillar att stoltsera med kunskaper kallar jag dem tykobrahedagar, som trots namnet inte alls inte är bra dagar som man tycker om. När motgångarna kommer som ett slagregn under ett helt år, citerar jag den engelska drottningen och påstår att jag har varit med om ett annus horribilis, vilket förvirrar många som då tror att jag yrar om hemorrojder.
Allmänbildningsakuten!
1) Tycho Brahe sägs ha definierat 33 otursdagar som man kunde läsa om i Bondepraktikan – tykobrahedagar. Men råkade han bli av med en bit av näsan i en duell som inföll på en sådan dag?
Och hur var Tycho släkt med Lee Marvin i Cat Ballou?2) John Dryden skrev en dikt om 1666: Annus Mirabilis (’sällsamt år’ – trots pest och kolera hade Gud ändå skonat England från undergång). Elizabeth II gjorde 1992 tvärtomuttrycket Annus Horribilis poppis när 75 % av hennes barn skilde sig, skandaltidningarna gick i spinn och Windsor Castle brann.
Och varför drar jag nu upp detta? Hände något igår som jag måste berätta om? Mjaeh.
Rapport om gårdagen
a) Silverbilen (Carrus Argentus – Volvo kombi från 1987) utstötte bbbrrrrzzzz-ljud under körning samtidigt som Röda faran (Toyota från 1988) blev så högervriden att Bohman i sin grav måste ha känt sig hotad.
Lösning: akutsamtal till bilmeckarn som gör hembesök. Silverbilens bromssköldar hade smulats sönder så allt skavde mot varandra och åbäket behöver en underredsbehandling av en bilgynekolog. Röda faran får på inga villkor köras förrän de två spruckna framdäcken har bytts ut.
b) Sotaren kom på den årliga kontrollen och berömde vår kakelugn som ju får utstå en hel del under landskamper i fotboll. Däremot saknar vi en vettig stege som räcker upp till brandstegen och väl uppe på taket saknas en takstege som alla tak som lutar med än 14° måste ha. (Nya regler. Vårt tak lutar 15°, så för att använda den takstegen måste man nog krypa på alla fyra.)
Lösning: svindyra stegar sätts upp på inköpslistan.
c) Jag sprang. (”Joggade” är tyvärr inte lika coolt att säga numera.) Fem meter innan jag hade sprungit färdigt, såg jag utanför vårt hus en Chevrolet Caprice 1969 och skulle bara säga ”wow” lite tyst till mig själv eftersom gamla bilar fascinerar mig. Den lilla okoncentrationen gjorde att jag inte såg att trottoaren anföll underifrån så att min vänsterfot lade sig i 45-gradig vinkel, från underbenet sett. Vrål, skrik, svett och grus i pannan, snabbomsnörning jättehårt av skon och sedan enbenshopp in i huset, där jag mötte bilmeckarn. Tillika ägare av en väldigt fin Chevrolet Caprice 1969.
– Så underlig träningsform, sa han och pekade på hoppandet och min nyvrickade, upplyfta fot.
Lösning: Jag tröstar mig genom att med kryckorna hoppa fram till en tv och titta på Cat Ballou.Uppdatering efter att ropen skallat i kommentatorsbådet: en bättre bild.
Lee Marvin ville dela sin Oscar med hästen.
28 Reflektioner:
Accident prone, anyone? I sommar har jag lyckats hänga mig i ett rep från vinden och flå handen samt stuka, eventuellt bryta, långfingret. Detta smärtsamma fasthållande i gammalt juterep från 1800-talet räddade mig troligen från värre skador såsom nackbrott, ryggdito, spräckt skalle etc.
Två veckor senare snubblade jag på en alltför stor sandal och vräkte den andra handen in i dörrposten i cirka hundra kilometer i timmen. Troligen tur även det, annars hade jag fortsatt på huvet in i hallen och slagit framtänderna i klinkersen. Resultat: ännu efter två månader har jag knogbulle och kan svårligen knyta handen ens i byxfickan.
För en vecka sedan tappade jag plötsligt känseln på framsidan av högerlåret. Intressant, först. Men sedan lite oroväckande. Doktorn påstår att det är ischiasnerven som spökar. Inget att oroa sig för, annat än om resten av benet skulle börja bete sig "konstigt".
Jag väntar med spänning.
Oooaaaaj... den där beskrivningen av fotvrickningen fick det att värka i min vänstra fotled (som iofs är trasig sen gammalt).
Eeeeuuuwww, det där låter inget kul, Cruella!!! JAg trodde ischias gjorde ont. Jag har fått en massa neurologiska besvär och samtidigt haft problem med en massa smärta.
Sedan fyra och ett halvt år har jag en kronisk sjukdom så jag har alltid kommit att tillbringa någon del av året på sjukhus. Förra året spenderade jag lite drygt 700 000 kr av allmänna medel på intensiven.
Och just nu tillbringar jag tid på ett visserligen inte så dåligt sjukhus men där ingen vill säga hur länge jag kan förväntas behöva stanna. Och jag har varit jävligt sjuk, tjatade mig till timpermission och krockade med hallväggen så jag stannar nog.
Jag tar till alla slitna klyschor med tillägget att det finns anledningar till varför klyschor blir klyschor och varför vissa blir särskilt slitna; det kunde vara värre. Rent bokstavligen alltså. Därmed inte sagt att jag inte har dagar då allt är så jävla pissigt av andra skäl att allt man vill göra är att antingen gå i ide eller krypa ner under sängen, och där allt som kan rädda återstoden av dagen är choklad och en sju jävla stor whisky. Och sängen.
(Och jag berättar inte om mitt elände för att alla andra ska hålla snattran fyi, bara det att det verkar som om någon har bestämt att det inte ska vara så lätt.)
Jag är för övrigt ganska så, ja, jag lägger nycklarna på bordet men har en järnspik ovanför ytterdörren. Det verkar ju inte ha hjälpt såhär långt. Eller så har jag förargat hustomten, alla gnottar, vättar och vad annat som finns.
Jag läste för övrigt om det där med nycklarna. Det var prostituerade som signalerade på krogar att det var deras "yrke" genom att lägga nycklarna framför sig. Men det passade sig ju inte för små känsliga barnaöron, så man sa att det innebar otur istället.
Hört på kulturnyheter eller någon dyligt apropå att ett radioprogram sammanställt svenskt folklore och förklaringar till olika myter.
Men jämmer och elände, stackars allihop! Själv har jag inget att bidra med utom de vanliga krämporna och att det brukar klia i nacken. Men det är ju föga dramatiskt.
Jessika: Jag hoppas det inte finns någon fånig moralklausul på ditt sjukhus mot whisky? Skål!
Sovande Marvin + häst: En av filmhistoriens bästa scener! Tack för bilden! Men just där har kusen börjat röra på huvet. Egentligen ska den stå lutad mot väggen precis som Marvin.
Jaså minsann, DET är vad nycklar på bordet betyder? Måste jag tala om för skrockfulla supergrannen! Nu kan han ju lugnt lägga nycklar på bord i alla fall hemma hos sig.
Nä, Jessika, för här hålls det inte snattran. Här kan det skrytas och beklagas hur mycket man vill! (Själv är jag ju idag ett självömkande fotpaket. Som ger order som vore jag Julia Cæsar.)
Helt korrekt, AB, det måste finnas en bättre bild på hästen. Ska leta.
*hittar inte Cat Ballou i tv-tablån... lackar ur*
*suck* Det finns nog ingen bättre bild - din är den de här på flera filmaffischer, så jag har nog fantiserat ihop att hästen lutade huvet mot väggen.
Jag hittade en annan från en annan vinkel, där man med lite god vilja kan låtsas att hästen gör det.
Bengt: Sorry, jag har den på video ... men vi kanske ska önska oss en visning av någon kanal?
AB: Ja, annan vinkel har jag också hittat. Men på "min" bild är ju dessutom hästens korslagda ben avhuggna. Ska kolla i mina böcker också.
(Hästtränaren sa till regissören att den här scenen inte skulle kunna filmas eftersom hästar bara vägrar att korsa benen. Men med mutor av socker gick det.)
Annika (ab) whisky-mojset har väl mest att göra att jag redan krockar med dörröppningar och går svajigt utan whisky, gud vet hur det blir med några glas under fötterna, det plus att alla mediciner nog inte ska kombineras med alkohol. Eller de ska inte kombineras med alkohol.
Hm, jag börjar bli som du. Här bör man oja och aja sig över din onda fossing och fundera på hur du ska ta dig fram. Det enda jag kan tänka på är vem som tillverkat Brahes nässkydd. Är det skräddarsytt eller en uninäsa?
Om näsan under skyddet faktiskt saknas måste det väl vara en uni-snok-tyg-grej...?
Tack för ny bild! Undrar hur de fick hästen att mentalt koppla ihop socker med korslagda ben.
Så synd Jessika - du får nöja dig med andlig whisky...
75% av dronningens barn skiljde sig? Trodde hon hade 3 barn och att två av dessa gav upp. Hårklyverier, ja ja.
Ullis i Italia: hon har fyra barn och tre skilde sig 1992.
De är:
Charles, prins av Wales
Anne, prinsessa av Storbritannien
Andrew, hertig av York
Edward, earl av Wessex
Oj, glömde källan.
Du får allt passa på och provköra vår bil när du kommer hit till bokmässan! Vi vill nog fortfarande sälja den. Men vi är ganska veliga av oss.
Om ni vill ha konstiga rapporter om vad man kan göra en helt vanlig fredag, finns två versioner:
VBK
Bästisgrannen
cruella: Jag känner igen mig!
I mitt fall är det en negativ konsekvens av en ivrig tankeflykt - med stigande ålder hinner kroppen inte med!
Annus horribilis, Lotten! Du skrev fel två gånger, så jag måste uppmärksamma dig på detta!
(Nu får vi se om länken lyckas.)
Annus horribilis
Nämen oj och tack, Ullah! Jag ändrar! (Konstigt skrivfel, jag säger ju inte horribilEs, som jag hade skrivit.)
Det var så lite så! Nu får vi hoppas att dylika år lyser med sin frånvaro.
Apropos annus horribilis
Enligt Schopenhauer pågår det HELA TIDEN:
Men detta är en illusion, menar Schopenhauer. Ty den lyckokänsla man kan uppleva då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att det finns ett absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten.
Men denna individuationsprincip finns enligt Schopenhauer bara i fenomenvärlden. Tinget i sig är endast ett, och genom att inse detta kan vi förstå det illusoriska och rentav destruktiva i viljebejakandet. Som den enda av viljans företeelseformer har vi människor det förnuft som krävs för att förstå vår existens, och därmed också inse dess intighet.
Så det är bara att gå och dra något gammalt över sig, eller...?
Nu ska jag åka och köpa litet tulpanlökar!
Jag läste igenom mitt citat "förhandsgranskade",
OCH
Jag kom ju på att här har vi roten till det moderna fenomenet utbrändhet!!!
Så jaga inte efter lyckan:
"Var icke för bröstgänges med dina definitioner! Du vill hafva sanningen i handen: godt och väl om du kan! Lifvets hemlighet är som en fågel i skogen. Håll dig icke bland dem som rusa fram oskickligt och vilja hafva honom lefvande eller död. Du ska nalkas försiktigt och hålla dig stilla -
så får du höra honom sjunga.
Hans Larsson Ur Intuition 1892
har du bott i väggarp? Hittade en sida där orten stod nämnd. Jag bodde i Örtofta. Nästgårds så att säga.
Den blyga: Hans Larsson minns jag från skolan. Böcker med introduktion till filosofi och logik. Sökte lite på honom nu och ser att han »publicerade också skönlitterära verk, bland dem framför allt den av djup livs- och människokunskap bräddade romanen Hemmabyarna (1916).« En bok som kom i nytryck i slutet på sjuttiotalet och fortfarande finns att köpa. Enligt nätbokhandeln: »En folklivsskildring från 1870-talets Söderslätt i Skåne, vilken lundafilosofen Larsson såg som det allvarligaste och uppriktigaste han någonsin skrivit.«
Vi har en sekruttbil över. Vill ni ha?
Konstanze: Jodå, vi bodde i Väggarp 1994--98. Trivdes inte, måste kanske skriva om det någon gång.
Fru Bean/Sekruttägare/IT-mamman -- tackar, tackar, i så fall skulle vi vara ägare till inte mindre än tre sekruttbilar, vilket väl endast vår bilmeckare hade tjänat på. (Jag ska se till att Översättarhelenas bil förvandlas till en sekrutt så att hon vill ge bort den.)
Nu måste jag leta efter Hans Larsson i bokhyllorna, även om landskampen sög musten ur mig.
Skicka en kommentar
<< Home