Gästboken, ta fram gästboken!

Jag skulle vilja slå ett slag för gästbokens återinförande.

A. (De lånade vårt hus när vi var borta.)

Alltså gästboken som har tomma blad och som man skriver och ritar i med en penna som man håller i handen. (Ja, håll andan, detta sker helt utan dator.)

B. Jag var gravid och någon ritade av mina secondhandklänningar som passade perfekt. På galgar i alla fall.

När min pappa pluggade i Stockholm, hade han en gästbok. (Han bodde på ett studenthem som hette Domus, där det inte fanns kylskåp så alla studenter hängde sina matvaror i plastpåsar utanför fönstren. Idag hade det nog kallats kränkande att bo utan kylskåp.) Fullständigt sagolikt fantasifulla människor ritade och skrev i gästboken – och där kan man även läsa min mammas inträde i pappas liv:

Jag är inte spirituell ikväll, men jag återkommer.

Inspirerad av detta har jag sedan jag flyttade hemifrån haft en gästbok. De har oftast ickelinjerade sidor och är i A4-format.

C. Videokväll. (En av alla tusen miljoner videokvällar.)

Min djefla mans inträde i mitt liv är dokumenterat: han skrev fem fulla sidor för att imponera på mig när jag suckade att ingen ville skriva. Jahapp, jag föll som en fura. (Hans texter är närapå oläsliga eftersom han, som den konstnärssjäl han är, kryssade över, strök, skrev på diagonalen och kletade ut allt till en geggamoja.)

D. En lulebo hälsade på oss skåningar.

Nu bläddrar jag i några av våra gästböcker från 80- och 90-talen. Det är rim, det är noggranna redogörelser för husmålning och barnafödande och spaghetti och köttfärssås på nästan varje sida.

E. Olle är nykterist.

Det är förstås också många ”Jag var här” och ”Jag kan inte komma på något att skriva”. Mot slutet av 90-talet började jag även klistra in mejl som kom dagen efter, alltså: ”Förlåt att jag inte skrev i gästboken, men du kanske kan klistra in detta mejl istället?”.

F. En av gästboksritarna gillar fisk. I alla dess former.

När jag själv stöter på gästböcker ritar jag erbarmligt fula teckningar och skriver dialoger och berättelser som man inte för sitt liv bara ett enda år senare begriper ett dugg av. Men jag skriver!

G. Vi har alltid – även innan det blev hippt – haft melodifestivalsbaluns. (Minns ni – vi vann hockey-VM och Eurovisionsfinalen samma dag. )

Vad tror ni att det blev av ungdomarna som ritade alla dessa teckningar? Jo, en arkitekt, en grundskolelärare, en civilingenjör som gillar designvetenskap, en bokförlagsredaktör, en AD med egen firma, en regissör i Hollywood. Och så har Broder Jakob och Orangeluvan gjort varsin teckning. (Två av bilderna är gjorda av en och samma person.)

H. Självporträtt.

Men huga så svårt det är att idag få prestationsvåndande kompisar att skriva i gästboken. De får plötsliga handsmärtor, har bråttom hem, drar i sig ett extra glas vin och springer på toa.

I. En gäst ritar av mig och min djefla man. (Nej, vi poserade inte.)

Och – förlåt – inte gör jag det lättare för alla presumtiva gästboksklottrare när jag nu outar några här.