Tandtrollen, forskarna och de sinnesslöa
(Om ni störs av de många länkarna: strunta i dem!)
Jag fick en fråga av Paula igår:
Men NE tävlar inte bara mot fantastiska Wikipedia (och, ok, de andra uppslagsverken) utan även mot dem som tolkar Wikipedia som den enda källan till sanning:
Här har vi i dagens SvD en journalist som påpekar att Arla bedriver ”ganska försåtlig historieskrivning” på mjölkpaketen. (Mjölkpaketen i vår kyl kan jag dock inte konsultera, de är av fel sort.)
”De så kallade sockerförsöken, som ledde fram till dagens kunskaper om karies, har skrivits om eftersom försöken utfördes på Vipeholms sinnesslöanstalt, utan att de intagna själva eller deras anhöriga tillfrågades. Några patienter fick så mycket kola att tänderna helt förstördes. Men det är tack vare dem vi i dag vet att socker orsakar karies.”
Om vi bortser från syftningen som antyder att det är de förstörda tändernas förtjänst att vi vet vad som orsakar karies, kan vi ändå skåda något stort här: karies upptäcktes tydligen på Vipeholms sjukhus! (Tror faktiskt inte att ”sinnesslöanstalt” ingår i namnet. Rätta mig gärna om jag har fel.)
Men ... forskningen under 1800-talets andra halva då? tänker jag spontant. Och så letar jag fakta på Wikipedia bara för sakens skull. Jag hittar namn som W.D Miller, F.E.R. Vargas och – jisses – Pierre Fauchard, som redan i början av 1700-talet påpekade att socker för tändernas skull bör uteslutas ur kosten. På Vipeholm må man ha utfört vidriga, oetiska, på intet sätt försvarbara försök. Men att socker bidrar till förekomsten karies var omvärlden redan då medveten om.
Strikt sett (nu går jag till NE istället) är det syror som orsakar karies:
Ska man då köpa nyutgivningen av NE – den som bara innehåller de mest klickade artiklarna på ne.se och alls inte de som är ”viktigast” eller roligast eller mest välformulerade eller mest förändrade sedan första utgåvan 1989–96? Ja, om man
___
Mer om Vipeholm:
Cecilia Bornäs läser ”Sockerförsöket” (SDS)
”Obildbara sinnesslöa” matades med 30 ton godis (SDS)
”Det är väldigt lätt att vara efterklok” (berättar en av forskarna, SDS)
___
Relaterat: Skolungdomar och källkritik.
Jag fick en fråga av Paula igår:
Tycker du (som tidigare redaktör/skribent) att man ska samla på nyutgivningen av NE?Den där parentesen är viktig. För som gammal redaktör för NE vill man NE allt gott i världen. Man hejar på NE som en avlägsen kusin som har tagit sig till VM-final i en bedömningssport som konståkning eller gång, där inte alltid blott kvaliteten avgör. Man diggar NE, helt enkelt. Och man diggar Wikipedia samtidigt.
Men NE tävlar inte bara mot fantastiska Wikipedia (och, ok, de andra uppslagsverken) utan även mot dem som tolkar Wikipedia som den enda källan till sanning:
Läsarna!
Här har vi i dagens SvD en journalist som påpekar att Arla bedriver ”ganska försåtlig historieskrivning” på mjölkpaketen. (Mjölkpaketen i vår kyl kan jag dock inte konsultera, de är av fel sort.)
”De så kallade sockerförsöken, som ledde fram till dagens kunskaper om karies, har skrivits om eftersom försöken utfördes på Vipeholms sinnesslöanstalt, utan att de intagna själva eller deras anhöriga tillfrågades. Några patienter fick så mycket kola att tänderna helt förstördes. Men det är tack vare dem vi i dag vet att socker orsakar karies.”Om vi bortser från syftningen som antyder att det är de förstörda tändernas förtjänst att vi vet vad som orsakar karies, kan vi ändå skåda något stort här: karies upptäcktes tydligen på Vipeholms sjukhus! (Tror faktiskt inte att ”sinnesslöanstalt” ingår i namnet. Rätta mig gärna om jag har fel.)
Men ... forskningen under 1800-talets andra halva då? tänker jag spontant. Och så letar jag fakta på Wikipedia bara för sakens skull. Jag hittar namn som W.D Miller, F.E.R. Vargas och – jisses – Pierre Fauchard, som redan i början av 1700-talet påpekade att socker för tändernas skull bör uteslutas ur kosten. På Vipeholm må man ha utfört vidriga, oetiska, på intet sätt försvarbara försök. Men att socker bidrar till förekomsten karies var omvärlden redan då medveten om.
Strikt sett (nu går jag till NE istället) är det syror som orsakar karies:
”Syrorna (framför allt mjölksyra) bildas i bakteriebeläggningarna på tänderna, plack, när dessa kommer i kontakt med nedbrytbara kolhydrater.”Fast vem är väl jag att påpeka detta – jag har ju inte ens haft hål i tänderna. Men det är synd att läsarna tror rakt av på det som står i tidningen bara för att ... det står i tidningen. Och på Wikipedia bara för att det står i Wikipedia. (Eller på mig bara för att det står här?) NE har också fel ibland, jodå. Men bara ibland.
Ska man då köpa nyutgivningen av NE – den som bara innehåller de mest klickade artiklarna på ne.se och alls inte de som är ”viktigast” eller roligast eller mest välformulerade eller mest förändrade sedan första utgåvan 1989–96? Ja, om man
- som jag är galen i uppslagsverk
- gillar att bläddra i papper
- skojläser uppslagsverk på måfå
- inte har något annat uppslagsverk
- har alla andra uppslagsverk
- vill lära barnen hur uppslagsverk funkar
- har eko i bokhyllorna
- inte har tillgång till internet
- har tillgång till internet
- kan läsa
- behöver något att höja sängens huvudände med så här i snortider.
___
Mer om Vipeholm:
Cecilia Bornäs läser ”Sockerförsöket” (SDS)
”Obildbara sinnesslöa” matades med 30 ton godis (SDS)
”Det är väldigt lätt att vara efterklok” (berättar en av forskarna, SDS)
___
Relaterat: Skolungdomar och källkritik.
23 Reflektioner:
Jag har NE-s förstaupplaga (som jag pyntade en hundring i månaden på under ett antal år) och Nordisk Familjebok 1955.
Sedan vi började att nätabbonnera på NE rör vi knappast NE-böckerna, men NF slår jag i ibland. De har mycket initierade biografier.
Ännu strängare taget så är det ju faktiskt varken socker eller syror som orsakar karies utan bakterier.
TACK för ditt omsorgsfulla svar!
Jag, som samlade Expressens hela klassikerserie, måste förstås samla på NE!
(Vi har bara Bra Böckers gröna - ca andra utgåvan med första bok omkring 1984 - d v s för mycket länge sedan.)
Trots att flera av punkterna stämmer in på mig så ska jag inte köpa nyutgåvan. Förmodligen mest för att punkt sju inte stämmer.
Jag har det halvfranska bandet i originalutgåvan. NE hade ett samarbete med Sparbanken och varje månad satte jag in pengar på miljonkontot som sedan byttes mot uppslagsverket,pengarna alltså.
Sedan fick jag leva på vatten och bröd, men vad spelade det för roll, jag hade ju NE som var fullt av matnyttiga artiklar.
Förresten - alla mina lagningar fick jag fram till 15-årsåldern bara för att mina föräldrar INTE tjatade om tandborstning.
Gissa vad jag gör med mina barn!
Ännu strängare taget har förstås Översättarhelena rätt i bakteriepåpekandet. (Men om jag inte hade skrivit syror, hade du ju inte kunnat vara striktare än jag, så det var ju bara bra!) Sträng eller strikt? Ah well.
Kan ni begripa att ingen ger mig provision för all denna oförblommerade reklam?
Oförblommerads trista etymologi i NEO lyder:
HIST.: sedan 1791; till o- och förblommerad.
NF -55 är ändå den lilla upplagan, Plastfarfar. Då ska du leta upp Ugglanupplagan, den är bitig den. Eller Svensk Uppslagsbok i 38 band ... *lycklig suck*.
Jag har faktiskt hittat ett fel i NE på nätet. Under rubriken "absolut gehör" kommer det också en rubrik "relativt gehör" och där är förklaringen
Förmågan att utan referenston identifiera en tons tonhöjd kallas absolut gehör.
Eftersom det står under relativt gehör borde förklaringen vara
Förmågan att MED referenston identifiera en tons tonhöjd kallas RELATIVT gehör.
Jag har påpekat detta för ett tag sedan, men ingen ändring har skett.
En uggleupplaga finns hos en släkting och när mina förhoppningar.
Annars har jag alla tajders söktips när det gäller Wikipedia: Skriv "[sökordet] wiki" i sökrutan (som finns uppe till höger i senare upplagor av Explorer. Då får man träffarna från Wikipedian. Gäller det film skriver man IMDB i stället, så kommer träffar från The Internet Movie Database.
Geschwint!
Fru Decibel! Ack! Jag mejlar redaktionen bums!
Ja Lotten, kanske du lyckas bättre än en simpel musikvetare. Jag kommer i alla fall att ta med det som ett exempel på den stora okunnigheten om absolut gehör som råder (till och med i NE-parnassen) i min kommande uppsats....
Oj, jag har NE (halvfranska utgåvan, CD-ROM (2 st) och Internetabonnemanget), Focus, Bra Böckers gröna lexikon och numera även Nordisk familjebok (nedpackad så jag kan just nu inte kolla om det är uggleversionen) och diverse speciallexikon (musik, film, matematik). Dessutom tror jag att jag har någon form av förkortad fattigmanslexikon från början av seklet (också nedpackad).
Är jag då en "lexikofil"? Eller finns det något riktigt ord som beskriver den form av nörderi?
Sedan vill jag påpeka att strängt taget så har både Lotten och Översättarhelena rätt i kariesfrågan eftersom bakterier omvandlar socker till syra som fräter hål i tänderna.
Ja, det var väl snällt av dig att lämna öppet mål för en gammal besserwisser på det viset! (Att sen Dieva kommer här och är salomonisk låtsas jag inte om.)
WV säger "cawidy", alltså hål i tänderna på engelska uttalat innan bedövningen har släppt ordentligt.
Senast jag räknade efter (med tandläkarens hjälp) hade jag fyra (4) tänder kvar utan lagningar. Om det beror på sockret, syrorna eller bakterier låter jag vara osagt, men jag insåg just att jag inte på ett enkelt sätt kan berätta vilka tänder det är som är hela.
Vi har ju namn på fingrarna, och med benäget bistånd av bekanta har jag också lyckats lära mig ett par tåramsor. Men inte ens i uggleupplagans artikel om tänderna (band 30, s 739-754) hittar jag någon tandramsa.
Fru Decibel: Jag glömde att mejla NE igår!
MEn nu har jag satt mig in i gehörsartiklarna, och ser att det faktiskt ser rätt ut. Absolut gehör handlar om absolut gehör, och har en klickbar länk till artikeln om relativt gehör. Den artikeln ser ut så här (först uppslagsord, sedan definition, sedan övrig information och eventuella länkar):
relativt gehör, förmågan att utifrån en given ton eller tonalitetsupplevelse uppfatta och återge tonhöjdsrelationer i melodiska, harmoniska och klangliga musikförlopp. Förmågan att utan referenston identifiera en tons tonhöjd kallas →absolut gehör.
(Den snygga pilen symboliserar länk.)
Alltså länkar artikeln om absolut gehör till artikeln om relativt gehör och vice versa.
Hoppas nu att jag inte har missuppfattat dig!
CAWIDY! ÖVERSÄTTARHELENA HAR TUMME MED WV-GUDARNA!
(Det var faktiskt inte meningen att det skulle bli versaler där; jag fastnade i caps lock och vill inte skriva om. Fånigt eftersom det jag skriver just nu de facto är längre och tar med tid att knattra ner än om jag hade gjort om och gjort rätt.)
När vi ses, hakke, kan jag då få titta lite i din mun -- ungefär som när man är på museum?
oh, en liten nostalgitripp tillbaks till NE-tiden och kökets mörker, Tjorust, Lars och de andra trivsamma felen. Jag gillar artikeln om Aberden Angus; en kullig köttras med lätta kalvningar. Informativ och intressant. Dock står ingenstans utskrivet att det är en KO det gäller.
När mina barn föddes (ett i taget för all del) fick de som första födelsedagspresent av sin morfar: ett historiskt uppslagsverk i tio band. Synnerligen obläddrat än i denna dag. Men snällt tänkt: "Vad kan ett litet barn tänkas behöva så här i början av sin levnads bana?"
Som tidigare musikredaktör på NE vill jag hävda att det inte är fel i artikeln. Definitionen av relativt gehör är ju: "förmågan att utifrån en given ton eller tonalitetsupplevelse uppfatta och återge tonhöjdsrelationer i melodiska, harmoniska och klangliga musikförlopp", dvs. med referenston har man förmågan att ...
Att det senare i artikeln står vad absolut gehör betyder är väl bara bra?
Verkar som alla här är lexikofiler :-)
Jag kan iofs tycka att det är rätt kul att bläddra i lexikon men tycker att det är fullständigt vansinnigt att skicka hem NE band 1 till alla DN-prenumeranter. Snacka om slöseri med resurser!
Jag kommer troligen att ge min till stadsmissionen men gissar att väldigt många ex kommer att hamna i pappersinsamling eller soporna.
(mensa tycker ww ;-) )
Visst ska man skåda given häst i munnen! Vi kan kalla det "munseum" bara för att vara lite västkustskt fyndiga. (Hjärnan håller förresten på med tandramsorna, lite i bakgrunden medan resten av mig försöker jobba.)
Ja, Kerstin, jag håller med. Men det är en gammal idé -- kolla med loppisarna hur många gamla förstadelar som det står a-apollon på. (Svensk Uppslagsbok, 1939 tror jag.)
Ja, det där apollonet har man ju sannerligen sett och undrat över i sina dar.
Hörni, vad säjer ni om detta? En person hade ett VÄLDIGT välanvänt uppslagsverk i sin bokhylla. Betyder det att denna person var a) en Mycket Bildad/Beläst person eller b) att denna person var en rätt så obildad/illiterat person? (Jag menar nu innan han satte igång att läsa sitt uppslagsverk. Dvs vem använder oftast uppslagsverk: mycket bildade eller mycket obildade personer? Vilka är oftast utan snus...)
Skicka en kommentar
<< Home